Olle Edborg: One star & two wishes till Lars Trägårdhs kanon

Årets stora kulturhändelse är äntligen här. Lars Trägårdhs kommitté har släppt sin omtalade, omdebatterade och omtumlande lista med verk, dikter, filmer, byggnader, händelser och personer som har format svensk kultur genom historien. Under hela veckan har det pågått en lång debatt bland diverse olika skribenter som kretsat både kring kanonens faktiska betydelse och vilka inslag den borde innehålla. Den sistnämnda kategorin tänkte jag själv bli en del av. Jag tänker därmed själv ta upp några verk, personer och händelser vars frånvaro gjorde mig både förvånad och förkrossad.

Kulturkanonutredningen har länge varit föremål för debatt i Sverige. Konceptet kanon, med en officiell lista, har testats i både Danmark och Nederländerna. Formatet grundar sig i att listan ska bestå av ett visst antal “fönster” vars huvudsakliga funktion ska vara att ge en bild av ett historiskt element som format ett lands kultur. Själva konceptet i sig har debatterats, och detta till föga förvåning. Det finns viss problematik. Redan vid avgränsningen av siffran tio så begränsar man sig aktivt och gör att svaret kanske till viss del blir definitivt, men minskar i nyans. Det som dock är positivt med en enhetlig siffra för olika typer av kultur är att man inte nödvändigtvis graderar kultur. De olika formerna har haft varierande roller genom historiens gång. Filmers påverkan kanske är det främsta exemplet för just detta.

Kultur i sig är ett minst sagt abstrakt fenomen som troligtvis har lika många tolkningar som det finns tolkare. Det är helt min övertygelse att begreppets komplexitet och tvetydiga definition ligger till grund för denna stundtals makabra schism utspelat på diverse ledarsidor och plattformar landet över. Att det dessutom i grunden är ett politiskt initiativ har knappast neutraliserat stämningen. Vad gäller själva innehållet i kanonen måste jag berömma Lars Trägårdhs kommitté. Över lag tycker jag att de lyckats väl i såväl omfattning som innehåll. Men trots det så finns det vissa saker att anmärka på som jag tycker är värda att vädra.

I själva avgränsningen väljer man att enbart utgå från 1500-talet fram till 1975. Detta i sig är inte nödvändigtvis missvisande för vad som format svensk kulturhistoria men man gör sig skyldig till att utelämna ganska stora och omfattande delar. Redan under det första århundradet nämner den romerske historikern Tacitus en nordisk grupp av människor vid namn suionerna, detta är troligen en av de första omnämnanden som Adam av Bremen på 1000-talet skulle benämna som Svearna.

Vidare under 1200-talet skred Snorre Sturlasson till verket i att författa Prosa-Eddan vilket tillsammans med arkeologin utgör den främsta källan för vår kunskap om vad som fanns i landet innan Ansgar satte sin fot här. Snorres verk i sig kanske inte nödvändigtvis bör ha inkluderats, men översättningen av dessa tycker jag definitivt inte hade varit olämplig för en kulturkanon under kategorin händelser eller verk.

Man behöver inte enbart gå bakåt i kanonens tidsspann för att hitta personer som har gjort sig väl i en kanon, efter 1975 finns det också anmärkningsvärda ting som fattas. Det svenska musikundret, som tog världen med storm under 1900-talets sista decennier. Abba, Europe och Tommy Körberg blir här helt uteslutna trots deras påverkan på vår kultur såväl historiskt som idag. Även i dikten och poesins värld återfinns en avsaknad av personer. Östgöten och den före detta läroverkseleven Tage Danielsson gjorde sig till nationell kändis med sin humanistiska poesi, men även hans namn är frånvarande i Trägårdhs kanon. Ytterligare en östgöte som inte nämndes var konstnären Johan Krouthén, som är en av Sveriges främsta naturromantiska konstnärer.

Ytterligare en brist i kanonen som redan påpekats av bland annat Leif Mannerström är matens frånvaro. Svenska delikatesser som skaldjursrätter, surströmming och min personliga favorit, sill, blir därmed ett stängt fönster i Trägårdhs kanon. Drycker som punch, akvavit och snaps uteblir också tack vare denna avgränsning. Mat och dryck i likställning med exempelvis konst är definitivt ett kulturellt uttryck för ett land eller ett mindre geografiskt område. Medan konsten visar vad människorna såg, tänkte och kände så visar maten vilka råvaror människorna hade att jobba med och vad de därefter gjorde av det i köksvrån.

Över lag tycker jag konceptet är intressant och tankeväckande. Jag är väl medveten om att jag med dessa klagomål och tankar gör mig till en i ledet av många både nöjda och missnöjda svenskar som tagit sig friheten att tycka till om detta. Kanske är det just det som var det mest positiva utfallet med kanonens formatering, att vi alla faktiskt börjat fundera vad svensk kultur faktiskt är, hur den formats och vad den betyder för oss och tidigare generationer.

Olle Edborg är student i Religionsvetenskap