Olle Edborg: Jag vill leva i Europa, jag vill älska och sjunga här!

Sedan Donald Trump återvände till Vita huset i vintras har nyhetsflödet från Amerika fått en ny och stundtals bisarr nyans. Det har varit alltifrån ambivalent tull politik till olämpliga, AI-genererade videor på dansande män i Gaza. I mars i år uppdagades det att flertalet medlemmar i USA:s regering hade deltagit i en minst sagt anmärkningsvärd geopolitisk diskussion på den krypterade appen Telegram. En uppseendeväckande detalj i denna grupp är när USA:s vicepresident i denna chatt uttrycker ett tillsynes genuint förakt gentemot Europa och Europas geopolitiska intressen. Detta är inte första gången som detta sker. Både Trump och Vance har uppenbarligen en väldigt negativ syn på det demokratiska Europa. Det är helt absurt. De borde sluta vanvörda Europa och istället bejaka den mest framgångsrika världsdelen i vår civilisations historia.

1776 förklarar sig USA som en självständig nation och bryter sig därmed loss från det brittiska imperiet. Det lägger grunden för en konstitution och ett statsskick som bestått i snart 250 år och som än idag är världens äldsta bestående demokrati. USA är sedan andra världskrigets slut en supermakt och sedan Sovjetunionens fall världens enda supermakt. Vi kan onekligen konstatera att USA sedan länge varit en vital del av vår civilisations historia. USA:s inflytande har inte sällan varit till nytta för mänskligheten. USA spelade en vital roll i att få slut på lidandet under andra världskriget och den ondska som då hotade världen. USA stod upp för friheten och för det demokratiska Europa när det hotades av det kommunistiska östblocket och Sovjetunionen. USA har länge varit den demokratiska världens garant och har stundtals levt upp till benämningen “världens polis”.

Men vad händer då när denna skyddsvall försvinner, när tryggheten upphör och polisen lämnar in brickan? Sedan Donald Trump äntrade världspolitiken har han konsekvent uttryckt ett förakt för den transatlantiska saken. Redan under hans första mandatperiod i Vita huset lyfte han tanken om att USA skulle gå ur Nato-samarbetet. Stora delar av resonemanget kring detta bygger på att Europa själva inte investerar tillräckligt mycket i sitt försvar. Det i sig är inte en helt kontrafaktisk beskrivning av verkligheten, men hur skulle då USA:s utträde ur Nato gagna världsfreden? Det är framförallt under hans andra mandatperiod som USA fört en oerhört barsk retorik gentemot Europas ledare. Den sydtyska storstaden Munchen är sedan länge en stad känd för sin roll som arena för aktörer som format människans geopolitiska historia. I februari 2025 ägde den sextioförsta upplagan av Munich Security Conference rum. Under konferensen höll USA:s vicepresident JD Vance ett mycket uppmärksammat tal där han i rena ordalag demoniserar det demokratiska Europa. Vance talade bland annat om att Europas värderingar är i förfall och att detta förfall och den “politiska korrekthet” Vance menar finns är ett större hot mot Europa än Vladimir Putins invasionskrig. Detta är naturligtvis ingenting annat än ett absurt förtal. Detta i kombination med Trumps stundtals varma retorik med Vladimir Putin, en totalitär diktator och folkrättslig brottsling blir onekligen väldigt obehagligt. Trumps känsloblandade relation till det handelspolitiska konceptet tullar är verkligen inget nytt för världen men i april i år har det nått helt nya höjder. Donald Trump inledde april 2025 med att införa en rad olika tullar mot nationer världen över vilket skapade en enormt labil situation på marknaden, inte minst i Europa. Hela projektet lanserades under namnet “liberation day”, vad USA skulle befria sig från tycks däremot vara något av en gåta.

