Sten Niklasson: Hoppet lever

De flesta människor kan säkert i sitt inre frammana bilden av den galne vetenskapsmannen bland bubblande retorter och obegripliga maskiner. Arketyper kan vara fantasifigurerna Victor Frankenstein, doktor Strangelove, doktor No och doktor Cyclops. De präglas alla av tvivelaktig moral, besatthet och äregirighet.

Deras verksamhet kan inte betecknas som bedrägeri, eftersom de oftast är övertygade om att de har rätt. Det rör sig inte heller om pseudovetenskap som alkemi, spiritism, homeopati eller naturmedicin, vilkas utövare parasiterar på begreppet vetenskap men inte underkastar sig etablerad vetenskaplig metodik. Inte heller om politisk vetenskap, där forskare, till exempel den sovjetiske biologen Lysenko, under hot eller i hopp om belöning ägnar sig åt att förfalska resultat för att tillgodose regimens behov. Nej, det handlar om människor som på eget initiativ fastnar för ett udda och obevisat fenomen och ägnar sitt skarpsinne åt att mot alla odds bevisa dess existens och förklara dess innebörd. Den sortens forskning frodas på områden, där data är sparsamma och svåra att tolka.  

 Ett talande exempel är berättelsen om grundämnet mangan, Mn, och jättehajen Megalodon.

1800-talet präglades av ett livligt intresse att i upplysningens anda förstå och utforska naturen. År 1873 avseglade HMS Challenger från England på en fyra år och närmare 70 000 sjömil lång expedition runt Jorden med uppgift att utforska djuphavens biologi, kemi och fysik. Besättningen använde stora tunnor fästa vid kilometerlånga linor för att skopa upp sediment från bottnarna. Fångsten innehöll bland annat mängder av svartbruna noduler med sfärisk eller konisk form, huvudsakligen bestående av mangan. När konerna spräcktes, upptäckte man till sin häpnad att manganet avsatts runt gigantiska hajtänder.

De största tänderna hos nu levande hajar blir knappa sex centimeter, medan de mangantäckta tänderna som påträffades av Challenger var mellan femton och tjugo centimeter stora. Med tillämpning av samma tankegångar som präglat tolkningen av dinosauriefossil, lät de paleontologer som studerat Challengers fynd meddela omvärlden att de jättelika tänderna tillhört jättehajar, lämpligt nog döpta till Megalodon (grek. Mega = stor). Dessa monster ansågs följaktligen ha vägt runt femtio ton, varit över femton meter långa och kunnat simma i en hastighet av åttio kilometer i timmen. De uppskattades ha haft 250 tänder och med sina käkar utan svårighet ha kunnat krossa de kraftigaste ben. Megalodon antogs ha dött ut i samband med att deras huvudsakliga föda – primitiva valar – migrerat till kallare och djupare vatten.

Så långt var det inget större fel på detta resonemang från vetenskaplig synpunkt.

Anledningen till att hajtänder ansamlas på havsbottnar utan att vittra bort är att de tillhör de mest motståndskraftiga biologiska material som finns, medan hajkroppar i övrigt huvudsakligen består av brosk som snabbt upplöses och försvinner i djupen. Man vet inte säkert varför just mangan genom en kemisk process avsätts på hajtänder, men man har räknat ut hur fort det sker – ett par millimeter var tusende år – vilket rimligen betyder att flertalet fynd av jättehajtänder på havsbottnen är cirka 1,5 miljoner år gamla, och att Megalodon förmodligen började dö ut då.

Men Challengerfynden lockade också entusiastiska, men mindre nogräkande forskare. Det visade sig nämligen att vissa av monstertänderna hade en relativt tunn skorpa av mangan, vilket ansågs tyda på en ålder av cirka 10 000 år. Detta ledde snabbt till det lösa antagandet att det måste finnas ännu yngre tänder. Det dröjde därför inte länge förrän dessa forskare lanserade vilda idéer om att Megalodon sannolikt fortfarande i det dolda lurade i havsdjupen och frossade på jättebläckfiskar. Stöd för dessa idéer hämtades från berättelser av sjöfolk som är kända för att inte alltid hålla sig till sanningen om sina färder. Vissa av dessa skrönor tydde till och med på existensen av hajar, över hundra meter långa. Inga bevis i form av trovärdiga vittnesmål om siktade djur, fotografier eller uppspolade kadaver kunde företes som stöd för dessa historier. Idéerna om överlevande exemplar av Megalodon hade uppenbarligen en stark känslomässig komponent – hoppet om att något fantastiskt skulle visa sig vara sant. Moderna science fiction-filmer som Jurrasic Park bygger på liknande illusioner.

Sentida analyser har påvisat att jättehajars tänder med tunna manganskorpor sannolikt har skrapats upp eller brutits loss från äldre bergarter under havsbottnen, och långt senare exponerats för mangan i havsvatten. Men sådana teorier har inte förmått övertyga de troende utan snarare stärkt deras övertygelse. Argumenten går regelmässigt ut på att djärva och fantasirika rebeller gång efter annan har bevisat att fyrkantiga akademiska vetenskapare kan ha fel.

Ett exempel som ofta åberopas till stöd för dessa argument handlar om fyndet av ett ”levande fossil” på en fiskmarknad i Sydafrika år 1938. Denna fisk (Latimeria chalumnae), med fenor starka nog att kravla upp på land, ingår i en underklass huvudsakligen utdöda benfiskar som brukar kallas ”kvastfeningar”, vilka anses som föregångare till många landlevande djur, inklusive människan. Arten anses ha dött ut för 66 miljoner år sedan.

Eftersom fyndet ansågs bevisa att vetenskapen hade fel, menar de troende att kritiska forskare skulle kunna ha fel också i fråga om Megalodon. Och orden ”skulle kunna” räcker för att hålla liv i hoppet om den mytiska jättehajens existens. Hoppet lever, åtminstone i filmmakarnas fantasi. Den som tvivlar kan streama filman ”Meg” på nätet.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör