Rainer Zitelmann: Marsalas extrapolering blir skrämmande realistiskt

För ett år sedan färdigställde Carlo Masala, den välkände tyske professorn i säkerhets- och försvarspolitik, sin bok ”Efter Ukraina: ett scenario” (Bokförlaget Daidalos 2025). Tyvärr är boken, som är tänkt som en varning, i dag mer aktuell än någonsin. I Tyskland nådde den förstaplatsen på bästsäljarlistan.

Masala tecknar ingen apokalyptisk vision av ett tredje världskrig, och inte heller ett scenario med ett storskaligt ryskt angrepp mot Europa. Enligt honom föreligger en rysk seger i Ukrainakriget redan om Ryssland lyckas behålla de territorier som landet i dag ockuperar. I sitt scenario antar han att en i praktiken påtvingad fred skulle innebära att Ryssland får behålla 20 procent av Ukraina. Väst intalar sig att annekteringen inte erkänns folkrättsligt, medan champagnekorkar poppar i Ryssland och segern firas – så ser scenariot ut.

Men stannar det där? Många i väst tröstar sig i dag med tanken att ett Ryssland som försvagats av Ukrainakriget knappast skulle vara villigt eller kapabelt att ge sig in i nästa äventyr och angripa Nato. Masalas scenario är ett annat: några år efter krigets slut i Ukraina angriper Ryssland den lilla staden Narva i Estland, under förevändningen att skydda den ryskspråkiga befolkningen där.

Angreppet hålls medvetet så ”litet” att Natos territorium visserligen kränks, men att politiker och den allmänna opinionen i USA och Västeuropa samtidigt frågar sig om man verkligen vill riskera ett världskrig för en stad med 57 000 invånare.

I Masalas scenario är det endast östeuropéerna som inser den verkliga risk som uppstår om Nato inte svarar kraftfullt. Men USA och Västeuropa backar. Trots alla verbala försäkringar har västeuropéerna efter Ukrainakrigets slut misslyckats med att genomföra den nödvändiga förstärkningen av de militära förmågorna. ”Ingenstans går det att förmedla till befolkningen att ännu mer ska läggas på försvaret och att det därför måste sparas på sociala utgifter, pensioner eller omsorg. Endast i Central- och Östeuropa samt i de baltiska staterna förblir hotuppfattningen konsekvent hög.”

Masala kritiserar den västliga eftergiftspolitiken, som redan har haft – och fortsatt har – så ödesdigra konsekvenser i Ukrainakriget. Ryssarnas mest effektiva verktyg är att gång på gång elda på rädslan för användning av kärnvapen. ”Varje militärt stödpaket till Ukraina skedde under skräckscenariot om en möjlig kärnvapenupptrappning, kom alltid för sent med tanke på det militära läget och var alltid för litet för att sätta landet i stånd att framgångsrikt försvara sig mot Ryssland. Den lärdom Ryssland drar av dessa erfarenheter är att kärnvapenhot fungerar för att avskräcka motparten från vissa åtgärder.”

Annars går Rysslands framgångar inte att förklara, eftersom landet ekonomiskt är långt, långt svagare än Europa, och dess militära kapacitet – som Ukrainakriget visar – också är betydligt svagare än man antog före krigets början.

Men Ryssland räknar med västs svaghet – landet har sina apologeter och allierade bland politiker på både yttersta höger- och vänsterkanten, som medvetet tonar ned hotet och skickligt spelar på människors rädslor med pseudopacifistiska slagord. Rysslands styrka ligger i västs rädsla och svaghet – denna bedömning av Masala är tyvärr högst aktuell.

I sitt scenario låter Masala Frankrikes president från Rassemblement National säga: ”Man har sett hur de krigshetsande länderna inte bara nästan ruinerade sina egna ekonomier, utan också i onödan drog ut på detta krig – vars slutliga utgång hade kunnat uppnås redan ett och ett halvt år tidigare – och därigenom berövade tusentals, om inte hundratusentals, ukrainare chansen att fortfarande vara vid liv i dag.” Denna cynism påminner om någon som inte kommer en drunknande person till undsättning, aktivt hetsar mot att hjälpa honom – och sedan, när han har drunknat, triumferande och självgott säger: ”Ser ni, jag sa det från början, han skulle drunkna.”

Masalas scenario är skrämmande realistiskt just därför att det inte är ett apokalyptiskt domedagsscenario, utan helt enkelt extrapolerar det vi har kunnat observera sedan den ryska invasionen av Ukraina inleddes för tolv år sedan.

Rainer Zitelmann är författare till Myter om kapitalism