Stefan Olsson: Moderaterna får inte hamna i samma ’skvis’ som Høyre

Den sittande vänsterregeringen gick bakåt kraftigt men kan ändå sitta kvar på grund av allmänt stök inom det borgerliga lägret. Ungefär så kan man sammanfatta utfallet i norska valet.

Vänstersidan tappade faktiskt hela 6,7 procentenheter. Från 56 procent efter 2021 års val till 49,3 procent. Att regeringsmakten ändå räddades förklaras enklast av att man hade en stor marginal att ta av. Arbeiderpartiet gick förvisso framåt men bara med 1,9 procentenhet.

Det stora dramat stod Senterpartiet och Høyre för, minus 7,9 procentenheter respektive minus 5,8, och Fremskrittspartiets motsvarande framgång med 12,3 procentenheter.

Høyre tappade därmed positionen som ledande borgerliga parti och fick blott 14,6 procent medan Fremskrittspartiet fick 23,9 procent.

För en moderat som undertecknad är detta såklart smärtsamt att se och man ställer sig frågan vad det kan betyda för oss i nästa års riksdagsval.

Jag ska därför direkt säga vad jag tror den viktigaste lärdomen är: 2026 års val måste handla om verkliga politiska frågor och inte om ett annat parti, inte om Sverigedemokraterna. För om riksdagsvalet ska bli en folkomröstning om Sverigedemokraterna kommer också vi att hamna i en ”skvis” som Erna Solberg kallade det för på valnatten när hon försökte beskriva hur hennes parti klämts mellan Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet.

Våra svenska socialdemokrater har redan visat att det är så de vill att debatten ska utspela sig och Sverigedemokraterna kommer i så fall inte att behöva göra något egentligen. Allt kommer att handla om dem. De kommer inte att behöva lägga några pengar på annonsering för vid varje fikabord på varje arbetsplats kommer folk ändå bara att sitta och prata om SD.

Så vad hände då i Norge? Opinionssiffrorna inför valet och valresultatet visar att Senterpartiet förlorade sin ställning redan 2022, men för Høyre var det en rutschkana. Så sent som i december 2024 låg partiet på samma nivå som valresultatet från 2021.

Förklaringen till Senterpartiets stora väljartapp, säger valforskarna, är för att de hade hand om vårdnaden av en större grupp missnöjesväljare medan de var i opposition. När de gick in regeringssamarbetet förlorade de dem som istället gick till Fremskrittspartiet. Senterpartiet kanske därför bara har gått tillbaka till vad som är partiets ”naturliga” väljarandel?

För Høyres del är det knepigare att förklara vad som har hänt. Det tycks var en blanding av sakfrågor, förtroendet för Erna Solberg och internt bråk mellan Høyre och Fremskrittspartiet om vem som var den främste statsministerkandidaten.

Initiala väljaranalyser säger att privatekonomiska frågor har spelat en stor roll. Även Norge har problem med ökade levnadsomkostnader, energipriser och drivmedelspriser. Därtill har förmögenhetsskatten varit en debattfråga. På detta område verkar Fremskrittspartiet ha haft en mer övertygande agenda.

Fremskrittspartiet beskrivs i Sverige ofta som en variant på Sverigedemokraterna, men en sådan jämförelse låter sig inte göras. FrP är ett mycket äldre parti som kom till redan på 1970-talet som en proteströrelse mot höga skatter och byråkrati. FrP kan därför konkurrera med Høyre på ett helt annat sätt än vad SD kan göra visavi M.

Høyre verkar därför inte ha vunnit det som borde vara ett traditionellt högerpartis paradfråga: ekonomin.

När det gäller förtroendet för Erna Solberg kan det ha att göra med att väljarna kanske helt enkelt har tröttnat? Hon har varit partiledare för Høyre i mer än 20 år. Hon var som bekant även statsminister 2013–2021.

Därtill har hon haft den olycksaliga affären med hennes mans aktieaffärer hängande över sig. Hennes man ägnade sig åt aktiehandel medan Solberg var statsminister. Han kan därmed ha haft tillgång till unik börspåverkande information. Att Solberg överlevde denna kris är ett tecken på vilket starkt förtroende hon ändå har hos folket, men skandaler tär på förtroendekapitalet.

I slutändan fick emellertid statsministerproblematiken ett stort fokus. När det blev alltmer sannolikt att Fremskrittspartiet skulle bli största borgerliga parti kom frågan om Sylvi Listhaug skulle kunna bli statsminister.

Kanske hade Høyre kunnat acceptera detta, men problemet verkar ha varit att det bland Høyres väljare har funnits en del som i så fall hellre hade velat stödja Jonas Gahr Støre och Arbeiderpartiet.

Om då Solberg hade backat tillbaka och anspråkslöst stöttat Listhaug som statsministerkandidat hade måhända Høyre tappat ännu mer!

Finns det risk för att Moderaterna också hamnar i en ”skvis”? Det är inte säkert eftersom Sverigedemokraterna aldrig har kunnat konkurrera med Moderaterna om den ekonomiska politiken. Är man missnöjd med höga skatter och att alltför många går på bidrag är det Moderaterna som är det givna alternativet. SD har inte den profilen.

Moderaterna är också ett fullsortimentsparti där Sverigedemokraterna i någon mån kan sägas vara ett enfrågeparti. Om valrörelsen får en bredd kommer detta att gynna Moderaterna, och här vet vi ju från många mätningar att väljarna inte bara vill diskutera invandringsfrågor utan i lika hög grad ekonomi och sjukvård.

Däremot hamnar Moderatena i samma dilemma som Høyre om det är så att Sverigedemokraterna i slutspurten är betydligt större i opinionsmätningarna. Då kan det mycket väl bli så att även vi börjar läcka vänsterut om folk bara tror att man kan välja mellan Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson.

Då finns det en risk för att den verkliga sakpolitiken försvinner och allt förvandlas till en dans omkring Sverigedemokraterna, på det sätt som hände i valrörelserna 2014 och 2018. Allt Jimmie Åkesson behöver göra då är att stå som en majstång mitt i och titta på.

Avslutningsvis ska det sägas om valet i Norge att man inte ska dra för stora växlar på skiftningarna mellan partierna. Høyre och Fremskrittspartiet har bytt väljare med varandra på samma sätt förr. I valet 2005 fick Høyre 14,1 procent och Fremskrittspartiet 22,1, och även då var Erna Solberg partiledare. Det nederlaget vände hon senare till en lysande valseger 2013 då partiet fick 26,8 procent vilket också gjorde henne statsminister. Vem vet? Hon kanske kommer tillbaka än en gång?

Stefan Olsson är fil. dr i statskunskap och riksdagsledamot (M)