Rolan Juspov: Öka antalet kulturråd – minska dem inte som i Istanbul

Tyvärr har Kulturdepartementet ännu inte rekryterat något nytt kulturråd i Istanbul, trots att det förra, forskaren Mike Bode, slutade för över ett år sedan. Olyckligt, såklart, med tanke på utvecklingen i Turkiet under det gångna året. Bättre hade det varit om Sverige under den här perioden – med Joakim Medins fängslande och alla protester – haft fler representanter på plats, utöver de vanliga diplomaterna som följer sin mall. Representanter som kunnat prata med folk i staden på ett mer avslappnat vis och ta upp viktiga frågor. Till exempel att Medin är en seriös journalist och att man i Sverige i stort sett får tycka vad man vill.

Sett till dagens realiteter, är det uppenbart att kulturdiplomati är en allt viktigare kanal. En mjuk kraft som kompletterar det mer formella diplomatiska arbetet. Kulturrådets arbetssätt är mer dialogbaserat och informellt. Du verkar fritt och träffar inhemska aktörer, demokratiarbetare och konstnärer. Hjälper svenska motsvarigheter på plats att ta sig fram; det kan exempelvis handla om svenskar som kommer till Istanbul för att översätta eller spela in en film.

På ett delvis diskret sätt främjar du svenska intressen och förmedlar berättelsen om Sverige. På seminarier och konferenser, liksom på mingel, kaféer, i bussar och vid bardiskar.

Därför är det viktigt att vi har fler svenska kulturråd runt om i världen – inte färre, som nu när vi dragit ner på dem i Istanbul, Pretoria och Peking. Idag har vi visserligen utsända kulturråd i London, Berlin, Paris, Bryssel och Washington. Det vore dock mer värdefullt med ett svenskt kulturråd i alla världens större metropoler. Från Caracas och Santiago de Chile, till Moskva, Beirut och Gulfstaternas huvudstäder.

I en essä i Dagens Nyheter beskriver journalisten Martin Gelin hur auktoritära stater som Kina och Gulfstater storsatsar på kulturdiplomati och liknande verksamheter för att boosta sitt varumärke internationellt och därigenom öka sitt inflytande. Diplomater skickas till Spanien och Storbritannien för att rekrytera fotbollstjärnor till sina klubbar – för enorma summor – samtidigt som den egna befolkningen ofta lever under fattiga förhållanden och ofrihet. Det är ju så dessa fotbollsspelare kan lägga upp bilder på Instagram från sina lyxvillor med leende medarbetare och signalera att här är det minsann inta alls så taskigt.

Poängen är att det fungerar. Trots att Kina är en brutal regim som idkar koncentrationsläger och hetsar mot grannländer, har landets anseende globalt sett ökat under de senaste åren. I och för sig inte så underligt, med tanke på att landet årligen pushar miljarder i olika projekt med uppenbart diplomatiska och PR-strategiska syften.

Det är sant att Sverige redan gör mycket idag. Det satsas stort på den inre och yttre säkerheten: den viktiga uppbyggnaden av försvaret, som har negligerats under de senaste decennierna. Det som brukar kallas hård makt. Men lika viktigt är den mjuka makten – diplomatin, goda relationer med andra stater och det nationella varumärket – i symbios med den hårda. Faktum är att det är just dessa mjuka faktorer som spelar en viktig roll tider av kris och krig.

Den mjuka makten skapar förutsättningar för att hård makt ska kunna användas, som fallet med Ukraina. Landets habila politiska ledarskap väckte inte bara sympatier från sina allierade och omvärlden, utan också bidrog till att landet fick de vapenleveranser som krävdes för att överleva och försvara sin suveränitet.

Kulturella och diplomatiska investeringar – som oberoende media, universitet och goda omvärldsrelationer vilka skapas genom att fysiskt nätverka på plats – är inget ”flum” som en del högerväljare felaktigt har fått för sig eller blivit lurade att tro. Tvärtom. Med exempel från Kina och Gulfstaterna kan vi se att detta tvärtom är en vital valuta och vapen som ger fördelar och inflytande. Vi och den fria världen får inte hamna på efterkälken utan måste vara med i matchen. Att inte skära ner på svenska kulturråd – utan tvärtom satsa på desamma – är en komponent i det hela.

Rolan Jusupov är liberal skribent och tillbringade våren i Istanbul