Replik: Försök att diskutera de relevanta frågorna!

Anders Ydstedt har i en anmälan av min bok En invasiv art (Volante, 2025) gått till angrepp mot min analys av företagens roll ett det moderna samhället. Jag välkomnar en diskussion, men om den ska bli meningsfull, måste den bygga på en korrekt återgivning av motsidans argument. Här brister det i Ydstedts framställning.

Vi förefaller vara överens om att införandet av det begränsade ansvaret var ett avgörande steg i den rättsliga regleringen av företagen. Vi är också överens om att detta steg frigjorde kapital som många tidigare inte hade vågat satsa och därmed bidrog till den snabba ekonomiska utvecklingen under de senaste tvåhundra åren. Ydstedt skriver: ”… en enorm framgångssaga. Aldrig har vi haft så stort välstånd och levt så länge.” I min text lyder det: ”Arbetsfördelningen och industrialiseringen har höjt levnadsstandarden radikalt under de senaste århundradena. Företag och andra kommersiella aktörer har varit den huvudsakliga drivkraften bakom förändringen […].” Så på den punkten är vi eniga.

Men Ydstedt skriver också: ”Före denna innovation [dvs. det begränsade ansvaret] tvingades exempelvis bankirer garantera skulder med sin egen förmögenhet och kanske ytterst med sitt liv. I Molanders värld vore detta önskvärt.” Detta är ett grovt felaktigt påstående. I det kapitel där jag diskuterar åtgärder finns ett avsnitt med rubriken ”Begränsning av det begränsade ansvaret” – alltså inte ”Avskaffande av det begränsade ansvaret”. Huvudförslaget i det avsnittet är något som redan finns i vissa andra länders lagstiftning och som går under den juridiska beteckningen ansvarsgenombrott. Det innebär att om ett företag äger ett annat företag, är moderbolaget också finansiellt ansvarigt för dotterbolagets åtaganden. En sådan ordning gör att moderbolagets ledning måste hålla uppsikt över vad som sker i dotterbolaget och stärker därmed ansvarsfunktionen. Privatpersoner berörs inte av den regeln, vilket gör att varken deras förmögenheter eller deras liv är hotade.

I det exempel som jag diskuterar i inledningen av boken – BT Kemis miljöbrott i Teckomatorp i Skåne under 1970-talet – skulle ansvarsgenombrott ha inneburit att det danska moderbolaget skulle ha hållits finansiellt ansvarigt för saneringen. Notan för denna operation över den offentliga budgeten uppgår i dagsläget till 420 miljoner kronor. Till detta ska läggas sänkta fastighetsvärden för de boende i Teckomatorp, psykiska skador och ett dödsfall, vilket snabbt ger kostnader i miljardklassen. Saneringen är ännu inte avslutad, 50 år efter brottet. BT Kemi är inte heller unikt. Naturvårdsverket har med länsstyrelsernas hjälp identifierat uppemot 10 000 industrifastigheter i landet förknippade med hög eller mycket hög risk.

Ett annat felaktigt påstående i Ydstedts artikel är att jag skulle argumentera för att politiken skulle ta tillbaka kontrollen av företagen ”i sann funktionssocialistisk anda”. Begreppet funktionssocialism myntades av socialdemokraten Gunnar Adler-Karlsson på 1960-talet och avsåg en långtgående politik för att, med bibehållet privat ägande, socialisera frukterna av den ekonomiska aktiviteten i landet. Den som söker efter något sådant i min bok letar förgäves. Där finns varken begrepp som socialism eller socialisera. Vad det handlar om är vilka regler som ska gälla för dem som utnyttjar den i grunden mycket generösa näringsfriheten.

Naturligtvis hävdar jag inte heller att företag skulle vara ”onda”. Vad jag säger är att de till skillnad från oss fysiska personer inte har en medfödd potential för att tänka och handla moraliskt utan i det här avseendet blir vad företagsledningarna gör dem till. Vad det långsiktigt leder till i en konkurrensmiljö bör man reflektera över.

