Mats Lundahl: Sent ska syndaren vakna
Vad Donald Trump tycker om Haiti är det bara han själv som vet. Han har kallat landet ett rövhålsland och inför presidentvalet 2024 påstod han att haitier i Springfield, Ohio åt katter och hundar: ett absurt påstående som omedelbart dementerades av stadens myndigheter. Men skadan var redan skedd. I Springfield bombhotades skolor och sjukhus, en haitisk kyrka utsattes för attentat och immigranter som såg till att hålla igång stadens industri bemötes av hat. Trump påstod att de var i USA olagligt och lovade att kasta ut dem. De som hade Temporary Protected Status (TPS) på grund av det kaotiska våldet i hemlandet skulle ut. En halv miljon haitier riskerade att deporteras.
Risken är inte över än. Ministern för inre säkerhet, Kristi Noem, bestämde den 1 juli i år att förhållandena i Haiti inte längre var sådana att de motiverade TPS-status. Den senare skulle upphöra den 2 september, men den 15 juli dikterade en distriktsdomare i New York att beslutet var olagligt och att TPS för haitier inte fick dras in före 3 februari 2026, trots att ett utslag i Högsta domstolen har godkänt detta. Noems ministerium kommer att överklaga. Troligen kommer det att lyckas.
Som bekant finns det sedan juni 2024 på plats i Haiti en internationell polisstyrka ledd av Kenya för att bekämpa gängen: en ren papperstiger, vars numerär endast uppgår till några hundra man och som inte utgör något som helst reellt hot mot de mer än 30 000 gängmedlemmar som utökar sitt territorium dag för dag. Huvudstaden, Port-au-Prince, kontrolleras i praktiken redan helt av gängen, och de expanderar alltmer utanför huvudstaden. Under första halvåret 2025 dödades mer än 3 000 oskyldiga till följd av gängvåldet. 1,3 miljoner människor har tvingats lämna hus och hem och 5 miljoner haitier är i behov av humanitär hjälp.
Trump har dessutom riktat ett dråpslag mot Haitis ekonomi. Sedan 2006 har den haitiska beklädnadsindustrin via de så kallade Hope- och HELP-programmen åtnjutit tullpreferenser på den amerikanska marknaden. Den 30 september löpte dessa program ut, utan att Trumpadministrationen har gjort något för att förnya dem. Beklädnadsindustrin svarar för mer än 80 procent av Haitis export. Företag som Calvin Klein, Gap och Victoria’s Secret kommer nu i stället att anlita asiatiska leverantörer. Runt 26 000 anställda i branschen kommer att drivas ut i arbetslöshet, i en situation där BNP minskade med över 4 procent 2024.
I stället har Trump lagt en ”reciprok” (läs unilateral) tull på 10 procent på all amerikansk import av haitiska varor och beklädnadsindustrin har därutöver att räkna med ytterligare 20 till 30 procent på sina produkter – tullar som införts för att minska USA:s bilaterala handelsbalansunderskott. Men, väl att märka, hade USA 2024 ett överskott på nästan 600 miljoner dollar i handeln med Haiti.
Donald Trump har under en längre tid visat ett påtagligt ointresse för vad som pågår i Haiti, men under sommaren har han plötsligt gjort sig till förespråkare för en FN-ledd insats för att på allvar komma till rätta med situationen där. Frågan är varför. Det är knappast troligt att hans hastigt påkomna intresse bottnar i en djupt känd önskan att hjälpa Haiti. Det är nog snarare så att med FN-trupp på plats kan han hävda att det är riskfritt att deportera haitier från USA: att TPS inte längre är tillämpligt. Och så skulle det givetvis bidra till att stärka hans kandidatur till Nobels fredspris.
Alltnog: Trumps påtryckningar har gett resultat. Den 30 september röstade FN:s säkerhetsråd igenom en resolution framlagd av USA och Panama om en multinationell Gang Suppression Force (GSF) i FN:s regi och ett UN Support Office (UNSOH) i Haiti. GSF ska ersätta den Kenyaledda internationella polisstyrkan. Säkerhetsrådets resolution satt hårt inne. Bara några dagar före rådets sammanträde varnade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov för att en FN-styrka i Haiti ”av vissa kreativa aktörer” med ett FN-mandat i ryggen skulle kunna användas som en förevändning för ett amerikanskt angrepp på Venezuela. Till syvende och sist valde emellertid Ryssland att, tillsammans med Kina och Pakistan, lägga ner sin röst.
FN-mandatet, som till en början löper på tolv månader, uppdrar åt den 5 500 man starka GSF att tillsammans med den haitiska polisen och militären arbeta på att neutralisera gängen, säkra viktig infrastruktur och stödja humanitär hjälpverksamhet i Haiti. Den ska dessutom skydda utsatta grupper, stötta återanpassningen av före detta gängmedlemmar till ett normalt liv och hjälpa till med att stärka haitiska institutioner. UNSOH:s uppgift är att ge stöd till insatsen.
Kommer GSF att klara sin uppgift? Den är inte enkel. 5 500 man är givetvis bättre än några hundra, men fortfarande har gängen ett starkt numerärt övertag, de kan den haitiska geografin och känner befolkningen, de är väl beväpnade och de saknar fullständigt skrupler, vilket de vältaligt bevisat upprepade gånger. Som framgår av resolutionstexten måste FN-truppen däremot uppträda anständigt och respektera mänskliga rättigheter. Vi vet heller inget om varifrån truppen ska rekryteras och vem som ska leda den. Vilken strategi ska man följa för att neutralisera gängen? Hur ser tågordningen ut? Haitis säkerhetsproblem är inget som går att lösa på kort sikt. En ordentlig truppinsats är bara det första steget. Därefter måste de havererade offentliga institutionerna återuppbyggas, inte minst rättsväsendet: polisstationer, domstolar och fängelser. Förutsättningar måste också skapas för att fria och rättvisa president- och parlamentsval ska kunna hållas
Risken är stor att FN-insatsen blir ”too little, too late”: att operationen blir underfinansierad och alltför passiv. Det går inte att stampa fram en sammanhängande plan för insatsen över en natt, men det går heller inte att komma ifrån att det brådskar, och FN-maskineriet är inte precis känt för sin snabbhet. Frågan är också hur mycket organisatoriskt minne organisationen besitter. FN har ju i praktiken varit frånvarande från Haiti sedan 2017 – nästan ett decennium – den primära orsaken till att gängen lite i taget har tagit över Haiti. Insatsen måste dessutom finansieras. Om detta står det inget i FN:s Resolution 2793. Det är mycket som måste hamras fram under den närmaste framtiden för att operationen inte bara ska bli en markering av ett vagt definierat, till inte förpliktigande, intresse från världssamfundet.
Vi kan bara hålla tummarna för att det faktiskt går att få till stånd en fungerande, effektiv insats mot gängen. FN har sovit länge och det är möjligt att alarmklockan är inställd på snooze så att det mångåriga sölet fortsätter. Det framstår som något av en naturlag att haitierna alltid är hänvisade till att själva tvingas lösa sina problem – medan världssamfundets ledande aktörer tittar åt ett annat håll eller ägnar sig åt insatsmarkerande åtgärder. Kommer detta mönster att brytas nu?
Mats Lundahl är professor emeritus i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan. Han har publicerat tolv böcker om Haiti.