PJ Anders Linder: Hur styr man ett land med tolv partier?

Man kan inte diskutera spärrgränsen till riksdagen länge innan något ljushuvud säger att det vore häftigt om det fanns 26 partier, som alla fick strax under fyra procent så att inget parti kom in.

Läget inför valet i Danmark på tisdag den 24 mars leder tankarna i samma riktning. Folketinget lär naturligtvis inte bli partilöst – den danska spärren är dessutom på två procent så det skulle behövas över femtio partier – men fragmentiseringen är verkligen slående. I skrivande stund ligger tolv partier över spärren och att jämka ihop ett nytt styre kan bli lika knepigt som det var för de Gaulle att leda ett Frankrike med 246 sorters ost.

Den socialdemokratiska statsministern Mette Frederiksen har stärkt sin ställning på sistone tack vare sitt tydliga agerande mot USA och Donald Trumps absurda utspel om Grönland, men det har bara lett till ett försiktigt uppsving för hennes parti. I färska mätningar ligger man strax över 20 procent, vilket är en kraftig tillbakagång från det senaste valresultatet på 27,5 procent.

Efter det valet, som genomfördes i oktober 2022, bildades 2000-talets första blocköverskridande danska regering. Socialdemokraterna, som styrt ensamma i minoritet 2019-2022, tog efter långa förhandlingar ombord dels borgerliga Venstre, dels de nystartade Moderaterne, som leds av förre Venstreledaren och statsministern Lars Løkke Rasmussen. De tre partierna hade fått just över 50 procent av rösterna tillsammans.

Tre och ett halvt år senare har denna hälft av väljarstödet smält samman till en tredjedel. Inte bara Socialdemokraterna utan även Venstre och Moderaterna har tappat och ligger på cirka 10 respektive 5 procent. Perioden har alltså gjort föga reklam för koalitioner mellan gamla huvudmotståndare, vilket inte lär ha gått partistrategerna i svenska S och M förbi.

Det samlade vänsterblocket är litet större än det samlade högerblocket i mätningarna, men det är oklart hur regeringsalternativen ser ut. Moderaternes affärsidé är just att vara vågmästare i mitten och inte heller Venstreledaren Troels Lund Poulsen har helt stängt dörren till mittensamarbete, även om han nog helst skulle ställa sig i spetsen för någon sorts högerkonstellation.

Den saken kompliceras emellertid av att hans gamla maktparti Venstre, som fick över 30 procent vid 2000-talets början och 23 procent så sent som 2019, nu inte ens är störst i blå blok. Två utbrytningar: dels Løkkes, dels bildandet av Danmarksdemokraterne med den ädelpopulistiska förra Venstrepolitikern Inger Støjberg i spetsen – har tärt hårt, och Venstre ligger nu strax efter Liberal Alliance, vars partiledare Alex Vanopslagh går bra framför allt bland unga väljare. Ett tag såg han till och med ut som en mer spännande och trolig borgerlig statsministerkandidat än den litet träige Lund Poulsen, men efter att Vanopslagh fått ägna en god del av valrörelsen åt att diskutera sina kokainvanor lär hans chanser ha minskat.

Ja, och sedan finns det ytterligare tre högerpartier – Danmarksdemokraterne, Konservative folkeparti och Dansk folkeparti – som vardera ligger på nivån 7-8 procent, och även om det inte har dragits upp knallröda linjer dem emellan finns det tydliga spänningar mellan liberaler och mer nationalkonservativa. Dansk folkeparti har skärpt sin redan skarpt invandringskritiska hållning på senare tid. Det har de fått betalt för i opinionen, men det har också gjort dem mindre attraktiva som formell regeringspartner.

Splittringen är inte fullt lika stor till vänster, men kritiken är hård mot Socialdemokraternas kärva migrations- och klimatpolitik. Enhedslisten, längst ut till vänster, ifrågasätter upprustningen under Mette Frederiksens styre och det finns starka önskemål om mer pengar till välfärdsstaten. Att Socialdemokraterna går till val på att införa förmögenhetsskatt, trots att Danmark redan har västvärldens högsta skattetryck, syftar inte minst till att ta tillbaka väljare från partierna längre vänsterut.

Sakpolitiken spelar andrafiol i denna valrörelse även om förslaget till ny förmögenhetsskatt är en tacksam attackpunkt för högern. Jordbrukspolitiken med frågor som djurhållning i grisuppfödningen och användning av bekämpningsmedel ställer stadsväljare till vänster mot landsbygdsväljare till höger, men drar knappast många väljare över blockgränsen. I sig gäller detta nog även förmögenhetsskatten, men om högerpartierna lyckas sätta en bild av att denna röjer en allmän socialdemokratisk längtan efter ännu högre skatter kan den få större effekt.

En X-faktor är att det ter sig mindre självklart än vid tidigare val att de två grönländska mandaten med självklarhet kommer att räknas vänstern till godo. De som väljs kommer att sälja sig dyrt.

Personfrågorna spelar som vanligt stor roll i den lättrörliga danska politiken, men det tycks inte stunda några radikalare vägval oavsett hur det hela slutligen landar. Även efter den 24 mars kommer Sverige att ha en stabil granne att samarbeta med och lära ett och annat utav. Fast att sänka spärrgränsen är knappast ett exempel på sådant.

PJ Anders Linder är senior rådgivare vid Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål