Mats Lundahl: Kulturmord i Haiti

Jimmy ”Barbecue” Chérizier, Haitis mest ökände gangster, ledare för landets största banditgäng, Viv Ansamn, är en man som gör skäl för sitt öknamn. Den 5 och 6 juli brände hans gäng ner ett av världens mest klassiska hotell till grunden: Grand Hôtel Oloffsoni Port-au-Prince. Hotellet var fullständigt ikoniskt. Ingen som har varit där kommer någonsin att glömma det. Nu står bara cementfundamenten kvar: ett meningslöst dåd enbart ägnat att sprida skräck bland lokalbefolkningen. Ett nytaget drönarfoto är vältaligt. Det finns inget kvar av snickarglädjen i det underbara pepparkakshus som prydde Avenue Henry Christophe i stadsdelen Pacot.

Hotellet är inte den enda byggnad i grannskapet som på sistone attackerats av gängen, utan allt som allt har åtminstone ett dussin hus plundrats och/eller förstörts i vad som förefaller vara ett systematiskt angrepp, bland annat två nunnekloster, ett universitet, ett konstgalleri och Fokal, en organisation som arbetar för att stärka demokratin i Haiti, ledd av före detta premiärministern Michèle Duvivier Pierre-Louis och stödd av George Soros Open Society Foundations.

Grand Hôtel Oloffson uppfördes 1896 som sommarresidens åt Démostènes Sam, son till president Tirésias Simon Sam (1896–1902). Mellan 1915 och 1934 ockuperade USA Haiti. Under den tiden tog marinkåren över byggnaden, gjorde om den till militärsjukhus och byggde en maternity wing. När ockupationen var över blev huset så hotell. Det var Margot Oloffson, maka till Walter Gustaf Oloffson, en tysk före detta sjökapten, som såg till det. Hennes man kom från en av de gamla svenska östersjöprovinserna och hade varit delägare i en importfirma i Haiti. Det var antagligen i Tyskland som det gick galet med stavningen av det svenska efternamnet.

Margot sålde hotellet till amerikanen Maurice de Young som i sin tur, 1954, överlät det till modefotografen Roger Coster. Det var början till Oloffsons storhetstid. Coster var god PR-man och gav systematiskt rabatt åt utländska journalister som strömmade till och skrev om ”the darling of the theater people and the literary set”, som det stod i Oloffsons reklamblad. Coster döpte olika delar av hotellet efter kändisar som förgyllde stället med sin närvaro: en John Gielgud Suite och en James Jones Cottage, efter det att författaren till From Here to Eternity hade gift sig på Oloffson 1957. Tre år senare övertogs Oloffson av Al Seitz från Connecticut.  

Den som skulle ge Grand Hôtel Oloffson världsrykte var Graham Greene. 1966 publicerade han sin bästa roman någonsin, The Comedians, ett porträtt av Papa Doc Duvaliers Haiti, där hotellet förekommer – lättidentifierat för den som varit där – under pseudonymen Trianon. Greene hade bott där några dagar 1963 och då fått besked om tillståndet i landet framför allt av journalisten Bernard Diederich, en legend som gav ut den engelskspråkiga tidningen Haiti Sun och skrev Papa Docs biografi. Bara ett år efter det att boken hade kommit ut filmatiserades den, med en formidabel rollista: Richard Burton, Elizabeth Taylor, Peter Ustinov, Alec Guinness, Paul Ford, Lillian Gish James, Earl Jones. 

Hôtel Oloffson levde verkligen upp till sitt rykte. Kändisarna kom och gick i en strid ström: författarna John Dos Passos och Kurt Vonnegut, och de Haiti mera närstående Maddison Smartt Bell, Harold Courlander, Selden Rodman och Edwidge Danticat. Barry Goldwater, republikansk presidentkandidat, kom dit, liksom Charles Addams från The New Yorker, skaparen av familjen Addams, tv-journalisten Barbara Walters, Mick Jagger, Ann Margret, koreografen Alvin Ailey, dramatikern Lillian Hellman och När lammen tystnar-regissören Jonathan Demme, som genast förälskade sig i den haitiska konsten. Därtill kom ett jämnt flöde av internationella journalister, tjänstemän och konsulter. Som Edwidge Danticat har uttryckt det: ”På Oloffson kunde man träffa alla.”

