Olle Edborg: Grön konservatism

Konservatism porträtteras ofta idag som en idétradition långt ut till höger på de flesta politiska kartor. Det tycks vara en sfär som omfattas av respekt för lag och ordning, ekonomisk marknadsliberalism och värnandet av kulturarv. Just värnandet av kulturarv är kanske den tydligaste av dessa tre aspekter som särskiljer konservatism från andra ideologiska tankegods. Det allra äldsta kulturarvet vi har är onekligen naturen. Oavsett om man hänvisar till Darwins förklaringsmodell om naturligt urval eller till Edens lustgård så är naturen den gemensamma faktorn. Trots detta tenderar tyvärr konservativa politiker idag att distansera sig från frågor om miljö och klimat. Detta är mycket beklagligt, då konservativa borde vara de som står i framkant för att förvalta och förädla vår planet, och inte i periferin.

Mycket av den kulturella och sociala kontext som konservatismen uppstod i präglades av romantiska skildringar av naturen. 1700- och 1800-talet är fyllt med exempel på hur romantiken visar upp sitt gröna hjärta. I musikens värld behöver man inte leta länge innan man möter på naturromantiska inslag. Musikaliska mästerverk som Antonio Vivaldis Le quattro stagioni , Johann Strauss den yngres An der schönen blauen Donau (1867) och Pjotr Tjajkovskijs Blomstervals (1892) är tydliga exemplar på hur samtidens musikaliska värld präglas av naturromantiska skildringar. I sammanhanget är Sverige allt utom ett undantag. Vår folkkäre, musikaliska pionjär Carl Michael Bellman offentliggjorde sången Fjäriln vingad syns på Haga som en del av Fredmans sånger (1791). Jesper Swedberg (1653-1735), biskop och far till botanikern Carl Von Linné (1707-1778) var med och tog fram  den första upplagan av Den Swenske Psalmboken (1695). Där återfinns psalmen Den blomstertid nu kommer, som fortfarande sjungs på skolavslutningar över hela Sverige.

Romantikens människor kunde inte bara höra naturens toner, man kunde också se dess färger. Under 1700- och 1800-talet ägnade sig konstnärer inte sällan åt att skapa målningar för att illustrera naturens skönhet. Min personliga favorit Caspar David Friedrich (1774-1840) skildrade ofta naturlandskap, hans mest kända verk Der Wanderer über dem Nebelmeer (1818) är ett mycket känt och uppmärksammat exempel för just den abstrakta kärleken till naturens uttryck. Utöver musikens toner och konstens färger kunde även romantikens människor läsa de många naturromantiska skildringar som återfinns i den tidens klassiska verk. Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832) använder sig flitigt av naturromantiska allegorier i sitt verk Die Leiden des jungen Werthers (1774).  Ett av de mer tydliga svenska exemplen för hur naturromantiken uttrycks i litteratur är onekligen det Götiska förbundet. Carl Gustaf Geijer (1783-1847) och Arvid August Afzelius (1785-1871) grundade år 1811 det Götiska förbundet som var drivande i att romantisera den svenska naturen med nationalromantiska historier och skildringar.

Vår bild av nationalromantiken tenderar att handla om hur dessa strömningar blossade upp i nationalistiska och reaktionära sfärer, men alltför sällan talar vi om vikten av den monumentalt vackra natur kärlek som uppenbarligen uttrycktes av många olika delar av den romantiska världen. Det är alltså uppenbart att både i och utanför Sveriges gränser var naturromantiska skildringar en del av de mer populariserade kulturella trenderna som strömmade i Europa under konservatismens begynnelse.

Det verkar vara under 1900-talets andra hälft som konservativa tycks tappa kopplingen till det naturromantiska som präglat deras förfäder några generationer bak i tiden. Till sammanhanget hör att det är under 1970-talet som forskare på allvar börjar få gehör för teorier om ökad global uppvärmning. I början tycks det dock enbart vara den vänstra sidan av politiken som acklimatiserar sig efter detta. I samband med antikrigs budskap och revolt gentemot föregående generationers uppfattningar är det huvudsakligen i hippierörelsen man återfinner budskap om ökad reformtakt för att möta klimathoten. Högern och de konservativa var till en början rätt frånvarande, vilket är till föga överraskning då de stod på andra sidan av den politiska kartan. Först på 1980-talet började konservativa och högerpolitiker att luta sig mot kärnkraften som en hållbar lösning. Retoriken kring det tycks dock variera beroende på vilket land man vänder sig till.

Richard Nixon (1913-1994) är lite av en historisk skuggfigur, som tack vare Watergate-skandalen 1973 har en rätt anonym ställning i historien. Med anledning av de senaste årens händelser har han ofta kommit att bli föremål för historiska och politiska jämförelser med Donald Trump. Spännande nog var Richard Nixon en varm förespråkare för naturrätt och för federala initiativ som syftade till att skydda USA:s natur. Vilket ganska starkt kontrasterar med Donald Trumps inställning då han stundtals förklarar klimatförändringar som inget annat än en konspirationsteori. Initiativ som Environmental Protection Agency (EPA), National Environmental Policy Act och National Oceanic and Atmospheric Administration kan alla tillskrivas Nixonadministrationen. Om dessa initiativ kommer från en opportunistisk vilja att förhålla sig till den växande miljörörelsen i USA eller att i ren välvilja värna om moder jord är likt all politisk historia svårt att bedöma och jag låter det därav vara osagt.

Att hitta ett senare jämförbart exempel med Nixons engagemang för dessa frågor är lite av en utmaning. Nixons efterträdare var inte alltid lika positiva till moder jord i sina reformer. Ronald Reagan (1911-2004) motsatte sig utvidgning av nationalparker och försämrade forskningsanslagen till miljö- och klimatforskning. Reagans vicepresident och sedermera efterträdare George H.W. Bush (1924-2018) var i kontrast till Reagan inte lika främmande inför klimatvänliga initiativ. 1992 skrev han under FN:s klimatkonvention (UNFCCC) och var en öppen förespråkare för miljö- och klimatvänliga initiativ. Efter Bush den äldre tycks intresset för dessa frågor minska inom republikanerna. Undantaget skulle vara John McCain (1936-2018) som var drivande i dessa frågor långt innan Obama äntrade den nationella politiska scenen. Men efteråt så är det tydligt att republikanerna i USA tydligt valt att ignorera dessa frågor. Det kan bero på en rad olika faktorer, det främsta skulle jag hävda är att alltfler reaktionära krafter fått utrymme i partiets toppskikt. Jag kan utan vidare eftertanke konstatera att arvet efter Nixons klimatpolitik knappast dånar särskilt högljutt i Maga-rörelsen.

I Michael Oakeshotts (1901-1990) hemland fanns 1980-talets andra stora konservativa ledare, Margaret Thatcher (1925-2013). Intressant nog hade Thatcher till skillnad från hennes amerikanska kollega Ronald Reagan inte så stor frånvaro av miljö- och klimatpolitik i hennes politiska gärning. I hennes tal på Torypartiets konferens 1988 förklarade hon sin filosofi kring vikten av grön konservatism:

”Vi konservativa är inte bara jordens vänner – vi är dess väktare och förvaltare för kommande generationer. Kärnan i Tory-filosofin och i miljöfrågan är densamma. Ingen generation har ett friköp på denna jorden. Allt vi har är en livslång hyresrätt med ett fullt reparationskontrakt. Denna regering avser att uppfylla villkoren i det hyresavtalet till fullo.”

Thatcher ser alltså miljöfrågan som essentiell och nyttjar en begreppsanvändning man inte sällan ser på andra sidan av den politiska kartan. Detta kan ha att göra med att Thatcher till skillnad från Reagan inte äntrade politiken från en filmstudio utan från labbet då Thatcher faktiskt är utbildad kemist i grunden. Under Thatchers tid stängdes kolgruvor igen och man satsade mer på forskning och internationellt samarbete kring miljö- och klimatfrågor.

I vår tid är det tydligt att det fortfarande finns konservativa som krokar arm med idéer om miljö- och klimatfrågor. Storbritanniens före detta premiärminister Theresa May lade 2019 fram ett förslag om att göra Storbritannien klimatneutralt år 2050 vilket vid den tiden var ett av de mest ambitiösa initiativen globalt. Hennes lite mindre välkammade efterträdare Boris Johnson var i linje med Theresa May en vän av klimatfrågor. 2021 var Storbritannien värdland för COP26 i Glasgow. I november 2020 lanserade Johnson initiativet “Green Industrial Revolution” som var en tiopunktsplan för investeringar i grön teknik, industri och infrastruktur. På grund av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i början av 2022 var dock Johnson tvungen att backa från detta på grund av en stundande energikris. Man kan observera liknande mönster längre söderut på kontinenten. I januari 2020 bildade Sebastian Kurz en ny regeringskoalition med det gröna partiet i Österrike vilket var historiskt. Regeringen drev bland annat att netto-nollutsläpp år 2040, vilket är tio år före EU:s mål. Detta projekt blev dock något kortlivat då Kurz var tvungen att avgå på grund av en korruptionsskandal. Ironiskt nog finns det en röd linje i denna artikel med konservativa politiker som drivit grön politik och som tvingats avgå på grund av skandaler.

1900-talet tycks alltså dela in konservativa i två läger av klimatfrågan. Det finns delvis de som likt Thatcher ser ett övre moraliskt egenvärde i att aktivt skydda naturen från människans rovdrift. Men även personer som Reagan som snarare tycker att industrialisering och utveckling av ekonomiska institutioner går framför skyddet av naturen. Kan detta bero på att de mer liberalkonservativa och frihetligt konservativt krokar arm med nyliberala marknadsteorier och därmed väljer att främja industrialiseringen? Till viss del. Det som idag talar emot detta är att det tycks vara de konservativa som är närmare mitten som faktiskt tar klimat- och miljöfrågor på allvar. Få nationalekonomer skulle exempelvis kalla Trumps ekonomiska politik för särskilt nyliberal. Snarare handlar det alltså om huruvida det finns reaktionära strömningar inom det enskilda partiets idésfär. Uppenbarligen är det fallet för Republikanerna men inte för Tory eller ÖVP. I vår tid är det alltså snarare konservativa ledare som Theresa May, Boris Johnson och Sebastian Kurz som aktivt tycks vidta åtgärd till förmån för att skydda miljö och klimat.

Hur ska då konservativa förhålla sig till miljö- och klimatfrågor? Det är ingen lätt fråga och likt alla abstrakta ting som ideologier faktiskt är så finns det alltid ytterligare nyans att tillföra sammanhanget. Min slutsats är att konservativa inte nödvändigtvis gjorde ett misstag genom att agera annorlunda och kontrasterande gentemot vänstern i klimatfrågan. Det finns trots allt väldigt lite i det konservativa idéarvet som stödjer klimatalarmistisk populism som tränger sig in i enskilda individers vardagliga liv. Det ligger däremot något i det Thatcher varnade för, nämligen att vänstern har fått monopol på miljöfrågan. Det finns ytterst få gröna partier i Europa som kan betraktas som höger på den politiska skalan. Jag vägrar acceptera att det kan vara en naturlag att bara för att man vill värna om miljö- och klimatfrågor så hamnar man automatiskt på den vänstra sidan av politiken. Konservativa måste sluta betrakta miljö- och klimatfrågor som en jobbig punkt på dagordningen. Istället borde vi se egenvärdet i att vara med och skydda och bevara den majestätiskt vackra naturen som vi och våra förfäder fått äran att förvalta, så att även morgondagens människor får det privilegiet. Det om något är konservativt.

Olle Edborg är 2:e vice Distriktsordförande för MUF Östergötland