Rolan Jusupov: Mellan Moskva och Machatjkala

Antisemitismen var den senaste stora nyheten vi i Sverige tog del av om Dagestan, den sydvästra delrepubliken i Ryssland. Hösten 2023 stormade en folkhop av unga män flygplatsen i huvudstaden Machatjkala när ett plan från Israel landat, för att leta efter och lyncha judar (upprinnelsen var kriget mellan Hamas och Israel som bröt ut efter Hamas terrordåd några veckor tidigare).

Dagestan ligger vid Kaspiska havet och gränsar till Georgien, Azerbajdzjan, Tjetjenien. Huvudstaden Machatjkala ligger vid havets kust. Författaren till dessa rader är inte bara född i denna stad, utan har också spenderat tre somrar under gymnasietiden där – därmed fått interagera med denna kultur.

Vilken roll spelar Dagestan i den ryska inrikespolitiken och hur ser livet där egentligen ut?

I kontrast till grannrepubliken Tjetjenien, har Dagestan många olika etniciteter och språk. Machatjkala med sina över en miljon invånare har länge haft en kosmopolitisk prägel tack vare de dussintals folkgrupper som bor där och stadens fina läge vid Kaspiska havet, vilket lockar ryssar ur den lägre medelklassen att bada och besöka de berömda kaukasiska bergen. Min mamma tillhör turkfolket kumyker. Men där finns även avarer, darginer, lezginer, laker, nogajer, rutuler, ryssar, tatarer, tabasaraner, azerbajdzjaner, georgier, armenier och judar. Alla har sina egna språk som skiljer sig helt åt. Denna mångfald av etniciteter visar att mellanöstern (som Dagestan tillhör) inte är en ”ende berättelse” bestående av araber och judar – utan rymmer i själva verket flera folkgrupper och färgsprakande berättelser samtidigt.

I Dagestan – liksom i övriga Ryssland – finns idag en tydlig generationsklyfta mellan unga och äldre. De äldre växte upp och formades av Sovjetunionens politiska och sekulärt kulturella dynamik. Medan dagens unga är starkt religiösa och har ett relativt lågt samhällsintresse, gick det äldre gardet – födda före 1975 – i hyfsat fungerande skolor utan mobiltelefoner och tvingades läsa och skriva mycket. Något som märks när de äldre använder sitt ordförråd och bildliga uttryck, men också hur man ter sig och konverserar. Bland mina tiotals släktningar, är det fler äldre än yngre som röstar i de ryska presidentvalen – inte för att de tror att deras röst gör någon skillnad, utan mer för viben.

För de mindre bemedlade är livet såklart tufft i denna ryska provins. Fattigt. För övrigt en stor förklaring till att andelen dagensska män som rekryterats till det ryska anfallskriget ligger bland de högsta i landet. Det är svårt att få jobb och leva utan kontakter och kapital. Korruptionen är pyramidal och ger inte sällan upphov till galghumor hos lokalbefolkningen. Det räcker liksom inte att betala mutor för att ens få studera på enkla universitetsprogram, som till exempel polisutbildningen. Man måste också betala mutor för tentor och slutexamen, liksom när man senare söker jobb som lärare eller polis. Om svensken ägnar halva sitt liv åt att stå i olika kön – skolkön, krogkön, bostadskön, vårdkön, kön till valbar plats – så tvingas dagestaninern ägna halva sitt åt att betala mutor för att ta sig någonvart i livet.

Den utbredda korruptionen måste dock förstås rätt. Som sociologen Bo Rothstein beskriver i sin klassiska bok ”Sociala fällor och tillitens problem” (2003) beror det inte på att dagestanier eller ryssar skulle vara ohederliga eller dåliga människor. Korruptionen beror snarare på systemets inneboende logik. När alla fifflar blir det nämligen dumt och meningslöst att vara den ende som gör rätt för sig. Till slut blir det därför ett självspelande piano. I korrupta länder är människor älskvärda och tillitsfulla endast inom den egna kretsen eller familjen där förtroende råder – det övriga samhället betraktas som ett naturtillstånd i hobbesiansk anda.

