Olle Edborg: AI-Revolutionen kommer att ge Konservatismen rätt

Under hela vår civilisations historia har teknik varit en återkommande variabel för vår tillvaro här på jorden. Vi har alltid använt den till både goda och mindre goda syften. Artificiell Intelligens entré på den offentliga scenen har skapat förväntningar kantade av såväl framtidstro som domedagskänslor. Artificiell intelligens är verkligen något helt nytt, det påminner inte om något mänskligheten tidigare stött på. Jag tror inte nödvändigtvis att det kommer att vara slutet på vår existens, däremot är jag helt övertygad om att det kommer att vara det slutgiltiga beviset för att revolterande och radikal naivitet skadar människan mer än vad den gynnar henne. Det har ständigt varit en fara för människan och ingen ideologi har varit i lika stark polemik mot denna naivitet som konservatismen.

Människans historia har inte sällan dikterats av våra teknologiska framsteg. Tekniken möjliggjorde vår förmåga att jaga, göra upp eld och samla föda. Den har hjälpt oss bygga majestätiska byggnader som kyrkor, tempel, moskéer och pyramider. Det är själva grundstenen i konstruktionen av Homo Sapiens civilisationsbyggen, oavsett vart i världen man väljer att titta. Trots dess många fördelar har tekniken ofta haft negativa implikationer på oss och vårt sätt att leva. Jordbruksrevolutionen innebar stora framgångar för den mänskliga civilisationen. För första gången i historien kunde vi människor uppleva en så pass stor tillgång till livsmedel att vi kunde börja ägna oss åt företeelser av mindre primitiv karaktär som konst, religion och vetenskap, men den innebar också farhågor. Egyptiska gravmålningar från 1200-talet f.Kr vittnar om hur människan med hjälp av oxar och plogteknik kunde bruka jorden runt Nildalen. Bortsett från teknikens framgång och djurens lidande kan man konstatera att människans kropp inte kan ha varit i särskilt gott skick, särskilt om man tittar på hållningen. Detta var trots allt årtusenden innan hållbarhetsmässa ergonomikrav var en del av vår tillvaro. Men det får oss också att ställa frågan, vem har lyckats exploatera vem? Människan eller tekniken?

Nästa stora etapp i Homo Sapiens teknologiska odyssé är naturligtvis den industriella revolutionen. Det är under denna period som världen och dess förändringshastighet skulle komma att accelerera i en rasande takt. Detta ledde till en snabb urbanisering, där allt fler människor bosatte sig tätt med varandra i städer. Agrara yrken på landsbygden fick ställas åt sidan för framväxande stadsbaserade industrier. Detta är något som ofta, inte minst från marknadsliberala röster, brukar beskrivas som något positivt, och med all rätt! Den industriella revolutionen har lagt grunden till det välstånd som stora delar av världen idag kan njuta av. Men man skall heller inte glömma bort dess baksidor, vilka våra förfäder var för omedvetna för att kunna observera i sin samtid. Jag talar naturligtvis om klimatförändringar. Det var under den industriella revolutionen som människan på allvar påbörjade utnyttjandet av vår planets resurser på ett sätt och med en metodik som inte kan beskrivas på ett annat sätt än rovlystet.

Senare under 1900-talet skulle människan närma sig en större förståelse för vad teknikens framsteg faktiskt kan innebära, i ödesdigra mått. 1938 skrev tyskarna Otto Hahn och Fritz Strassmann in sig själva i historieboken genom att lyckas med den första atomklyvningen. Detta teknologiska framsteg inom kvantfysiken var förspelet till det som J. Robert Oppenheimer och Manhattanprojektet lyckades med på senare på 40-talet, att konstruera en atombomb. Hur täta kanaler amerikanarna än trodde sig besitta så spreds naturligtvis denna teknologi världen över vilket ledde till att Sovjetunionen till slut också kunde placera sig själva i den nukleära arsenalklubben. Plötsligt hade teknologin fört apokalypsen till människans hand, världens definitiva öde fanns nu bara några röda knapptryck ifrån oss. Det som hittills hindrat oss från att utlösa denna nukleära apokalyps tycks vara just vårt förnuft och vetskap om dess fatala konsekvenser. Detta är i grunden en allmän välvilja som sträcker sig bortom sitt lands egenintressen och politiska vinster. Den renaste formen av humanism eller rädslan för total undergång? Inget av vardera är nödvändigtvis fel, trots att det i praktiken tenderar att vara det senare narrativet som legat till grunden för att vi människor undvikit nukleär apokalyps.

