Mats Lundahl: Sista natten utan gänget?

Är Haitis huvudstad, Port-au-Prince, slutgiltigt på väg att falla för gängen? De siffror som cirkulerat under de senaste månaderna på hur stort område de kontrollerar har legat runt 85 procent eller strax däröver. Det är illa – synnerligen illa – men ingenting är så dåligt att det inte kan bli sämre. Det verkar tyvärr som om gängen har trappat upp sin verksamhet och håller på att gå rejält på offensiven. De områden av huvudstaden som hittills sluppit deras framfart – framför allt de mera välbärgade – kommer alltmer under attack.

För sex veckor sedan kidnappades min bästa väninna i Haiti av ett av de gangstergäng som snart kontrollerar hela Port-au-Prince. Hon bor i ett område som fram till för ett par månader sedan varit förskonat från deras terror, men därefter har gängen sakta men säkert pressat på. Det nunnekloster som finns i området har tömts, folk har flytt från sina hem och de som valt att stanna kvar har fått betala konsekvenserna. Min väninna kidnappades i sitt hem, en stor lastbil kördes upp och huset tömdes. (Tack och lov avstod banditerna från att sätta eld på byggnaden.) Gänget begärde en totalt orealistisk lösensumma – pengar som inte finns. En betalning gjordes, men gänget begär bara mer och mer. Ingen vet hur det kommer att sluta. De anhöriga kan bara vänta.

Under många år bestod en väsentlig del av gängvåldet i att olika konstellationer slogs mot varandra om kontrollen av olika slumområden och terroriserade lokalbefolkningen i syfte att få den att låta bli att stöda motståndarna. Under 2020 lyckadesemellertid den mäktigaste gängledaren, Jimmy ”Barbecue” Chérizier, ena nio olika gäng (senare tolv) under ett gemensamt paraply: 9 an Fanmi e Alye. Mot denna gruppering stod främst G-Pèp. En större konfrontation mellan de båda kom till stånd under 2022, men i september 2023 kom de båda fraktionerna överens om att lägga ner de inbördes stridigheterna, bilda den gemensamma organisationen Viv Ansanm och i stället vända vapnen mot den haitiska regeringen och utvidga det gängkontrollerade området.

Som det ser ut, verkar gängen ha kommit fram till någon sorts uppdelning av Port-au-Prince i intressezoner, vilket givetvis underlättar deras expansion.  De är tyvärr rationella. I en artikel i Miami Herald den 24 mars redovisade Jacqueline Charles mer än ett halvt dussin gäng och vilka områden som betraktas som ”deras”, att ta över. Centrala Port-au-Prince är under hårt tryck och gängen har börjat sikta in sig på den välmående förstaden Pétion-Ville. Sammantaget har mer än en miljon människor har tvingats bort från sina hem. Huvudstaden är så gott som helt avskuren från resten av landet. Alla större utfartsvägar utom en kontrolleras av gängen. Samtidigt sprids gängvåldet alltmer till resten av landet. Senast har Mirebalais och Saut d’Eau nordost om huvudstaden attackerats.

Tyvärr tvingas man konstatera att det övergångsråd som började sitt arbete i slutet av maj 2024 och den via rådet bildade provisoriska regeringen inte har förmått uträtta ett enda dugg. Rådets mandat går ut den 7 februari 2026. Sannolikheten att det under tiden kommer att ha gjort några framsteg är mikroskopiskt liten och det är ingen som vet vad som kommer att hända när dess mandat går ut. Rådet framstår alltmer som en ren papperstiger som saknar medel att sätta bakom sina deklarationer. Det har dessutom anklagats för korruption. De våta drömmar man där haft om val i slutet av 2025 kommer inte att bli till verklighet.

Inte heller den av Kenya ledda internationella insatsstyrkan har gjort någon skillnad. Från tid till annan rapporteras att den lyckats skjuta några gangsters, men faktum kvarstår: styrkan, som bara uppgår till drygt tusen man av planerade 2 500, är numerärt fullständigt underlägsen gängen, Den är grovt underfinansierad, saknar politisk styrning och har händerna fulla med att försvara sin egen personal. Den haitiska polisen är svag och korrupt. Det är gängen som styr och det verkar bara vara en tidsfråga innan hela huvudstaden är i deras händer. Haiti har för närvarande över en miljon internflyktingar.

Detta öppnar för ett fullständigt skräckscenario. Om gängen slutgiltigt lyckas ta över Haiti kommer de vitala samhällsfunktionerna att kollapsa lite i taget. Gängen har inte dragit sig för att ge sig på sjukhus och skolor och risken är överhängande att sjukvårdpersonalen inte kommer att våga gå till sina arbeten och att föräldrarna kommer att hålla skolbarnen hemma. Den en gång så livliga gatuhandeln, genom vilken de flesta huvudstadsinvånarna traditionellt har fått sina dagligvaror är hårt klämd av gängens utpressningsmetoder. De tjänster som den offentliga sektorn ska leverera kommer i skräckscenariot helt att upphöra. Människorna kommer att få klara sig bäst de kan och förlita sig på varandra och på improviserade lösningar. Det lilla som finns kvar av ministerierna kommer att sluta fungera, ordningsmakten kommer att vara helt utslagen, ersatt av gängens terror och ohämmade plundring. Det kommer inte att finnas någon regering, ingen kommer att betala skatt och utan offentlig styrning och statsintäkter kan inget göras. Det ordnade samhället kommer att upphöra att existera. Misären kommer att breda ut sig.

Är Haiti då ett förlorat land – ett land som kommer att upphöra att existera som nationell enhet? Kommer kaos att ersätta det organiserade samhället? Det behöver inte nödvändigtvis bli så, men problemets lösning ligger utanför Haiti. Erfarenheterna från den internationella fredsbevarande FN-styrka – MINUSTAH (Mission des Nations Unies pour la Stabilisation en Haïti) – som fanns på plats i Haiti mellan 2004 och 2017 pekar på att det går att hålla gängen under kontroll. Det är ingen idé att försöka förhandla med massmördare utan det handlar om att återupprätta det civiliserade samhällets våldsmonopol och reducera gängens numerär drastiskt. För detta krävs en FN-ledd styrka som kan matcha de mer än 30 000 gangsters som finns i Haiti, men någon sådan kan inte etableras med mindre än att säkerhetsrådet tar ett beslut om att skapa en sådan.

Det internationella ointresset för Haiti är emellertid monumentalt. Ryssland och Kina har vetorätt i säkerhetsrådet. Att Haiti har erkänt Taiwan har länge varit en nagel i ögat på fastlandskineserna och ryssarnas intresse ligger snarare i att öka sitt eget inflytande i regionen än att hjälpa Haiti, nyligen manifesterat genom att man öppnat en ambassad i Dominikanska Republiken. Nyckelspelaren är emellertid USA. Haiti ligger i vad som brukar kallas USA:s bakgård. Det är ofrånkomligt att ett kaotiskt Haiti kommer att leda till ökad illegal immigration till USA och i värsta fall bidra till ökad instabilitet i den karibiska regionen. Väl medveten om detta tryckte Bidenadministrationen på för att ersätta den ynkliga Kenyaledda fredsstyrkan med en kraftfull FN-ledd.

Vad kommer Donald Trump att göra? Att han skulle lyckas med att få till stånd en FN-insats i Haiti finns inte på den politiska kartan. Han har medvetet har spridit lögner om att haitier i Springfield, Ohio äter hundar och katter och med hjälp av krystade svepskäl om ”terrorism”, ”invasion” och annan brännvinsadvokatyr gör han sitt bästa för att deportera immigranter från Haiti, Venezuela, Nicaragua och Cuba, från USA, oberoende av deras legala status. För Trump är de alla terrorister eller kriminella. Han vill urskillningslöst utvisa laglydiga utländska medborgare som vistas legalt i USA, när det bästa USA kan göra för Haiti är att ta bort alla tullar på haitiska produkter, öka den legala invandringen av haitier och stoppa det illegala vapenflödet från USA till Haiti. Det hade kanske varit på sin plats med ett studiebesök i det republikanskt styrda Springfield, hos de företagare som anställer haitier, så att han kan se att de bidrar – mycket mer än han själv – till att göra Amerika stort.

Tyvärr är Donald Trump världens i detta ögonblick mäktigaste man. Under Joe Bidens presidentperiod kom 532 000 venezolaner, nicaraguaner, haitier och kubaner lagligt till USA. Nu ska de ut, har Trump bestämt. Den Temporary Protected Status som enligt Immigration Act från 1990 kan ges till immigranter som i sina hemländer riskerar förföljelse och som innebär att de under en begränsad period får lov att vistas och arbeta i USA och som för Haitis del har tillämpats sedan 2010, kommer för haitierna att upphöra att gälla den 3 augusti. Om immigranterna inte snabbt självmant lämnar landet vill Trump att de godtyckligt kastas ut med våld. Vad handlar det om? Är det bara att presidenten tycker illa om vissa länder – han anser som bekant att Haiti är ett ”shithole country” – eller är åtgärden också en del av hans plan att riva upp så många av de demokratiska administrationerna fattade beslut som möjligt?

Vad kommer att hända med de haitier som tvingas tillbaka till hemlandet: ett hemland som i praktiken befinner sig i krigstillstånd? Ska 200 000 haitier med TSP kastas ut från USA? Vad har de att återvända till?  Vart ska de ta vägen? Vad kommer gängen att göra med dem? Empati och medmänsklighet har ingen som helst plats i Donald Trumps värld. I vilken utsträckning han kommer att lyckas i sitt uppsåt är emellertid oklart. Immigranterna har rätt till juridisk prövning av sina fall och ett antal utvisningsbeslut har tillbakavisats av olika domstolar. Allt pekar på att frågan om utvisningarnas legalitet i slutändan kommer att hamna i Högsta domstolen men tyvärr också på att det kan gå illa där. Just i dagarna har den senare deklarerat att indragningen av TSP för venezolaner inte strider mot lagen, vilket lämnar vägen öppen för deportering och vilket givetvis kommer att få allvarliga konsekvenser även för haitierna.

En annan möjlighet är att grannlandet, Dominikanska Republiken, griper in. Landet har en permeabel landgräns till Haiti och så fort gängvåldet tilltar ökar också antalet haitier som försöker ta sig över denna gräns. Under 1963 koncentrerade Dominikanska Republikens dåvarande president, Juan Bosch, trupper längs hela gränsen och mobiliserade landets flotta sedan Haitis armé gått in i den dominikanska ambassaden i Port-au-Prince. Bosch såg den politiska situationen i Haiti under Papa Doc Duvalier vara instabil och övervägde en väpnad intervention. Dagens situation är långt värre, men Luis Abinader är ingen Bosch. Hans ”lösning” av det haitiska problemet består i uppförandet av en mur längs gränsen å ena sidan, och utvisning av haitier å den andra. Han har lovat att kasta ut 10 000 haitier i veckan och har de facto deporterat mer än 180 000 sedan oktober 2024. För Abinader framstår Haiti som ett hot och han är främmande för samarbete de två länderna emellan. ”Solidariteten har sina gränser.” Samtidigt är Dominikanska Republiken beroende av haitisk arbetskraft inom jordbruket och byggnadssektorn, något som Abinader vill ändra på men som han lär få svårt att genomföra.

Tyvärr verkar det internationella samfundet i allmänhet, och de två närmast berörda länderna i synnerhet, vara helt obenäget att bidra till en lösning av Haitis problem. Som alltid får de vanliga människorna klara sig själva på markplanet, med de ynkliga medel som står till förfogande, i en situation som bara blir värre och värre. Om inget görs kommer sista natten utan gänget. Haiti kommer att upphöra att existera som nation.

Mats Lundahl är professor emeritus i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan och författare till 11 böcker om Haiti