Företagen har expanderat i hög takt både till antal och storlek och har nu penetrerat de flesta delarna av vår tillvaro. Sedan länge producerar de den mat vi äter, de bostäder vi lever i och de kläder vi har på oss. Under senare decennier har de också koloniserat vårt inre och kartlägger drömmar, åsikter och relationer – information som sedan säljs i kommersiellt eller annat syfte. USA har varit ledande i denna utveckling, och situationen där kan ge en antydan om vart utvecklingen är på väg i andra länder. De största internationella företagen har nu intäkter i nivå med medelstora staters, de allra största i paritet med Kanada eller Spanien. Vissa av dem är så mäktiga att det har fått säkerhetspolitiska konsekvenser. I USA har näringslivets intressegrupper nu tagit makten över den förvaltning som ska kontrollera näringslivets verksamhet och försöker med stor energi slå sönder delar av den. Bland Trumps åtgärder återfinns att avbryta det internationella samarbetet kring register över vilka som är faktiska ägare till juridiska personer, att avbryta implementeringen av Foreign Corrupt Practices Act och att avreglera handeln med kryptovalutor, en bransch där han själv har privata intressen. Alla dessa åtgärder kommer att underlätta tillvaron för den storskaliga internationella kriminaliteten.

Detta är väl en utveckling som borde engagera också personer med en liberalkonservativ politisk hemvist? Låt oss försöka fokusera diskussionen till sådana verkliga problem i styrningen av det globala samhället. Att snickra ihop en fågelskrämma av lösryckta och felaktigt återgivna delar av motpartens argument och sedan attackera denna fågelskrämma leder inte diskussionen framåt.

Per Molander är tekn dr, författare och tidigare generaldirektör

Svar direkt

Per Molander har svarat på min text om hans nya bok om företag – ”En invasiv art”. Först vill jag tacka för hans replik och särskilt välkomnar jag att jag att Molander anser att jag övertolkat de åtgärder som han önskar se. I sitt genmäle skriver han att han vill se begränsningar av det begränsade ansvaret, inte avskaffande av det begränsade ansvaret. Att detta är en enorm skillnad instämmer jag i. Att företag kan ta risker och anställa individer och attrahera investerare som överlåter risktagande på företag är en fantastisk uppfinning. Vi måste vara rädda om ansvarsfriheten som uppfinning. Det ligger dock en del i Molanders varning för bristande ansvar i flera ägarled vid miljöbrott där han vill se ett så kallat ansvarsgenombrott, och här får vi verkligen hoppas att exempelvis Northvolt inte blir ett nytt BT Kemi. Å andra sidan har bolagsstyrelser i Sverige ett särskilt ansvar för skatteskulder (företrädaransvaret) som är starkt ifrågasatt eftersom det gör att företag som hade kunnat klara sig sätts i konkurs, förhoppningsvis kommer detta att ses över.

Samtidigt är det ju ganska tydligt, redan titeln sätter agendan, att Molander är mycket kritisk mot företag och vill reglera mer. Ett ganska radikalt förslag som finns i boken som Molander överväger är om man skulle begränsa företags livslängd eftersom de kan bli äldre än människor. Molander skriver ”En intressant fråga är om en tidsbegränsning av bolagens livslängd kan motiveras utifrån en avvägning mellan företagets och samhällets intressen”.

När det kommer till funktionssocialism så håller jag inte med om Molander om att målet var att, ” socialisera frukterna av den ekonomiska aktiviteten i landet”. Funktionssocialism handlar inte bara om pengarna utan om att styra företag, att ta kontrollen. Gunnar Adler Karlsson beskrev tydligt att det handlade om makten: ”Låt oss i stället beröva våra nuvarande kapitalister en efter en av deras äganderättsfunktioner, så att de om några decennier står kvar formellt som kungar, men reellt som mer eller mindre maktlösa symboler för en förgången tid” (Funktionssocialism 1967).

Men ”Låt oss försöka fokusera diskussionen till sådana verkliga problem i styrningen av det globala samhället”, som Molander skriver. Jag har ett exempel där vi kanske skulle kunna vara överens. I USA och Storbritannien har publika företag en bolagsstyrning som ger ledningen makt och begränsar ägares inflytande, till skillnad mot hur det är i exempelvis Sverige där ägare utser styrelser och revisorer, väl beskrivit i Mark J. Roe, Strong Managers Weak Owners. I USA kan företagsledningar ta beslut utan att riskera sina egna pengar, kanske mest tydligt när det gäller egna löner och förmåner. Denna typ av ansvarslösa kapitalism framhålls tyvärr ofta som en förebild av anglosaxiska media som FT och Economist. Att ha ägare med större inflytande och ansvar, den svenska modellen, borde vi kanske kunna vara överens om?

Med detta sagt kvarstår min rekommendation att Molanders bok är mycket läsvärd.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift