PJ Anders Linder: Dags för Norden?

Frankrike faller ihop, Storbritannien har lämnat och Tyskland står bara och stampar. Det växer ett tomrum i EU:s mitt, så nu är det dags för oss i Norden att lägga småstatstänkandet bakom oss och ta initiativ. Bertel Haarder, mångårig minister i danska regeringar och tidigare president i Nordiska rådet, sparade inte på krutet under måndagens panelsamtal hos Sveriges ambassadör Hans Wallmark i Köpenhamn.

Den egentliga orsaken till sammankomsten var att Letterstedtska medaljen för ”särskilt framträdande insats för att främja det nordiska samarbetet” skulle delas ut till Britt Bohlin, som var direktör i Nordiska rådet 2014-2021. Men ceremonin föregicks av ett seminarium, som gav det hela extra krydda.

Haarder var otålig med nestorns fulla rätt. Vi kan alla glädjas åt den nordiska tillit som illustreras av den snart ikoniska bilden på tre statsministrar och en president som äter middag i Mette Frederiksens kök, konstaterade han. Lojaliteterna finns där. Men ger de tillräckligt med resultat? Frågan var uppenbart retorisk.

Förre försvarsministern Björn von Sydow, som i egenskap av ordförande i Letterstedtska föreningen var dagens medaljutdelare, gav Haarder rätt i problemen med tröghet i de nordiska systemen och hänvisade med dånande stämma till en artikel i Nordisk tidskrift (2/2025) där just Haarder tillsammans med den finlandssvenske ex-ministern Jan-Erik Enestam ger förslag till hur samarbetet kan fördjupas.

Helsingforsavtalet från 1962, som fungerar som en sorts grundlag för de nordiska samarbetet, stadgar att beslut i ministerrådet ska fattas med enhällighet. Ersätt detta, föreslår skribenterna, med två nya kriterier: dels att inget land ska kunna tvingas in i eller betala för beslut man inte gillar, dels att ingen ska kunna hindra dem som vill gå vidare med överenskommelser som man tar ekonomiskt ansvar för.

von Sydow var utomordentligt entusiastisk över tanken inte bara för samarbetets skull i största allmänhet utan också för att han hoppas att modellen ska ha potentital att lösa upp problemet med Grönlands, Färöarnas och Ålands ställning.

Nordiska rådet, som är parlamentens samarbetsorgan, driver på för att de tre ska bli fullvärdiga deltagare. I Nordiska ministerrådet, där regeringarna samverkar, är man mer försiktig. Är det verkligen en bra idé att sluta bindande avtal med parter som inte är fullt självständiga stater? Sverige och Finland är mest skeptiska, och en utredning under ledning av den finländska juristen Elina Pirjatanniemi tillsattes i våras och ska fram emot slutet av året lägga fram resultat som kan gå in i arbetet med att revidera Helsingforsavtalet. I bästa fall kommer hon att ha kunnat beakta även det Harder-Enestamska förslaget.

Efter seminarium och före prisutdelning redogjorde ambassadör Eva Egesborg Hansen för prioriteringarna i det dansk-färöiska (Grönland har suspenderat sitt deltagande) ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet 2026.

Det är nya tider, konstaterade hon. Förra gången vi var ordförande illustrerade vi broschyrerna med barn och en massa ballonger; nu frontar vi med en räddningshelikopter. Det militära försvarssamarbetet är naturligtvis tätare än någonsin efter Sveriges och Finlands inträde i Nato, men det ligger av hävd – läs neutralitet och alliansfrihet – fortfarande utanför ministerrådets domvärjo. Men civil säkerhet och beredskap står högst på listan inför kommande år. Därtill kommer nordisk konkurrenskraft och Grönland-Färöarna-Åland-frågan.

Den starkt nordistiska åhörarskaran noterade alltsammans med belåtenhet. Allt kunde gå snabbare, men det rör ändå på sig.

Frågan är var allmänheten står. Jag har svårt att få syn på någon anti-nordisk opinion, men det är väl i sanningens namn inte så mycket bevänt med motsatsen heller. Regeringar, byråkratier och organisationer kommer allt närmare varandra och ser gemensamma uppgifter framför sig, inte minst på det europeiska planet, men ute i samhället glider länderna snarast isär. Språkförståelsen sviktar, medierapporteringen är lapidarisk och intresset för nordiska förhållanden – i synnerhet när det gäller svenskarnas intressen för sina grannländer – är minst sagt måttligt. Förbättrad folkförankring kräver kunskaps- och opinionsbildning på bredden samt praktiska förändringar av 1950-talssnitt – passfrihet och gemensam arbetsmarknad – som märks i det dagliga livet.

PJ Anders Linder är senior rådgivare i Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.