Utvecklandet av Artificiell intelligens tar denna trendmässiga hantering av vårt eget utvecklande av teknik till en nivå som i sin entré har varit lika plötslig som obehaglig. Det paradoxala med Artificiell Intelligens är att den trots viss maskininlärning med en mänsklig inverkan faktiskt ständigt utvecklar sig själv. Den är på många sätt det naturliga urvalet i sin egen evolution, den behöver ingen Tesla, Curie eller Oppenheimer för att föra sin utveckling framåt. Detta gör artificiell intelligens till en historiskt sett unik teknologi som vi människor inte mött förut. Om teknikens framfart gav människan förmågan att bestämma om världens framtid i och med kärnvapenutvecklingen så togs den definitivt ifrån oss i och med artificiell intelligens utveckling. Jag själv kan inte låta bli att förskräckas av denna insikt. 

Hur ska man då förhålla sig till denna utveckling vilken jag själv betraktar som oroväckande? Jag tror inte att man kommer särskilt långt med vare sig liberalismens eller socialismens lösningar. Liberalismen driver i mångt och mycket på den redan väldigt påtagliga naivitet vi människor har inför oss själva och vår utveckling, inte minst vad gäller just teknologi. Socialismen å andra sidan skulle med dess kontrafaktiska samhällsidéer och skeva människosyn skicka mänskligheten tillbaka till stenåldern. En konkret lösning på detta problem finns nog inte än, då hade författandet av denna artikel inte varit nödvändigt. Men det kanske inte är en lösning i sig som är vad mänskligheten behöver. Teknologi, som redan konstaterats, är något vi människor behövt förhålla oss till i årtusenden. Det kommer troligtvis inte vara särskilt annorlunda i framtiden. Alltså är det ett snarare förhållningssätt än en konkret lösning som är vad mänskligheten behöver. Det förhållningssättet menar jag är konservatism.

Konservatismens principer lär oss att behandla utvecklingen med varsamhet. Den har som utgångspunkt i att vi människor är ofullkomliga och rätt små i jämförelse med världen och det myller av konflikter som den erbjuder oss. Detta illustreras allra tydligast genom försiktighetsprincipen. Försiktighetsprincipen innebär att utifrån ett realistiskt och rationellt perspektiv med historien som facit ha utgångspunkten att revolution och drastisk samhällsförändring bör undvikas till varje pris. I en av historiens kanske kändaste science fiction-romaner får vi en för sin tid väldigt tidig bild av hur farlig människans teknologiska hybris kan te sig. Jag talar naturligtvis om Mary Shelleys Frankenstein (1818), en historia om en vetenskapsman som trodde sig kunna skapa liv och sedermera lyckades, i någon mån. Trots dess fiktiva drag så finns det en hel del lärdomar som Shelleys roman kan ge oss, inte minst kring tilltro till oss själva och vår förmåga att rå över teknologiska processer bortom vår fattning. Shelleys roman är inte bara en personlig favorit ur ett skönlitterärt perspektiv, jag anser faktiskt att den förklarar stora delar av vad konservatismen står för, inte minst vad gäller försiktighetsprincipen.

Jag påstår inte nödvändigtvis att världen som vi känner den kommer att vändas upp och ned av en digital apokalyps, men man ska vara medveten om det potentiella hot som Artificiell intelligens ändå medför. Konservatismen är en ideologi som i sin natur och utformning påminner mycket om ett förhållningssätt. Konservatismens förhållningssätt är att bejaka gränserna i vår mänskliga natur och visa vördnad för hur små vi egentligen är. Det förhållningssättet är det enda rationella när man förhåller sig till artificiell intelligens och dess fortsatta påverkan på oss människor.

Olle Edborg är andre vice distriktsordförande för MUF Östergötland