Rainer Zitelmann: Är friheten hotad i Tyskland?

Elon Musk och USA:s utrikesminister Marco Rubio har båda uttryckt oro över hot mot friheten i Tyskland under de senaste månaderna, senast som svar på den tyska myndigheten för skydd av författningen (Verfassungsschutz) klassificering av det politiska partiet Alternativ för Tyskland (AfD) som en ”högerextremistisk grupp”. *

CDU-politikern Marco Wanderwitz anser att underrättelserapporten har skapat en starkare grund för ett eventuellt förbud mot AfD: ”Jag tror att dagens omklassificering av den federala myndigheten för skydd av konstitutionen, som backas upp av en rapport med över tusen sidor bevis, har flyttat fram positionerna i den riktningen.” Wanderwitz hänvisade till den 1 100 sidor långa rapporten som i detalj beskriver AfD:s agerande och ideologier: ”Så länge AfD behåller sin nuvarande nivå av inflytande, både analogt och digitalt, och fortsätter att ge sina anhängare en daglig diet av hat, agitation och extremistiska ideologier, är det praktiskt taget omöjligt för demokratiska partier att vinna tillbaka den stora majoriteten av AfD-väljare som inte har djupt rotade extremistiska världsbilder. Därför måste AfD elimineras, så att säga, om vi vill lyckas”, sa Wanderwitz.

Den aktuella debatten i Tyskland är verkligen oroväckande – och ibland grotesk. På plattformen X krävde Georg Restle, programledare för Monitor – ett av Tysklands ledande politiska program på public service TV: ”Fiender till konstitutionen får inte ges en plattform. Inte i talkshows, inte i Tagesschau.”

Tagesschau, som är Tysklands mest sedda nyhetsprogram, har redan meddelat att man kommer att kalla AfD för en ”högerextremistisk grupp” i all framtida rapportering.  För Restle går detta uppenbarligen inte tillräckligt långt. Han vill att AfD-politiker ska förbjudas att uttala sig i TV. Och detta vid en tidpunkt då AfD i alla opinionsundersökningar är antingen det starkaste eller näst starkaste partiet i Tyskland.

Det mest absurda i den pågående diskussionen är att nästan ingen har sett den 1100 sidor långa underrättelserapporten – den är hemligstämplad. Politiker från andra partier har inte sett den, AfD har inte sett den och de journalister som skriver om den har inte heller sett den. Endast det vänsterlutande nyhetsmagasinet Der Spiegel påstår sig ha haft tillgång till den.

Ett argument mot att publicera rapporten är att det skulle kunna äventyra identiteten på konfidentiella informatörer inom AfD. Ett annat argument är att AfD ändå kommer att kunna läsa rapporten snart nog – om än med redigerade avsnitt – om partiet som väntat lämnar in en stämningsansökan mot bedömningen ”högerextremistisk grupp”. Men logiskt sett, om AfD kommer att få läsa rapporten vid ett senare tillfälle, även i redigerad form, varför inte bara låta dem läsa den nu?

I vilket fall som helst kan man rimligen anta att större delen av rapporten bygger på offentligt tillgängliga källor och att endast en mycket liten del baseras på vittnesmål från informatörer under täckmantel. Även detta är dock spekulationer eftersom knappast någon som är inblandad i debatten är riktigt insatt i rapportens innehåll. Det finns en misstanke om att det främsta skälet till att rapporten inte publiceras är författarna vet att den innehåller för många omstridda och diskutabla påståenden.

Enligt dagstidningen Die Welt ges i rapporten ett antal exempel på vad man kallar AfD:s extremistiska karaktär, bland annat följande uttalande från en AfD-medlem på X: ”Misslyckad migrationspolitik och missbruk av asylsystemet har lett till att hundratusentals människor importerats från allvarligt regressiva och kvinnofientliga kulturer.”

Detta är naturligtvis bara ett av många exempel i rapporten, men det understryker vikten av att kritiskt kunna granska de övriga citat och referenser som ”Verfassungsschutz” hänvisar till. I stället för att göra sitt jobb och värdera de argument som framförs i rapporten agerar journalister som blint accepterar slutsatserna utan att själva läsa rapporten i praktiken som språkrör för regeringen och underrättelsetjänsten.

Personligen har jag en kritisk syn på AfD och dess utveckling under de senaste tio åren. Partiet grundades på konservativa-libertarianska principer. Men endast tre av de 18 grundarna är fortfarande aktiva medlemmar i partiet idag. Många av dem lämnade AfD eftersom de motsatte sig partiets stadiga förskjutning mot extremhögern. Personer som Björn Höcke, den inflytelserika ordföranden för AfD i Thüringen och förespråkare för antikapitalistiska högeråsikter, har kommit i förgrunden, medan många marknadsekonomer och moderata konservativa har lämnat partiet i frustration. Samtidigt låter det som om partiordföranden Tino Chrupalla baserar sina tal på talepunkter som utformats i Moskva.

Man behöver inte tycka om AfD för att vara kritisk till hur partiet behandlas. Under de senaste åren har de medborgerliga friheterna alltmer inskränkts i Tyskland. En anmärkningsvärd incident inträffade när Deutschland-Kurier, en nyhetsportal med nära band till AfD, delade en photoshoppad bild av inrikesminister Nancy Faeser. Den manipulerade bilden föreställde Faeser som höll en skylt med texten ”Jag hatar yttrandefriheten!”

Det visade sig senare att bilden hade manipulerats. Den ursprungliga bilden, som publicerades av inrikesministeriet, hade tagits vid ett annat och allvarligare tillfälle: Förintelsens minnesdag. På originalbilden stod det på Faesers skylt: ”Vi minns”: ”Vi minns.” En domstol dömde redaktören David Bendels till sju månaders villkorligt fängelsestraff för att avsiktligt ha skapat och spridit den manipulerade bilden och därmed spridit ett ”nedsättande och falskt uttalande” om en politisk person.

I ett annat fall dök polisen upp hos en man kl. 06.00 på morgonen för att han hade kallat ekonomiminister Robert Habeck för ”idiot” på nätet. Detta är bara två exempel bland många på hur friheten nu inskränks som har gjort många tyskar oroliga – och det med rätta.

Rainer Zitelmann är författare till Myter om kapitalism

* Efter att AfD överklagat beslutet har Verfassungsschutz  beslutat att pausa processen i väntan på ett juridiskt avgörande.