Nicklas Mattsson: Apple fyller 50 – Om att falla hårt och resa sig

1996, april. Luften i San José bar på den där särskilda blandningen av kalifornisk optimism och elektrisk förväntan som infinner sig när ett teknikskifte anas i horisonten. Mässan Internet World Spring Expo var febrigt framtidsoptimistisk. Internetföretagen som ville ställa ut var så många att det även fanns montrar – eller snarare stånd – ute på trottoaren utanför mässan. Parkeringsplatser fanns det därför inga, men solen sken och stämningen var euforisk.

Där och då, i en mörk konferenslokal och iförd kortbyxor, fick jag som journalist sju minuter med Steve Jobs. Våren 1996 var han outsidern från bolaget NeXT, som han grundade i exil efter att ha blivit utmanövrerad från sitt livsverk Apple. Att se Jobs tala om WebObjects – hur Internetsidor skulle bli databas-baserade – var som att se en arkitekt rita framtiden i realtid. Det jag inte visste då – och som knappt ens Apple visste – var att startskottet för en av näringslivshistoriens mest spektakulära vändningar skulle komma bara några månader senare. En vändning som kom att skapa ett av världens mest framgångsrika bolag. Ett bolag som nu fyller 50 år.

När Apple köpte NeXT, och med det Jobs, i december 1996 var det inte bara mjukvara de köpte. De köpte tillbaka sin själ. Tekniken från operativsystemet NeXTSTEP blev fundamentet för det vi idag känner som Mac OS.

Jobs sätt att styra var diktatoriskt men visionärt; han sålde inte specifikationer eller gigahertz, han sålde en känsla av att tekniken var en förlängning av den mänskliga kreativiteten. Sammansmältningen av Steve Jobs personlighet och Apples DNA var närmast total. Jobs var känd för sin besatthet vid detaljer ingen annan såg. Han krävde att insidan av en dator skulle vara lika vacker som utsidan, trots att kunden aldrig skulle öppna chassit. Denna ”hantverksmoral” – djupt inspirerad av japansk estetik och tillverkningsprecision – blev också Apples signum.

Apples 50-åriga resa har dock inte varit en spikrak framgångssaga. För att förstå deras nuvarande dominans kan det vara värt att komma ihåg deras misslyckanden.

Som identitetskrisen på 80-talet där man efter den revolutionerande Macintoshen 1984 förlorade fotfästet. Den dyra floppen Apple Lisa visade att vision utan marknadsförankring är riskabel.

Som de förlorade åren mellan mitten av 80-talet och Jobs återkomst då Apple experimenterade med allt från spelkonsoler som Pippin, till handdatorer som Newton Messagepad. Produkterna var halvhjärtade och företaget påstods vara vådligt nära konkurs innan affären med NeXT slutligen räddade dem.

Och även under den moderna eran har hybris lett till felsteg, som när iPhone 4 tappade täckning om man höll den ”fel”, eller den katastrofala lanseringen av egna karttjänster. Och Apples egen AI-tjänst, som numera kommer från Google.

Trots dessa törnar har Apples fokus på vertikal integration – att kontrollera både hårdvara och mjukvara – gjort dem unika. Från den första Apple I i ett garage i Los Altos, via iPodens revolution av musikindustrin, till iPhonens totala omdefiniering av mänsklig kommunikation, har en röd tråd löpt genom allt: Enkelhet som den ultimata sofistikationen.

När jag ser tillbaka på det där mötet i San José 1996, ser jag en man som stod på tröskeln till att förändra allt. Han bar på de idéer som skulle rädda ett sjunkande skepp och göra det till världens mest värdefulla företag. Apples historia är en berättelse om att falla hårt, men att ha den intellektuella och estetiska styrkan att resa sig igen – med en snyggare design och en bättre användarupplevelse än det mesta annat. Och – mindre omtalat, men lika viktigt – en produktionsprocess som sällan skapar ”måndagsexemplar”.

Idag lever arvet från NeXT vidare i varje ficka och på varje skrivbord. Det var inte bara mjukvara Jobs visade upp; det var början på den värld vi nu lever i.

Så, vad frågade jag Steve Jobs efter hans föredrag? Jag hann med två saker – en teknisk fråga om NeXT:s operativsystem och WebObjects, samt vad han tyckte om hur Apple utvecklats utan honom. Han svarade passionerat och länge på den första.

Den andra smålog han bara åt. Och gick.

Nicklas Mattsson var chefredaktör för tidningen MacWorld 1992-1996, för att sedan chefa över tidningen Internetworld 1996-1999. På den tid då tidningar var tryckta på papper.