PJ Anders Linder: Vad innebär det att planera ett krig?

Resurser, metoder och moral är det centrala för kraften hos en krigsmakt. Det skriver Lars Ericson Wolke, professor em vid Försvarshögskolan, i början av Att planera ett krig (Natur & Kultur) och ägnar sedan 250 sidor åt allsidig belysning av dessa faktorer. Det är inte fråga om någon byråkratisk guide för skrivbordskrigare utan en läsvänlig genomgång, späckad med historiska exempel, av vad för krav och utfordringar som den väpnade konflikten innebär. För militärt skolade kan nog en hel del vara bekant sedan tidigare, för mindre pålästa fungerar texten fint som ögonöppnare och uppslagsbok.

Vad gör en konflikt till ett krig? Hur stor nytta har man egentligen av egna och andras erfarenheter när ett land ska rusta sig för kommande uppgifter? Vad gör soldater villiga att sätta livet på spel? Ett antal frågeställningar av denna typ – till dels empiriska, till dels filosofiska – ger boken dess struktur. Under resans gång får man snabblektioner om klassiska militärteoretiker som Mahan, Fuller och Liddel Hart och man påminns om konflikter från jordens alla hörn.

Att dra rätt slutsatser av erfarenheten visar sig knepigare än man kan tro. Frankrike gick in i första världskriget med en utpräglat offensiv doktrin. Att gå till anfall var vägen till seger. Men efter väldiga förluster väcktes ett starkt inre motstånd och man kom till slutsatsen att krigföring enligt samma modell aldrig skulle accepteras igen. Resultatet blev Maginotlinjen.

De snabba amerikanska segrarna i de båda gulfkrigen 1991 och 2003 fick många länder att dra slutsatsen att de stora arméernas era var över och att det högteknologiska krigets och de små elitförbandens tid hade kommit. Värnplikten skars ned kraftigt eller avskaffades på de flesta ställen utom Finland och Turkiet. Tre och ett halvt år av hårda, storskaliga strider mellan Ryssland och Ukraina har fått många att ompröva besluten: nu pågår drönarangrepp och skyttegravskrig på en och samma gång.

Ericson Wolke läxar inte upp beslutsfattare med facit i hand, men han varnar för kombinationen av övertolkningar och önsketänkande.

Han påminner också om att den tyske militärteoretikern Clausewitz, mest känd för tanken om kriget som politikens fortsättning med andra medel, lyfter fram inte bara viljan och förnuftet utan också slumpen som grundläggande faktor bakom framgång eller bakslag i krig.

Slumpen går inte att hantera med planering, kan man invända, men det är en sanning med modifikation. Vad insikten om tillfälligheternas och det oväntades betydelse bör leda till är att man tar vara på den mänskliga fantasin och tänker igenom hur man ska kunna möta även det osannolika. Det gäller över hela skalan från kommenderande officerare på fältet till generaler med helikopterperspektiv och ansvariga politiker.

Det kan till exempel vara klokt att inte omedelbart räkna hem fredsvinster och rusta ned bara för att en lynnig och stöddig granne uppträder litet mer sansat under en tid. I stället kan man ställa sig frågan hur eventuella återfall ska hanteras.

PJ Anders Linder är senior rådgivare vid Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål