Stefan Kolev: Optimism behöver inte vara naiv

Med tanke på kriserna i världen har många människor svårt att behålla hoppet. Det är dags för en ny form av optimism.

Det var i mars 1946 som Viktor Frankl, psykiater och grundare av den tredje Wien-skolan för psykoterapi, höll ett föredrag på en folkhögskola i Wien. Knappt ett år tidigare hade han befriats från koncentrationslägret Dachau. Mot bakgrund av sina erfarenheter frågade han publiken om begrepp som ”mening”, ”värdighet” och ”framsteg” fortfarande hade någon innebörd. Och i vilken utsträckning man åter kunde vara optimistisk.

Frankl, som också hade överlevt Auschwitz, gav ett svar som nästan var identiskt med det som tidigare hade formulerats i det ekonomiska tänkandet. Han satte individen i centrum. Även ekonomen Carl Menger och ekonomen och sociologen Max Weber hade fokuserat på hur subjektiva värderingar och värdeomdömen är i samhället – och även de hade satt individen i centrum. Efter de nyligen avslutade omänskligheterna i Europa föreföll Frankl tro att det fanns en enda kollektiv mänsklig utveckling, ”som man kunde lita på”, naiv. Ändå fick man inte ge upp, ”eftersom det beror på var och en av oss vad och hur långt något ’utvecklas’”.

Så uppstod en särskild optimism som istället för ”framsteg i singular” hoppas på många individuella ”framsteg i plural”. Denna optimism genomsyrar idag tre tanketraditioner: liberalismen, det ekonomiska tänkandet och västvärlden. Dessa tre traditioner är visserligen olika, men de har ändå något väsentligt gemensamt: de utgår från att människor under vissa förutsättningar kan organisera sig själva. De är i stånd att lösa sina problem på eget ansvar och tillsammans med andra.

Modernitetens stora upptäckt

Hur passar dessa tre tanketraditioner ihop? Liberalismen förfinar ständigt idén om frihet och reflekterar över dess förutsättningar. Det ekonomiska tänkandet är så att säga liberalismens ”vetenskapliga syster” och undersöker hur individer utövar sin frihet i utbytesrelationer till ömsesidig nytta – på marknader, men också i andra samhällsordningar, till exempel mellan politiker och deras väljare. Västvärlden visar slutligen på de institutionella ramarna i demokrati och rättsstaten som har visat sig nödvändiga för att liberala ordningar ska fungera nationellt och internationellt.

Denna trio kan också betraktas som tre kunskapsförråd. Här samlas insikter om hur något oerhört har uppnåtts under de senaste 250 åren: Vanliga människor är kapabla att åstadkomma extraordinära saker som entreprenörer – om man bara låter fred, frihet och goda ramvillkor råda. Ekonomihistorikern Deirdre McCloskey har kallat denna process för ”The Great Enrichment”. Det är modernitetens stora upptäckt.

Dessa entreprenöriella innovationer kan verka extraordinära, men det behöver de inte vara. I början av 1970-talet skruvade någon fast hjul på en resväska, troligen var det Bernard Sadow. På ett ganska banalt sätt kom så den rullande resväskan till världen. Den gjorde långresor möjliga för den äldre generationen, eftersom alla plötsligt kunde ta med sig mycket bagage utan att behöva släpa på resväskor. Denna icke-spektakulära innovation var inte mindre viktig för turistindustrin än den ungefär samtidigt mycket mer imponerande konstruktionen av nya stora flygplan som Boeing 747.

Befäst mitten

Entreprenörskap behöver frihet att prova nya saker för att berika andra människors liv. Man får också bli rik på kuppen. Vilka ramvillkor som är lämpliga lär vi oss genom ständiga reformförsök inom demokrati och rättsstaten, som anpassar regelverket till nyupptäckt kunskap. På så sätt lär sig samhällen av sina egna misstag och andras.

Idag finns det återigen krafter till höger och vänster om mitten som istället för denna ofta mödosamma reformistiska inlärningsprocess föreslår en revolutionär ersättning av ordningen. Mitten måste snart möta sådana felaktiga vägar med sina egna reformistiska visioner och därmed återvinna förtroendet.

Om detta stärkande av mitten lyckas finns det många skäl till optimism. Om de liberala ekonomiska ordningarna i väst fortsätter att utvecklas är de inte kaotiska eller oberäkneliga, utan har snarare en utmärkande egenskap: resiliens.

Vår tid är inte unik

Detta begrepp, som också används av Frankl, beskriver människors eller organisationers förmåga att anpassa sig till förändringar i omgivningen. Det passar perfekt in i vår tids kriser, och inte bara vår. Modern tidens historia är en ständig följd av kriser och omvandlingar. Vår tid är inte på något sätt unik.

Utgångspunkten för den ”icke-naiva optimismen” är därför insikten att mänskligheten med enastående resiliens kan återhämta sig från kriser, beroende på de rådande förhållandena. Den icke-naiva optimismen är alltså en villkorad optimism.

Denna insikt nås vetenskapligt genom två tillvägagångssätt: teori och empiri. Princeton-ekonomen Markus Brunnermeier visar i boken ” The Resilient Society” (Endeavor Literary Press, 2021) och andra artiklar att delar av det ekonomiska tänkandet kan förstås som teorier om marknadsprocessernas resiliens. Även här står de förhållanden i fokus under vilka den ekonomiska ordningen kan återhämta sig, beroende på krisens art och svårighetsgrad.

Ingen ny utmaning

Om man å andra sidan ser tillbaka på de stora ekonomiska kriserna sedan mitten av 1800-talet, som Princeton-historikern Harold James gör i sin bok ”Seven Crashes: The Economic Crises That Shaped Globalization” (Yale University Press, 2023), konstaterar man att de liberala ekonomiska ordningarna i väst var mycket mer anpassningsbara än vad den snäva synen på chock från världsekonomisk kris på 1930-talet skulle kunna antyda. Däremot har man efter många andra chocker – från livsmedelsbristen på 1800-talet till oljekrisen på 1970-talet och coronapandemin – återhämtat sig ekonomiskt. Ofta har innovationer som järnvägen och containersjöfarten varit avgörande.

Man kan invända att det i dagens demokratier inte bara är den ekonomiska ordningens motståndskraft som väcker stor oro, utan också den politiska ordningens. Det är ingen ny utmaning. Sedan ordoliberalism uppstod på 1930-talet har man analyserat hur samhällets olika delordningar hänger samman. Dessa samband är ibland smärtsamma, ibland välgörande. Under den globala ekonomiska krisen drog den imploderande ekonomiska ordningen hela Weimarrepubliken med sig i avgrunden, eftersom depressionen förstörde det sista förtroendet för demokratin. Den blomstrande sociala marknadsekonomin bidrog i sin tur avgörande till att stärka förtroendet för den nya politiska ordningen i Bonnrepubliken under 1950- och 1960-talen.

Tillbaka till nutiden. Finns det fortfarande plats idag för en icke-naiv optimism? Med tanke på den multipelkrissituation som så många diagnostiserar: Vad är det för nytta med att lita på de många individuella framstegen?

Framstegens bottom-up-logik

Att staten regelbundet lovar mer än den kan hålla bidrar till förlusten av förtroendet för demokratin och därmed till dess minskade motståndskraft. Resultatet är en ständigt växande interventionism. Den gör det omöjligt inte bara för de reglerade, utan också för reglerarna själva att följa alla regler. Det uppstår en situation som Roland Koch nyligen beskrev som en ”regleringsinfarkt”. Staten påstår också ofta att den känner till framstegen i singular och därför kan påskynda dem med pengar. Det finns skäl att tvivla på detta efter att regeringar på båda sidor av Atlanten ville subventionera de krisdrabbade företagen Intel, Northvolt och Wolfspeed, eller till och med gjorde det strax före deras konkurs.

Ordningspolitiken erbjuder ett alternativ som bygger på bottom-up-logiken hos de många framsteg som frigörs genom goda ramvillkor. Ett exempel: I kampen mot klimatförändringarna har européerna sedan införandet av utsläppshandelssystemet 2005 lärt sig att miljontals företag kan minska sina koldioxidutsläpp avsevärt om regelverket sätter rätt prissignaler. Varje företag har uppnått denna individuella framgång där det varit mest lönsamt att spara. Efter utvidgningen av systemet kan även miljontals hushåll lyckas med detta från och med 2027, eftersom utsläpp från trafik och byggnader då kommer att inkluderas i handeln. En förutsättning för demokratins motståndskraft är dock en förtroendeskapande kompensation: staten måste återföra koldioxidintäkterna till medborgarna för att undvika ny fattigdom, framför allt bland de socialt svagaste.

Den bottom-up-logik som ligger till grund för framsteg i plural är mindre intuitiv än den som präglar en top-down-stat som hanterar miljarder i checkar. Med klok retorik, äkta empati och mycket tålamod måste liberala ekonomer förmedla bottom-up-logiken som en källa till motståndskraft och icke-naiv optimism till sina medborgare, så att deras egenansvar även i framtiden kan lösa de stora problemen i det lilla.

Ingen skyldighet att vara pessimist

På så sätt blir den sociala marknadsekonomin en källa till optimism. Den skapar välstånd och ”resiliens för alla”, som Markus Brunnermeier förklarade i ett föredrag i det tyska finansministeriet sommaren 2024. Återigen exemplet klimatpolitik: Individerna fortsätter på eget ansvar att minska sina koldioxidutsläpp. En förutsättning för denna problemlösande dynamik är ett minimum av statik genom utsläppstaket i handelssystemet, som redan har visat sig fungera i praktiken under de senaste åren, och genom kompensationsbetalningar så att fattiga medborgare inte väljer bort demokratin.

Karl Popper talade en gång om optimism som en plikt, särskilt för liberaler. Om denna plikt gäller i dagens demokrati, som kämpar för sin motståndskraft, måste var och en avgöra själv. Vad som i alla fall inte finns är en plikt till pessimism, nihilism och fatalism, som vissa liberaler och libertarianer ger uttryck för i sina publicistiska domedagsprofetior.

Vi lever idag i den bästa värld som någonsin funnits i historien. Det gäller både i termer av frihet och välstånd. För fyrtio år sedan gällde detta bara den geografiska västvärlden, idag gäller det långt utanför. Om vi förstör denna värld – till exempel genom att svinga till synes revolutionär motorsågar – kommer det säkerligen inte att uppstå något liberalt paradis. I stället måste ekonomisk-politiska beslutsfattare ihärdigt använda reformens sekatör på den gamla vildväxande lagstiftningen. Och genom fred, frihet och goda ramvillkor underlätta många individuella framsteg. På så sätt skulle vi, på ett resilient sätt, steg för steg närma oss den bästa av alla teoretiskt och empiriskt tänkbara världar.

Stefan Kolev är chef för Ludwig-Erhard-Forum für Wirtschaft und Gesellschaft i Berlin och professor i ekonomisk politik vid Westsächsische Hochschule Zwickau. Han forskar om ekonomisk idéhistoria och framtiden för den sociala marknadsekonomin.

Ursprungligen publicerad i Frankfurter Allgemeine Zeitung