Al Seitz dog i cancer 1982. Hans fru Sue fortsatte att driva hotellet ytterligare fem år tills Richard Morse tog över. Morse var också ledare för RAM, en orkester som spelade på hotellet. Oloffson överlevde den förödande jordbävningen 2010 – trähuset svajade men stod kvar – och fortsatte att fungera som vanligt tio år till, tills covidpandemin framkallade en drastisk neddragning av servicen. Det tilltagande gängvåldet gjorde det emellertid allt svårare att fortsätta och 2024 slog hotellet igen för gott.

Vad var det som var så speciellt med Oloffson? För det första var det den fysiska uppenbarelsen. Olofsson var ett pepparkakshus som gick över det vanliga. Ett gäng snickare hade löpt amok där och skapat en obeskrivlig byggnad med tinnar och torn, som vädjade till vartenda hörn av fantasin. Hotellet var i princip oöverskådligt. Var man än stod, hur man än vände och vred sig själv och kameran gick det inte att ta en översiktsbild om man inte satt i ett flygplan. Man fick upptäcka Oloffsons alla delar lite i taget: huvudbyggnaden, ett par bungalows, den inbjudande swimmingpoolen. 

När man väl lyckats ta sig innanför hotellets mur, förbi palmerna i trädgården, uppför den branta entrétrappan och förbi den eleganta verandan kom man in i ett öppet rum, som klippt ur en fyrtiotalsfilm, komplett med långsam takfläkt, och med baren där Oloffsons paraddrink, rum punch, gjord på mörk rom av märket Barbancourt, serverades, att avnjutas företrädesvis på den härliga verandan. Ett par rum till höger tronade den jovialiske Al Seitz (när jag kom dit första gången 1969) med sin ständiga Macanudocigarr och när man kom ut från hans kontor kom man till The Maternity Wing. Hotellet var färgsprakande. På nästan alla väggar fanns tavlor av de bästa konstnärer som fanns i Haiti. Alla var till salu.

1969 regerades Haiti av François ”Papa Doc” Duvalier: ett veritabelt skräckvälde som direkt färgade av sig på besökarna. Turismen var i princip död och tonton macoutes, Duvaliers motsvarighet till Hitlers Gestapo, var allestädes närvarande, med sina obehagliga spegelglasögon och sina pistoler löst instuckna under bältet. Det var som att kliva rakt in i The Comedians. Det var alltid någon macoute som hängde på Oloffson och såg vad hotellgästerna hade för sig.

Icke desto mindre var Oloffson något av en oas i Papa Docs Haiti. På Oloffson fick man lätt känslan att där skulle precis vad som helst kunna hända. Haïti – vive la difference var en slogan som ofta dök upp i den haitiska turistbyråns reklam. Haiti hade en solid litterär, musikalisk och konstnärlig tradition som främst karakteriserades av individualism och mångfald.  Hotellet gav sitt alldeles egna bidrag till den haitiska kulturen, ett bidrag som besökaren nästan kunde ta på. Det räckte med att titta på väggarna och att exponeras för hotellets avslappade managementkultur för att förstå att detta var något långt bortom allfartsvägarna.

Och så var det två personer som på högst olika sätt, genom sin närvaro, satte Oloffson på kartan, båda – och inte av någon tillfällighet – porträtterade av Graham Greene i The Comedians. Den förste var skvallerjournalisten Aubelin Jolicoeur, som hade spalten Choses et gens i Le Nouvelliste, Haitis ledande dagstidning, där han skrev om utländska celebriteter som besökte Haiti och om den inhemska societeten i en stil fullständigt överlastad med översvallande adjektiv. Det gick inte att undvika Aubelin. Den lille trådsmale mannen var en audiovisuell sensation där han satt och skrev sina korta krönikor på Oloffson iförd bländvit kostym och en käpp med silverkrycka efter att tidigare på dagen ha varit ute på flygplatsen och kastat sig om halsen på någon blåhårig uppenbarelse från Mellanvästern så snart hon steg av planet. På Oloffson tog han gärna över showen. Han såg till att vara en självklar medelpunkt. Hos Graham Greene, som fångade hans lätta, fladdriga, fåfänga rörelsemönster på pricken, hette han Petit Pierre.

Aubelin gick gärna ut och dansade med utländska turister – inte minst på Haitis mest kända nattklubb, Cabane Choucoune, i den fina förstaden Pétion-Ville. Han var en utmärkt dansör och kunde där utveckla hela sin sociala talang, och den var betydande. På samma gång fanns det en dunkel sida hos Aubelin Jolicoeur. Var han möjligen en av Duvaliers angivare? Varför blev han senare chef för turistbyrån? Och han var faktiskt informationsminister en månad på 1980-talet, under Raoul Namphys militärregim. Samtidigt hade han emellertid skrivit politiska krönikor i den lätt radikala Le Petit Samedi Soir.

Det var inte lätt att få grepp om Aubelin. Han var motsägelsefull och arrogant och hans egocentricitet platsade i högsta divisionen. Han kallade gärna sig själv ”Mr Haiti”. De män som var gifta med de blåhåriga amerikanska tanterna upplevde honom som minst sagt jobbig. Själv kände jag en nästan obetvinglig lust att slå honom på käften första gången vi träffades, men så småningom blev vi goda vänner och då var han hur älskvärd som helst. Aubelins sista år var inte bra. Glansdagarna var över. Lite i taget gled han ut i obemärkthet, ekonomiska bekymmer och parkinson. 2005 dog han, 80 år gammal. Han ligger begravd på kyrkogården i Jacmel, samma kyrkogård där han, enligt egen uppgift, hade fötts 1924. Det går inte att tänka bort Aubelin Jolicoeur från Grand Hôtel Oloffson. Han var ett inventarium. Denne ytlighetens och flärdens elegante apostel behövde inte vara närvarande för att man skulle påminnas om honom. Vad skulle Oloffson ha varit utan Aubelin?

Den andre personen som satte sin prägel på Hôtel Oloffson under dess glansdagar, från 1950- till 1970-talet, var Issa El Saieh, Hamit, the Syrian i The Comedians. Issa hade lärt känna Graham Greene på Oloffson och hans starka personlighet hade gjort starkt intryck på den berömde författaren. Han satt minst lika mycket i väggarna där som Aubelin Jolicoeur, men på ett mer handfast sätt. Det var Issa som såg till att de pryddes av förstklassiga målningar. Han hade ett konstgalleri två tvärgator från Oloffson, på Avenue du Chili, lite mer än halvvägs uppför vad som alltid kändes som Haitis brantaste backe. (Haiti är mera bergigt än Schweiz i förhållande till ytan.) Issa El Saiehs familj kom ursprungligen från de kristna kvarteren i Bethlehem och kom till Haiti via USA.   

Issa El Saieh var min bäste haitiske vän. (Jag har skrivit hans biografi.) Han hade under 1940- och början av 1950-talet ett storband, Super Orchestre Issa El Saieh. Haiti hade efter den amerikanska ockupationen genomgått något av en kulturell renässans, där det afrikanska arvet lyftes fram. Issa, som spelade tenorsax och klarinett, var en del av denna indigénisme. Han gick regelbundet på voodooceremonier och skrev ner trumrytmerna och melodierna som han därefter inkorporerade i sin egen musik. Han införde också element från jazz och kubansk musik och tog musiker som Budd Johnson, Billy Taylor, Kenny Dorham och Bebo Valdés till Haiti, sejourer som förevigades på hans egen skivetikett, La Belle Creole.

När Issa lagt ner sin orkester skapade han, i mitten på 1950-talet, Haitis mest kända konstgalleri, Galerie Issa, ett fullständigt överbelamrat galleri som fick beröm i alla turisthandböcker för sin originalitet och för den höga kvaliteten på den konst han sålde. Issa var en gudabenådad talangscout; han såg till att hans konstnärer blev berömda och att de fick regelbundna inkomster. Inte minst skedde det via de tavlor han hängde på Hôtel Oloffson, dit han kom varje dag för att spela backgammon med Al Seitz. Tavlorna omsattes regelbundet och hotellgästerna hittade snabbt vägen till galleriet. Issa El Saieh dog samma år som Aubelin Jolicoeur, 2005, efter några års kamp mot alzheimer. Galleriet övertogs då av hans son Manno. Bara ett par veckor före förstörelsen av Oloffson attackerades även det av gängen. De videoinspelningar som gjordes efter attacken visar hur banditerna har tagit med sig så gott som all inredning, med undantag – tack och lov – för tavlorna. De hade insett att de aldrig skulle kunna sälja dem. Man får bara hoppas att de kan föras i säkerhet innan gängen får för sig att komma tillbaka.

Den tredje kulturpersonlighet som är förbunden med Grand Hôtel Oloffson är Richard A Morse, hotellets ägare sedan 1987. Morse kommer från en musikalisk familj. Hans mor, Emerante de Pradines, förvaltade på ett utsökt sätt arvet av haitiska kreyòlsånger, hans morfar Auguste de Pradines, ”Kandjo”, var en av Haitis finaste populärkompositörer (särskilt méringues) och hans kusin Michel Martelly, ”Sweet Mickey”, var en av Haitis mest populära sångare innan han blev landets president 2010.

Richard bildade 1990 orkestern RAM, ettmizik rasin-band som kombinerade voodoo och haitisk folklore med modern rock, där han och hans hustru, Lunise, sjöng ledstämmorna. RAM uppträdde varje torsdag på Oloffson. Bandets musik var starkt politiserad. Den kritiserade både Raoul Cédras militärregim (1991–94) och Jean-Bertrand Aristide och hans Fanmi Lavalas i början på 2000-talet, och när det blev uppenbart att Michel Martellys regering var korrupt tog Morse avstånd från sin kusin.

Hur förintar man ett land? Det finns många sätt, men att förstöra dess kultur hjälper i högsta grad till. Kulturen är en av de väsentligaste beståndsdelarna i den samhörighetskänsla som konstituerar en nation. Grand Hôtel Oloffson var inte navet i den haitiska kulturen, men väl ett av dess fönster, ständigt uppslaget, särskilt mot utlandet. (Så gott som alla svenska journalister som kom till Haiti bodde där.) Via det charmiga hotellet var det många besökare som fick lära sig något mer om Haiti än att landet hade sol, strand och sprit. Det är ingen tillfällighet att Oloffson var ett av världens klassiska hotell. Nu finns det inte mer och det lär inte kunna byggas upp igen.

För övrigt är allt sig likt vad beträffar Haiti. Gängen behärskar numera 90 procent av huvudstaden. Mindre orter som Mirebalais, Lascahobas och Kenscoff har attackerats. Gängvåldet har krävt 3 000 människoliv mellan januari och juni. Det övergångsråd som ska styra landet är paralyserat av en intern konflikt, precis som FN:s säkerhetsråd. Och i Vita huset sitter en förvirrad president som vill skicka hem en halv miljon haitier att terroriseras av gängen.

Mats Lundahl är professor emeritus i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan. Han har publicerat tolv böcker om Haiti, bland annat The Man Who Brought Jazz to Haiti: The Story of Issa El Saieh. Montreal: CIDIHCA.  2019.