Dagestan har genomgått en viktig förändring: från att tidigare ha varit ett ateistiskt samhälle i sovjetisk tradition har denna provins sedan 1990-talet blivit starkt muslimsk. Det är dock osant att religion inte praktiserades alls under sovjettiden. Många utövade visst sin tro, men fick göra detta i det fördolda, därför att det offentliga rummet skulle genomsyras av marxism-leninismen. Författaren Michail Bulgakov alluderar sinnrikt till detta i inledningen av sin berömda roman Mästaren och Margarita. Där låter han en ung poet skriva en toppen men ej tillräckligt sekulär dikt, vilket gör dennes redaktör nojig över vilka följder det kan få (redaktörens hyckleri får sedermera milt sagt olyckliga konsekvenser, men det är en annan femma).

Utomäktenskapliga relationer, alkohol och nöjesliv är rätt begränsat i Dagestan. Däremot är cafélivet utbrett: i vartannat hörn finns boulevarder och uteserveringar där lokalbefolkningen gärna smuttar kaffe eller té sent på kvällarna. Annorlunda var det i alla fall när min mamma, tidig 70-talist, och hennes generation var unga. Till exempel kunde min moster, jämnårig med mamma, åka till Rom på 90-talet för att mot arvode ta hand om och hålla en ung, stenrik tjej sällskap, vars familj bodde i samma kvarter som dem. Något liknande – att min kusin skulle göra samma sak – vore otänkbart idag.

Men det är inte religionen som är orsaken till fattigdomen och korruptionen i Dagestan – utan den förda politiken som helt och hållet dikteras av Kreml. Det finns ju flera konservativa länder där befolkningen lever relativt spartanskt, med fokus på familj och religion, men som ändå erbjuder mycket bättre villkor och möjligheter. Qatar, Turkiet, Balkan, Förenade Arabemiraten. Många av de unga dagestanier jag har mött genom åren, nämner just Turkiet som det land de gärna skulle vilja flytta till; Istanbul i synnerhet.

Politiskt spelar Dagestan en diffus roll i den ryska inrikespolitiken. Man har i praktiken inget att säga till om. Och till skillnad från grannen Tjetjenien, saknar Dagestan ett distinkt politiskt ledarskap med inflytande. Ett ledarskap som lokalbefolkningen har förtroende för eller kan förhålla sig till på något vis. Det är som att politik inte finns i Dagestan. Till exempel fanns det inga större separatistiska tendenser när Sovjet brakade samman på 90-talet. Ett annat nutida exempel gäller coronapandemin. När den bröt ut blev dödligheten i delrepubliken den högsta Ryssland. Och trots myndigheternas vädjanden var det ingen som lyssnade och följde rekommendationerna. Det var som om politikerna kommunicerade till och med sig själva. Det var först när MMA-superstjärnan Khabib Nurmagomedov kom in i bilden som situationen förändrades. På sin stora plattform Instagram – som i dag har över 40 miljoner följare – uppmanade han sin lokalbefolkning att stanna hemma och hålla avstånd. Därefter började invånarna agera helt annorlunda. Ett exempel på hur verkligt inflytande kan fungera.

Just Nurmagomedov kan vi uppehålla oss vid. Han saknar formella positioner i landet, men räknas som en av de mest inflytelserika rösterna inom den muslimska världen; hans enorma följarskara på sociala medier speglar detta tydligt. Han är också mycket omtyckt i den MMA-intresserade västvärlden, speciellt USA, på grund av sin integritet och sympatiska framtoning; han lever som han lär, enkelt, med en tydlig moralisk kompass.

Det sistnämnda var förklaringen till att han – med utgångspunkt i sin djupa religiösa tro – återkommande tackat nej till att kampanja för det ryska anfallskriget för att locka fler unga män att åka till fronten. Han förstod att det vore fel på alla möjliga plan att gå med på detta. Kreml fick nobben varje gång de ställde frågan. Följden? Plötsliga ekobrottsutredningar och miljontals rubel i böter för ”skatteflykt”. Nurmagomedov har alltid hållit en låg profil inrikespolitiskt, men i Kreml sågs det som ett statement i sig att inte ta ställning och stödja invasionen.

Att de ryska myndigheterna ger sig på en av de få personer som befolkningen i Dagestan faktiskt lyssnar på, vittnar om att Kreml bestämmer och har det sista ordet. Nurmagomedov tog sig fram i väst tack vare flit och talang. Att han anklagas för att vara ekobrottsling i ett genomkorrupt system är löjligt. Lejonparten av alla skatter går inte dit de ska. Den lokala infrastrukturen är under all kritik. Så undermålig att min kompis, som drev ett café, fick sälja sin fina bil efter att ha köpt den och insett att de dåliga vägarna snabbt skulle få den att gå sönder. Han kunde konstatera, med viss sarkasm i rösten, att det vore bättre att betala den där skatten och få normala vägar än att behålla skatten och inte kunna använda den.

Den dåliga infrastrukturen märks även på andra håll. Folk saknar dricksvatten, luften utomhus lämnar en del övrigt att önska och på landsbygden i Dagestan kan det gå flera månader innan skolpersonal får sina löner. Detta samtidigt som vissa tjänster, som finare restaurangbesök, kan vara dyrare än vad de är i Sverige. Ett besök hos en renommerad läkare kan gå på hela månadslönen. När jag förstod detta infann sig en surrealistisk känsla: ingen verkade riktigt reagera eller ifrågasätta situationen – som om bristerna var en naturlig del av vardagen.

När ett land haltar på vissa områden, syns det ofta även på andra håll. I Ryssland är skatterna platta – alla betalar runt femton procent i skatt oavsett vad man tjänar – men i Dagestan kan man med rätt kontakter till och med undvika att betala skatt. Och på arbetsmarknaden behandlas resurssvaga grupper som om de vore osynliga flugor. Servitörer, städare och butiksbiträden saknar praktiskt taget alla anställningsvillkor och kan få sparken när som helst och hur som helst. Lägg till att den genomsnittliga inkomsten ligger på omkring trettio tusen rubel per månad – motsvarande cirka fyra tusen kronor – vilket knappt räcker till den billigaste barnvagnen på marknaden.

Men alla har det såklart inte lika kämpigt: direktörer och höga tjänstemän, liksom övriga överklassen, bor i palatsliknande lyxvillor bakom enorma murar och övervakningskameror. På helgerna beger man sig sorglöst ut till sina datjor vid Kaspiska havet och inmundigar dyr konjak och kaviar. Dit cyklar eller promenerar man såklart inte – det har låg status. I Machatjkala och övriga delar av Dagestan dominerar bilen helt i vardagslivet. Även för korta sträckor på några kilometer tar man bilen. Har man råd kör man helst en stor, mörk jeep, typ Range Rover, för att signalera status på vägarna. Emellanåt tar man flyget till Moskva, Dubai eller Turkiet, där ryssar fortfarande kan åka på semester. Innan invasionen var det Rivieran, USA och Centraleuropa som gällde.

Om det är så fattigt och korrupt i Dagestan – hur (över)lever lokalbefolkningen, särskilt på landsbygden? Hur tillgodoser man sina grundläggande behov? Svaret är att folk antingen bygger sina hus själva, ärver dem från sina farföräldrar eller bor i dem tillsammans med många andra – syskon, barn etcetera. Något som underlättar tillvaron avsevärt, främst materiellt sett. Äger man sitt hus så bor man dessutom gratis, utan några månadsavgifter som här i Sverige. Och ingen bor solo som här i Stockholm, speciellt inte unga personer.

Därutöver förväntas man att aktivt dela med sig med andra. Tjänar man mycket pengar ska man stödja sina syskon och deras familjer. Om någon verkligen lider, ställer familj och bekanta upp med en liten slant och hjälper till att lösa det aktuella fallet. Vilket synliggör att folk samarbetar och löser olika problem endast inom den egna sfären – som nämndes ovan – till skillnad från hur det är här i Sverige, där skyddsnätet snarare försäkras av staten genom rättighetslagar och myndigheter, så att man som individ inte utlämnas åt vänner eller familj ifall man blir sjuk, arbetslös eller gammal.

Att antisemitismen har ökat, som vi såg i början av essän, beror dels på det fruktansvärda mänskliga lidandet i Gaza. Dels på att konspirationsteorier – om att judar ”styr” världen och Ukraina – har fått större spridning, eftersom de bidrar till att rättfärdiga anfallskriget. Visserligen har pogromer mot judar alltid varit en del av det ryska imperiets sätt att fungera. Men i Kaukasien har judar oftast fått leva i fred – möjligen då platsen ligger något avsides och hyser många etniciteter – varför många judar bor där idag. Denna judiska minoritet har historiskt varit duktig på att assimileras i Kaukasien och kunnat smälta samman med de andra folkgrupperna. Idag lever man såklart betydligt mer försiktigt och farligt.

Rolan Jusupov är liberal skribent