Likt hur en upprorisk tonåring går emot sina föräldrar går nu USA emot sin i stort sätt äldsta bundsförvant. Europa är däremot mer än bara en bundsförvant för USA. Nog för att realpolitikens verktyg inom geopolitiska sammanhang ibland kan röra upp känslor, men denna negativa syn av Europa sträcker sig uppenbarligen bortom handelsrelaterade procentenheter och försvarssatsningar. Uppenbarligen tycker Donald Trump att Europas ledare är en samling naiva och bortskämda snorungar som han är trött på att förhålla sig till. Sanningen kunde inte vara mer avlägsen från Trumps syn. Vi i Europa är själva anledningen till USA:s själva existens och deras framgång. De som författade det stycke text som successivt efter 1776 blev USA:s konstitution var alla andra eller tredje generationens européer. Texten skrevs på ett europeiskt språk, av jurister med europeisk akademisk bakgrund och omfattas av ideologiska ståndpunkter hämtade från europeisk filosofi.

Idéerna om frihet och demokrati är något USA inte drar sig för att stoltsera med som symboler för deras land, även om verkligheten stundtals tycks vara bra mycket mer paradoxal. Definitionen av demokrati som statsskick kommer från det grekiska antika idéarvet och går tillbaka till Aristoteles (ca 384-322 f.Kr.). Begreppets urkälla tycks vara ännu längre bakåt i tiden och tycks komma från den atenske statsmannen Kleisthenes (ca 570-507 f.Kr.) som drev igenom demokratiska reformer i stadsstaten Aten. De antika grekland har naturligtvis inte historiskt monopol på dessa idéer, på 1600-talet och 1700-talet drevs dessa idéer vidare i mer praktiska beskrivningar. Charles-Louis de Secondat Montesquieu (1689-1755) kom upp med sin tes om maktdelning i sitt verk Om lagarnas anda (1748). Hans tes handlar om den maktdelning som USA:s statsbildning baseras på, även kallat “checks and balances”. Maktdelningen bygger på att ha en verkställande makt, en beslutande och en dömande. USA:s fjärde president James Madison (1751-1836) som även kallas “konstitutionens fader” citerade direkt Montesquieu och inspirerades konsekvent av hans idéer.

Bill of Rights, de tio budorden i amerikansk konstitutionell rätt är inte heller fria från europeisk intellektuell influens. Den franska filosofen och upplysningsideologen Voltaire (1694-1778) tycks vara den främsta källan till dessa. Hans idéer om tolerans och framförallt tolerans genom yttrandefrihet och religionsfrihet är centrala tankegångar som inte sällan återkommer i den amerikanska konstitutionen. 250 år av amerikansk frihet bygger på en idétradition som är tio gånger så gammal. Till skillnad från USA så slår vi Européer uppenbarligen vakt kring dessa värden i en mycket högre grad än våra bröder och systrar på andra sidan Atlanten. Inte en enda ledare i det demokratiska Europa hade kunnat benåda 1500 inhemska terrorister eller konsekvent sprida konspirationsteorier.

Låt oss vända blicken mot människans identiska uttryck, kultur. I USA har man under lång tid lånat europeiska kulturella inslag och gjort såväl bra som mindre bra försök att göra dessa till sina egna. Hollywood i all ära men vad vore de utan Stanley Kubrick, Christopher Nolan och våran egna Ingmar Bergman, för att inte tala om de hundratals europeiska skådespelare som berört oss till skratt och gråt genom historien. Det händer stundtals att jag beställer hamburgare när jag äter på restaurang. Men inte tänker jag då att jag gör den amerikanska hegemoniska kulturbilden någon vidare tjänst. Namnet på maträtten som miljontals amerikaner inte sällan vill stoltsera med är associerat till den nordtyska staden Hamburg, oavsett vad diverse McDonald’s-apologeter vill hävda. Trump har under lång tid menat att han är nykterist, detta är svårt att bekräfta men hans kunskaper om alkohol tycks åtminstone tala för det. Nyligen infördes tullar mot europeisk alkohol till USA. Trump menade att USA själva kan producera varor och inte behöver köpa in från externa aktörer. Jag är minst sagt intresserad av att se hur de ska kunna producera Champagne, Barolo och Scotch Whisky, såvida de inte vill nöja sig med Budweiser och Jack Daniels, det vill säga.

Ett område som emellertid blir ganska svårt att bortse från USA:s dominanta roll är musiken. Jag själv är svag för Sinatras och Louis Armstrongs jazz och Elvis sångröst för att inte tala om all fantastisk rock- och popmusik som verkligen definierat andra hälften av 1900-talets musikgenrer. Men om de kan mäta sig med Strauss och Tjajkovskijs valser, Puccinis operor och Beatles rock låter jag vara osagt. Valet av den Chicago födda påven Leo XIV kanske är den tydligaste signalen för Europas dominans, då han är stationerad i Rom, talar europeiska språk som engelska, spanska och latin och dessutom är rätt så kritiskt inställd till Trump och Vance, inte minst i frågor om teologiska resonemang. I litteraturens värld har knappast Edgar Allan Poe eller Hemingway något verk ämnad för jämförelse med våra egna europeiska pionjärer som Dante, Shelly och Goethe.

Man kan utan vidare eftertanke fastställa att Europa uppenbarligen är kulturellt överlägsna USA. I Europa är kultur inte en vara med ett pris och en färgglad logga, det är en livsstil, ett sentimentalt uttryck för den enskilde individens identitet och historia. Vi borde sätta mer stolthet i det arvet, särskilt när reaktionärer som Trump försöker hävda annat. I Europa kan människor ta del av kultur utan att behöva gå till sängs med orostankar om labila sjukförsäkringar eller finansieringen av sina barns universitetsutbildningar. I Europa kan forskning bedrivas fritt och respekteras i högre grad som vedertagen objektiva fakta. Vi har en bättre levnadsstandard och det är därav inte särskilt chockerande att vi då har en objektivt bättre kultur. Det kan inga BNP-grafer, militära investeringar eller nymodiga Hollywoodfilmer ändra på.

Europa är onekligen en helt fantastisk plats att vara på idag men det ska naturligtvis tilläggas att Europa inte alltid varit ett himmelrike på jorden. Det finns en lång och mörk historia av förtryck och mörker som europeiska makter varit drivande i. Det var trots allt här och inte i Nordamerika som idéer som nationalsocialism och kommunism växte fram på 1800- och 1900-talet. Denna artikel ämnar inte nödvändigtvis att se ner på USA som en del av den demokratiska världen. Jag känner snarare en enorm tacksamhet för de amerikanska män och kvinnor som dött i slagfälten i Normandie, Berlin och världen över för min och Europas frihet, denna text hade kanske inte kunnat författats om det inte vore för deras uppoffringar. Jag vill inget annat än att den goda relation som USA och Europa så länge kunnat dra nytta av ska bestå och vidareutvecklas. Det är sorgligt att Trump valt diplomatiskt flörtande med diktatorer och att underminera Europa istället för tvärtom. Den transatlantiska relationen mellan USA och Europa har bestått i över 80 år och kommer med all säkerhet fortsätta göra det, säkert mer än 80 år framåt. Men om Donald Trump ska raljera om Europa, européer och vårt sätt att leva som sämre än USA, då bör han tänka om.

Jag accepterar inte den föraktfulla syn på Europa och vårt sätt att leva som Donald Trumps administration propagerar. Jag är stolt Europé, jag är stolt över de europeiska värden som kommer till uttryck genom frihet och demokrati och som historien lärt oss att slå vakt om. Jag tar stolthet i min kärlek till Aristoteles texter, viner från Bordeaux, österrikiska valser och italienska musikaler. Den kärleken kommer Donald Trumps administration aldrig att kunna råna mig på. Som den svenska folkrockslegenden Jan Hammarlund sjunger: Jag vill leva i Europa, jag vill älska och sjunga här, jag vill skratta, gråta och dansa, jag är yr och förlorad och kär!

Olle Edborg är 2:e Vice Distriktsordförande MUF Östergötland