Simon Westberg: Västerlandets motståndsrörelse

Svensk Tidskrift bjuder på ett utdrag ur Simon Westbergs nya bok Västerlandets motståndsrörelse Konservatismen – från Edmund Burke till Roger Scruton. Läs mer om boken och köp den här.

Är konservatismen svårdefinierad?

He is a very shallow critic who cannot see an eternal rebel in the heart of a conservative.
G.K. Chesterton

Betraktar man den akademiska litteraturen är det svårt att inte slås av hur många som uppfattar konservatismen som en svårfångad idétradition. Medan det verkar tämligen lätt att förmedla grunddragen i både socialism och liberalism har läroboksförfattare desto svårare att förklara vad konservatism innebär. Inte sällan blir förklaringarna krystade eller svåra att överföra till hur konservatismen tar sig praktiska uttryck inom politiken.

Författare till olika former av introduktionsverk till ideologiskt tänkande försöker ofta härleda konservatismen utifrån ordets ursprung i latinets ”conservare”: att bevara. Utifrån detta förklaras sedan konservatismen vara antingen en ideologi som står för status quo, är emot förändring eller vill genomföra långsamma förändringar.

Inom kort uppkommer dock problem för dessa författare när de sedan ska försöka förklara den dissonans som existerar mellan beskrivningen av konservatismen som bevarandets eller långsamhetens ideologi och hur konservativa politiker och rörelser faktiskt agerar i verkligheten. Varför föreslår konservativa – och varför har de även tidigare föreslagit – så radikala förändringar om deras primära målsättning är samhällets gradvisa och organiska utveckling?

På ett övergripande plan finns det tre olika sätt som författarna har försökt lösa denna gordiska knut på. Det första sättet är att försöka expandera beskrivningen av vad konservatism är genom att göra en inventering av vilka åsikter som konservativa tänkare har intagit och fastställa att dessa i kombination utgör ideologin konservatism. Det andra sättet är att göra en maktanalys av ideologin för att avslöja vad man anser är dess underliggande särintresse. Det tredje sättet är att med ett alexanderhugg kapa bort de delar av konservatismen som inte passar med den tänkta modellen och förklara dessa pseudokonservativa. Alla dessa tre metoder har dock sina problem som leder till att den intellektuellt nyfikne läsaren lämnas otillfredsställd. Låt oss ta upp dessa problem i tur och ordning.

Det första sättet att försöka lösa upp knuten på återfinns i till exempel Hoffmann & Graham (2006). Svagheten med denna modell är att den saknar analytiskt djup. Författarna skapar i praktiken en åsiktschecklista byggd på idéer uttryckta i en samling konservativa skrifter utan att reflektera över allmängiltigheten i dessa idéer eller vilken värdehierarki som existerar mellan dem.3 Resultatet blir modeller som är logiskt osammanhängande och ofta provinsiella. Modeller som dessa saknar av den anledningen också användbarhet över tid och rum. Det stora felet med detta sätt att lösa dissonansproblematiken är dock att det inte besvarar frågan varför. Varför bockar konservatismen av just denna checklista med åsikter och idéer och inte en annan checklista?

Det andra sättet finns representerat i bland annat Morton M. Auerbachs The Conservative Illusion (1959). Detta angreppssätt, som bygger på marxistiskt tänkande, syftar till att avslöja de verkliga intressena bakom den konservativa retoriken. Slutpoängen blir att konservatismen är ett försvar för den rådande privilegiestrukturen i samhället och därför inte logisk. I stället hävdar maktanalytikerna att konservatismen kommer att skifta position utifrån hur den bäst tror sig kunna försvara dessa privilegier. Problemet med denna modell, utöver dess ovilja att ta sitt studieobjekt seriöst, är att den inte kan förklara varför konservatismen – om den bara är ett retoriskt försvar för rådande privilegier – inspirerar människor över tid och rum. Olika länder har trots allt skilda samhällsordningar med olika privilegier, hur kan då människor ifrån dessa många platser inspireras av samma idéer och samma tänkare? Detta sätt att angripa konservatismen kan inte heller förklara varför konservativa fortsätter att ta strid för sina idéer även när idéerna inte längre försvarar de dominerande strukturerna i samhället. Om konservatismen bara är ett nihilistiskt försvar för den rådande ordningen borde den alltid vara ett verktyg för eliten och aldrig emot den, så varför förändrar den inte oftare karaktär och varför är den under långa perioder i opposition?

Den tredje metoden finns representerad i bland annat Torbjörn Tännsjös Konservatism (2001) och Jerry Z. Mullers Conservatism (1997). Dessa författare har genom närstudium av källorna försökt skapa sig en bild av vad konservatismen är och vad den vill uppnå, och därefter skapat en sammanfattande modell som de för vidare till sina läsare. Detta är förstås det bästa och mest intellektuellt hederliga tillvägagångssättet.

Problemet för Muller och Tännsjö är att de modeller de skapar för konservatismen inte stämmer överens med hur merparten av konservativa tänkare och opinionsbildare resonerar och handlar, vilket de väljer att lösa genom att helt sonika hugga av den gordiska knuten och förklara att merparten av de tänkare som de själva och andra identifierar som konservativa egentligen är något annat.

Självfallet ingår det i det akademiska arbetet att skapa definitioner och om nödvändigt omdefiniera och nydefiniera begrepp – vilket kan innefatta att man skapar nya avgränsningar. Men i en situation där man i princip måste utesluta en avgörande del av sitt studieobjekt ur begreppet för att få sin modell att fungera skulle man kunna förvänta sig lite mer ödmjukhet.

Därtill lämnar användandet av dessa rumphuggna modeller läsaren fortsatt villrådig. Om till exempel Margaret Thatcher och Ronald Reagan inte var konservativa på grund av sin radikala reformiver, vad var de då? Vilka partier och rörelser är då de egentligen konservativa? Varför hämtar dessa påstått pseudokonservativa inspiration från samma författare som de riktiga konservativa?

Eftersom beskrivningen av konservatismens essens som Muller gör förekommer på liknande sätt i flertalet andra alster, om än mindre välutvecklad, finns det skäl att stanna till ett slag vid hans verk.

Mullers bok är en antologi med utdrag ur konservativa verk valda av honom för att illustrera det konservativa tänkandet. Sin förklaring av vad konservatism är ger Muller i förordet där han sammanfattar konservatismen som ”historisk utilitarism”. Med detta begrepp menar Muller att konservatismens kärna är uppfattningen att historiens lopp vaskat fram något gott som är värt att bevara samt att denna historiska vaskningsprocess ska tillåtas fortgå och inte avbrytas av radikala samhällsförändringar.

Muller inser dock att den här definitionen inte stämmer överens med vad flertalet tänkare inom den konservativa idétraditionen faktiskt skriver. Detta huvudbry löser han genom att kapa traditionen i mitten och förklara att de konservativa som eftersträvar att bevara en sanning, snarare än det för stunden historiskt givna, inte ska klassificeras som konservativa utan borde kallas ortodoxa. Sedan går Muller vidare utan att närmare argumentera för varför vi ska acceptera denna uppdelning. Han argumenterar inte heller för varför de tänkare som han inkluderar i sin antologi bör räknas till de konservativa i stället för de ortodoxa, trots att han själv framhållit att många av dem ofta tolkas just som att de försvarar en sanning. Det är symptomatiskt i sammanhanget att Muller i sin genomgång av Burkelitteraturen avfärdar Stanlis (1958 och 1991) samt Canavan (1960, 1987 och 1995) med en enda rad och helt bortser från Kirk (1953 och 1967), Pappin (1993), Hoffman (1949) och Frohnen (1993).

Denna revision innebär också att Mullers konservatism slutar att vara en reaktion på franska revolutionen, och i linje med detta blir konservatismens fader enligt honom David Hume i stället för Edmund Burke.

Det är ibland svårt att låta bli att misstänka att författarna som vill begränsa konservatismen till ett försvar av status quo har ett eget intresse av att göra det. Tännsjö (1990 och 2002) har ju till exempel önskat använda denna definition av konservatism för att försvara både realsocialismen i Sovjet och den gamla skolans socialdemokratiska välfärdsstat. J. S. Mill önskade på liknande sätt att inkludera konservatismen som en i grunden ofarlig balansaktör i en liberal politisk ordning. I On Liberty (1859) beskriver han konservativa som ”the party of order” (i kontrast till ”the party of progress”), vars uppdrag var att fungera som en modererande kraft som då och då får stabilisera den annars ständigt vinnande liberalismen.I båda fallen blottas en retorisk figur, indränkt i whighistoria, som syftar till att skilja ut en harmlös och snäll konservatism (som bevarar socialismens/liberalismens dominerande ställning men då och då ser till så att saker inte går över styr) från en farlig och självständig konservatism (som utmanar paradigmet genom att föreslå egna utvecklingslinjer). Den retoriska poängen är att kunna döma ut genuina konservativa rörelser som reaktionära, högerradikala eller extrema.

Om det vore så att konservatismen bara var ett försvar för det rådande, oavsett vad som råder, så skulle det inte gå att klandra personer som till exempel Tännsjö för att de vill använda konservatismen för att stödja sina egna realpolitiska projekt. Deras slutsatser skulle i så fall stämma – utan en egen kompass blir konservatismen blott ett viljelöst släpankare.

För såväl Muller som Tännsjö står dock elefanten kvar i rummet. Varför matchar inte deras teorier om vad konservatismen är den konservativa rörelsens faktiska uttryck? Var är den politiska rörelse som ska bygga på tanken om det vackra i status quo? Sök upp självidentifierande konservativa rörelser, läs deras böcker, besök deras möten och bläddra i deras tidskrifter. Aldrig kommer du träffa på en konservatism av denna tama typ! Den finns inte och om den fanns skulle den vara löjeväckande, för den skulle i så fall alltid vara träl under den rådande ordningen.

En som har behandlat och avvisat idén om konservatismen som ett försvar för status quo är den konservative filosofen Richard M. Weaver som skrivit:

There are some people who appear to think that conservatism means simply lack of imagination. The conservative, unable to visualize anything else, just wants to sit down with the status quo. There are others who seem to think that conservatism means timidity. The conservative is a person who has a sneaking presentiment that things might be better but he is simply afraid to take the risk of improvement. There are some who seem to think that conservatism is a product of temperamental slowness. If your mind or reflexes don’t work as fast as other people’s, then you must be a conservative. In these conceptions, the conservative is always found behind, whether from mental or physical deficiency, or just plain fearfulness. Naturally nobody looks to that kind of person for leadership. But this is very far from my image of the conservative. A conservative in my view is a man who may be behind the times or up with the times or ahead of the times. It all depends on how you define the times. (Weaver, 1960, s. 69)

Den svenske filosofen Tage Lindbom instämmer i detta när han förklarar för Svenska Dagbladets läsare att: ”Den konservative säger inte nej till förändring och förbättring, som ju behövs på oändligt många områden. Men han säger att hela vår ordning måste bygga på en orubblig värdegrund.” (Ekman, 1970)

Vrångbilden av konservatismen som en rörelse som kämpar för det bestående har dock, som Per G. Andreen noterat, fått eldunderstöd i vår samtid av media som under lång tid använt begreppet konservativ på detta felaktiga sätt:

Förr i världen visste alla som intresserade sig för politisk ideologi, vad konservatism och radikalism betydde åtminstone någorlunda. Utmärkande för radikalen var traditionsföraktet, rationalismen, tron på framåtskridandet, utmärkande för den konservative var att han avvisade utvecklingsoptimismen och talade om ett andligt arv, som måste försvaras och föras vidare i tecknet av personlig ansvarskänsla. Dessa distinktioner, som logiskt och historiskt sett bevarar sin fulla giltighet, tycks numera vara nästan okända här i landet. Vad det beror på, må lämnas därhän, men man kan ju erinra om den halsbrytande misstag i frågan om användningen av ordet konservatism, som massmedia ständigt gör sig skyldiga till.

Det började med att den franska OAS-rörelsen i Algeriet döptes till konservativ av vår TV omkring 1960. Sedan dess har oligarker och förtryckare av alla slag hedrats på samma sätt, medlemmar av sydamerikanska och grekiska militärjuntor såväl som de fanatiska stalinisterna i Sovjetunionens satellitstater. Hade man gott om tid och plats, kunde man ju reda ut våra opinionsmakares politiskt-moraliska förfalskningsaffärer och ställa på fötterna alla begrepp, som de ävlas att ställa på huvudet. (Andreen, 1971)

Personer som Muller och Tännsjö må ha skapat intressanta teoretiska konstruktioner men de har inte fördjupat vår förståelse för konservatismen så som den ligger för handen. De har inte svarat på frågan hur konservativa tänker utan i stället på frågan hur de teoretiskt sätt skulle kunna tänka. Därför hjälper deras tolkningar oss inte att förstå konservatismens praktiska politiska uttryck. Hur har de då hamnat så snett? Jag tror att kärnan i problemet ligger i en felaktig läsning av Edmund Burke och vad det är han kritiserar när han vänder sig emot den franska revolutionen.