Rainer Zitelmann: Nollsummetänkande och politiska uppfattningar

Under senare år har forskare i allt högre grad uppmärksammat nollsummetänkande – det vill säga den utbredda föreställningen att ekonomiska, sociala eller politiska framgångar för en grupp endast kan uppnås på bekostnad av andra grupper. Shai Davidai och Martino Ongis vid Columbia University i New York är två av dem som undersökt sambandet mellan nollsummetänkande och politiska ideologier.

Forskarna genomförde sex studier med sammanlagt 3 223 deltagare för att ta reda på om – och i vilka politiska frågor – konservativa eller vänsterorienterade är mer benägna att anamma ett nollsumperspektiv (I text nedan avser liberaler vänsterorienterade, översättarens kommentar).

Deras slutsats var: ”Vi finner att både liberaler och konservativa ser livet som ett nollsummespel när det gynnar dem att göra det. Medan konservativa uppvisar nollsummetänkande när status quo utmanas, gör liberaler det när status quo upprätthålls.”

Forskarna konstaterar att konservativa var betydligt mindre benägna än liberaler att tänka i nollsummetermer i frågan om omfördelning, men mer benägna att göra det när det gällde positiv särbehandling (affirmative action). Med detta avses statliga eller institutionella åtgärder som syftar till att främja vissa grupper, exempelvis kvinnor eller etniska minoriteter, genom förtur vid anställning eller antagning till universitet.

Liberaler instämde oftare i påståendet: ”Människor kan bara bli rika på andras bekostnad”, medan konservativa oftare höll med om formuleringar som: ”Ju lättare det är för minoritetsstudenter att bli antagna till college, desto svårare blir det för vita studenter att komma in.”

Dessa resultat kan dock tolkas på ett annat sätt än vad Davidai och Ongis gör. Den avgörande frågan är nämligen om uppfattningen att en situation är ett nollsummespel faktiskt motsvarar verkligheten.

När det gäller ekonomi är nollsummetänkandet felaktigt. Påståendet att de rika endast kan bli rika på de fattigas bekostnad är helt enkelt inte sant. Hur skulle man annars kunna förklara utvecklingen under de senaste decennierna, där den globala fattigdomen minskat dramatiskt samtidigt som antalet miljardärer ökat kraftigt?

Annorlunda förhåller det sig med påståendet: ”Ju lättare det är för minoritetsstudenter att bli antagna till college, desto svårare blir det för vita studenter att komma in.” Om ett college endast antar 1 000 studenter och sänker trösklarna för en viss grupp genom kvoter eller lägre antagningskrav, innebär det i praktiken att färre platser finns tillgängliga för andra sökande. Medan nollsummetänkande är missvisande inom ekonomin – eftersom ekonomisk tillväxt inte är ett nollsummespel – är antagning till utbildningsplatser objektivt sett en nollsummesituation.

En annan omfattande studie om ”Zero-Sum Thinking and the Roots of U.S. Political Differences” publicerades i augusti 2025 av Sahil Chinoy, Nathan Nunn, Sandra Sequeira och Stefanie Stantcheva vid Harvard University, University of British Columbia och London School of Economics. Studien bygger på enkäter med 20 400 amerikanska medborgare. Forskarna fann att nollsummetänkande korrelerar med stöd för omfördelning och mer restriktiv migrationspolitik.

Sambandet mellan nollsummetänkande och stöd för omfördelning var statistiskt sett betydligt starkare än sambandet mellan nollsummetänkande och stöd för restriktiv invandringspolitik. Liknande resultat har konstaterats även i andra länder.

Även här gäller dock samma princip: Påståendet ”Om en grupp blir rikare sker det vanligen på andra gruppers bekostnad” är objektivt felaktigt. När det gäller migration är frågan mer komplex. Davidai och Ongis drog slutsatsen: ”Ju mer deltagarna uppfattade invandring som ett nollsummespel, desto mer stödde de en hårdare migrationspolitik.”

I migrationsfrågan är situationen inte entydig. Migration till generösa välfärdssystem – vilket spelar en betydande roll i många europeiska länder och även förekommer i USA – måste bedömas annorlunda i nollsummetermer än migration till arbetsmarknaden.

Det gör skillnad om någon invandrar från ett fattigt land och därefter lever på bidrag, eller om exempelvis en högt kvalificerad specialist rekryteras av ett företag. I det första scenariot är det objektivt sett en nollsummesituation om den nyanlände inte bidrar produktivt till ekonomin utan huvudsakligen finansieras genom transfereringar, eftersom den ekonomiska ”kakan” då inte växer. I det andra scenariot är det inte ett nollsummespel, eftersom den invandrade ökar den samlade produktionen och gör ”kakan” större.

Nollsummetänkande – som en felaktig verklighetsuppfattning – återfinns över hela det politiska spektrumet, både till vänster och till höger. Både Donald Trump och Bernie Sanders betraktar exempelvis handel som ett nollsummespel, en uppfattning som nationalekonomer upprepade gånger har vederlagt.

Samtidigt är nollsummetänkande i fråga om positiv särbehandling – till skillnad från i ekonomin – inte en felaktig verklighetsbeskrivning. Och när det gäller migration beror giltigheten av ett nollsumme­perspektiv på vilken typ av migration det handlar om.

Nollsummetänkande är endast fel när en situation som inte är ett nollsummespel – såsom handel eller sambandet mellan fattigdom och rikedom – felaktigt uppfattas som det.

Rainer Zitelmann är författare till Myter om kapitalism