Rolan Jusupov: Därför sade Hatt nej, sedan ja

I essäboken Politiskt ledarskap förklarar min gamla lärare på Stockholms universitet, statsvetarprofessorn Tommy Möller varför politiker – som Centerns nya ledare Anna-Karin Hatt – först säger nej till att bli partiledare, men sedan plötsligt ändrar sig och tackar ja. Något som ofta förvånar en hel del väljare och tittare.

Man skulle kunna tro att personen i fråga verkligen inte vill ta över, men plötsligt vaknar upp och ändrar sig. Men enligt Möller är det inte så enkelt. Inte sällan finns det en annan logik bakom.

Enligt Möller behöver politiker – både de som redan har makt och de som aspirerar på den – kamouflera sina maktambitioner och drivkrafter för att få förtroende och inte framstå som maktlystna. Detta mönster – viljan att framstå som ödmjuk och rentav ointresserad – är ganska tydligt i både Centerpartiets senaste val av Hatt och Liberalernas pågående.

Det beror dels på att det vilar något tabubelagt över makten som sådan, dels på att svensk politik följer sin egen, särpräglade logik.

När en ny partiledare väljs, brukar medierna identifiera ett antal kandidater, varav vissa framstår som mer troliga än andra. Eftersom det snart blir tydligt vilket stöd dessa kandidater har ute i kommunerna och organisationerna, gäller det – och det är lika bra så – att ligga lågt och manövrera försiktigt. Först när det blir uppenbart att en kandidat faktiskt har goda möjligheter att bli vald, kan han eller hon träda fram och lämna en intresseanmälan – men då självfallet med en tydlig hänvisning till att frågan ”ägs” av partiets valberedning.

Samtidigt finns det något motsägelsefullt i detta. Det är självklart att politiker strävar efter inflytande och positioner – det är ju genom dem som de kan genomföra de förändringar de anser nödvändiga för samhället. Det är en del av uppdraget, skulle man kunna säga. En politiker som inte vill ha makt ter sig lika orimlig som en fotbollsspelare som föredrar att sitta på avbytarbänken och titta på, eller en författare som inte vill bli utgiven.

När det gäller Hatt fick man känslan av att hon kanske följde manualen alltför noggrant. Det blev liksom ett nej – och sedan ett ja – inom ett rätt kort tidsram. Blev hon övertalad? Kanske. Men jag tror att hon faktiskt ville från början, eller åtminstone var intresserad och nyfiken när det hela begav sig.

Annorlunda var det i alla fall vid ett av de mest utdragna och uppmärksammade partiledarskiftena i svensk politisk historia – nämligen när Göran Persson tog över efter Ingvar Carlsson i mars 1996. Persson sa tidigt att han inte ville ha posten och höll fast vid det ända in i det sista. Hans återkommande nej förvandlades dock till ett ja när flera kandidater föll bort. Statsvetare har i efterhand tolkat Perssons agerande som ett raffinerat maktspel: att han egentligen ville, men insåg att hans chanser inledningsvis var tämligen små, och därför valde att inte framstå som alltför angelägen i onödan. På så sätt kunde han bygga upp sitt stöd underifrån, i det tysta.

Alltför angelägen – och maktlysten? – hösten 1995, då Carlsson meddelade sin avgång, var däremot den givna efterträdaren – partiets ”kronprinsessa” – Mona Sahlin. Omedelbart gav hon tillkänna att hon ställde upp och höll till och med en presskonferens. Det blev förödande för henne, inte minst eftersom hon aldrig ”frågades” av valberedningen. För strax efter den där berömda presskonferensen, inleddes en av de mest intensiva mediala granskningarna av en politiker i svensk politisk historia. Dessutom fick meningsmotståndarna gott om tid och utrymme att gräva och kritisera henne. Och snart kom det fram att Sahlin hade använt Regeringskansliets betalkort för privat konsumtion och efter detta blev det självfallet inte längre hållbart för henne att fortsätta och kandidera.

Elva år senare när Alliansen vann valet och Göran Persson kastade in handduken, hade Sahlin dock tagit lärdomar av sina tidigare erfarenheter och kandiderade nu på ett mer lågmält sätt. Journalisterna ställde många frågor om hennes ambitioner och avsikter, men hon gav inga konkreta svar förrän valberedningen formellt ställde frågan. Först då offentliggjorde hon sin kandidatur – och blev partiledare.

En svensk politiker kan inte gå runt och säga att hen vill bli partiledare. Det är inte heller vanligt att någon direkt säger att hen vill ta över ett parti eller bli minister. Än så länge händer det mycket sällan i Sverige – till skillnad från i USA där kandidater tvärtom träder fram på ett mer öppet vis, framhäver sina meriter och får det att låta som om de står i centrum av universum.

Att inte framhäva sig själv eller vara öppen med sina ambitioner, utan i stället hänvisa till valberedningen eller ”rörelsen”, är ett förhållningssätt som bottnar i den heliga jantelagen. Den existerar inte i USA, vilket förklarar varför det ser annorlunda ut där. I Sverige lever den däremot kvar, särskilt bland äldre generationer, som har helt andra referensramar och konsumtionsmönster. Det kommer att bli mycket intressant att följa hur processen kring partiledarval utvecklas i framtiden.

Kommer svenska politiker att agera mer som de amerikanska i framtiden när det kommer till känsliga processer som val av partiledare?

Det är svårt att säga, eftersom det handlar om normer som sätter ramar för vi bör tänka och agera – och de är trögrörliga. Men troligtvis kommer vi att röra oss i en amerikansk riktning – där kandidater träder fram mer självsäkert och tydligt. Och det är kanske lika bra så, eftersom det finns något förljuget i den svenska varianten och jantelagarna som dikterar den, precis som vi såg i motsägelsen ovan. Dessutom finns det vissa tendenser som pekar i den riktningen. I kulturen, inte minst. En av vår tids största makthavare och influencers, familjen Ingrosso, verkar inte ha något större intresse av att rätta sig efter jantelagen. Också i politiken förekommer utspel som påminner om amerikansk politik. Häromåret ville den tidigare LUF-ordföranden Erik Berg ta över Liberalerna, vilket han gjorde både tydligt och självsäkert.

Det avgörande kommer dock fortsatt att vara att den som gör anspråk på inflytande också har något substantiellt att erbjuda – en politisk agenda, konkreta reformförslag. Lyckligtvis är svenskar både smarta och välutbildade – och förstår att det i slutändan är det politiska innehållet som spelar störst roll. Inte enbart karisma eller självförtroende. Det är toppen det.

Rolan Jusupov är liberal skribent