Stefan Olsson: Är värdebaserad realism det nya?
Den regelbaserade världsordningen och de multilaterala samarbetena i FN och andra organ kan räddas, men bara om de reformeras och om ”väst” öppnar för inflytande från ”syd”. I annat fall riskerar ”syd” att bilda lag med ”öst” och då är vi i ”väst” körda. Ungefär så kan man sammanfatta budskapet i Alexander Stubbs nyutkomna bok Maktens triangel: Om maktbalansen i den nya världsordningen (2026, Albert Bonniers Förlag).
Alexander Stubb är som bekant Finlands president, men han är även statsvetare och innan han blev president var han professor vid Europeiska universitetsinstitutet i Florens. Boken ska ha påbörjats innan han blev president.
Den kommer ut vid en tidpunkt som måste sägas vara närmast perfekt. Världen befinner sig i en tid där vi inte riktigt vet om det alls finns en världsordning.
Stubb beskriver i boken hur han själv som ung student 1989 entusiastiskt såg hur kommunismen föll och en ny tidsålder inleddes, för att därefter besviket konstatera att det inte alls blev så som det var tänkt. Han går sedan igenom historien steg för steg och förklarar varför det vi trodde då inte funkar nu, för att till sist skissa på vad framtiden kan innehålla.
Argumentet i boken är enkelt: ”Väst”, det vill säga demokratierna i den rika världen, blev för bekväma – och såg inte att ”öst”, som Stubb definierar som Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea, alls inte ville spela med i det system som vi kallar den internationella rättsordningen. Därtill finns ”syd”, alla de länder som en gång i tiden var fattiga och inte spelade någon större roll i världspolitiken men som gör det nu – som Indien, Brasilien, Indonesien och ledande länder i Afrika som Sydafrika och Nigeria.
Det som Stubb emellertid kommer att bli mest känd för är hans nya begrepp värdebaserad realism, som han menar ska kombineras med en värdig utrikespolitik. Han beskriver det själv på detta sätt:
Värdebaserad realism, såsom den förklaras i den här bokens slutsats, innebär att vi håller fast vid våra demokratiska värden samtidigt som vi respekterar andras intressen och kompromissar för att få viktiga saker gjorda. En värdig utrikespolitik är … en politik som bygger på ömsesidig respekt. Det innebär att vi konsekvent försöker leva upp till våra vackra ord om politisk frihet, mänskliga rättigheter och etisk krigföring – för vår egen skull och för våra allierades även när det skaver.
Vad skiljer detta från vad vi gör idag? Här är Stubbs uppfattning att vi väst nog aldrig har haft fel när det gäller våra ideal, men däremot att vi saknat respekt för dem som inte vill leva som som vi har lärt.
Eftersom jag själv varit verksam som statsvetare och politiker under samma tid har såklart även jag hunnit med att reflektera över samma saker. Jag menar att Stubb i boken överdriver när han säger att han, och därmed väst, skulle ha levt i en drömvärld, att projektet att skapa en bättre värld med hjälp av en regelbaserad världsordning skulle ha varit orealistiskt.
Det är aldrig fel att sträva efter normativa ideal även om man inte når dem. Det är en missuppfattning att idealen skulle vara felaktiga på grund av att de är ouppnåeliga. Detta moralfilosofiska problem är inte nytt utan något som inte minst kristna filosofer brottats med. Bibeln ställer ju orimligt höga krav på varje människas moral. Svaret har blivit att det rimliga är att sträva efter att vara så god som möjligt, att inte ge upp. Det kallas för att ha en ”aspirativ” moral. Man ska inte ge upp om idealen bara för att de är svåra att nå.
Stubb förklarar i boken även varför det närmast är omöjligt att bara lägga ned FN-systemet och allt samarbete omkring denna och andra multilaterala institutioner. Det fina med multilaterala samarbeten är att varje enskilt land inte behöver ingå separata bilaterala avtal med varje annat land. Mängden avtal Sverige skulle behöva ingå med andra länder går inte att överblicka, om det var så att vi mälde oss ur alla samarbeten med andra länder och endast skulle lita till oss själva och vår egen förmåga att sluta avtal.
I slutändan är det så jag läser Stubb. Systemet är faktiskt är dysfunktionellt, men det går att rädda. Det vi behöver är reformer. Ett konkret förslag som Stubbs lanserar är att reformera FN:s säkerhetsråd. Nya permanenta medlemmar måste ges plats, som exempelvis Indien. Jag håller verkligen med. Det måste ske och det måste ske snarast.
Boken är mycket välskriven och kommer just i en tid då vi verkligen behöver reflektera över framtiden i världspolitiken. Vi vet inte om det Stubb skriver verkligen är det rätta, men hittills är det nog det mest intressant som har skrivits på temat. Min gissning är att denna bok snart läses av många runt om hela världen.
Stefan Olsson är fil. dr i statskunskap och riksdagsledamot (M)
Texten publicerades ursprungligen på Stefan Olssons Substack.