Mats Fält: Vår opålitlige nye vän i Ottawa
Kanada har oförtjänt gott rykte. Landet har länge åkt snålskjuts i USAs skugga, ungefär som vännerna i Europa. Det gäller inte minst försvaret. Kanada har under alla år efter andra världskriget satsat pinsamt lite på försvaret av sitt enorma landområde. Till och med Tyskland har framstått som ansvarstagande och seriöst i jämförelse. Ridande polisen i all ära (”Royal Canadian Mounted Police”) men den kan inte ersätta pansarförband och tungt artilleri.
Under den konservative premiärministern Stephen Harpers tid vid makten var läget något bättre och utrikespolitiken tydligt och seriös. Harper stod bakom Israel och kampen mot islamism och andra former av extremism som hotar de västerländska demokratierna. Kanada bidrog också till kampen för friheten i olika krishärdar.
När liberalerna tog över igen med Justin Trudeau i spetsen retirerade Kanada snabbt tillbaka till sin vanliga position vid sidan av världspolitiken. Kanada behövde aldrig ta ansvar och kunde, med illa dolt förakt för de som måste göra det, driva en politik mest präglad av tom retorik.
Att hugga USA i ryggen har varit familjen Trudeaus favoritsysselsättning i decennier. Även de rent personliga banden till den korrumperade kommunistiska diktaturen på Kuba har varit nära och varma. Agerandet har varit precis lika morallöst som Olof Palmes pinsamma hyllningar till Castro i Havanna 1975.
Det har blivit bättre med åren men långt ifrån bra. Justin Trudeau fick hård kritik för sina minnesord över Castro när den evige diktatorn till slut lämnade jordelivet.
När det gäller västerlandets värderingar är Kanada inte heller något dygdemönster. Vid upprepade tillfällen har mänskliga rättigheter använts som argument mot yttrandefrihet, ungefär som på de värsta universiteten i USA. MR-kommittéer på både federal nivå och i provinserna har straffat medieorgan, författare och debattörer för rena åsiktsbrott. Har finns tydliga paralleller till nätlagstiftningen i till exempel Tyskland och de ständiga razziorna mot medborgare som är aktiva på nätet i Storbritannien. Kanada är ingen pålitlig partner i kampen för yttrande- och pressfrihet.
En extremt underrapporterad skandal är de kanadensiska lagar som reglerar dödshjälp. De första besluten kuppades igenom med stöd av en oerhört sofistikerad lobbyingkampanj, som effektivt körde över både opinionen och politiken. Sedan dess har landet fortsatt nedför det sluttande planet. Numera används dödshjälp även i fall där problemen i praktiken är sociala snarare än medicinska. Något som, liksom tidigare i andra länder som genomfört liknande förändringar, naturligtvis påstods aldrig skulle kunna hända.
En av de saker som ofta framhävs som positiva är den kanadensiska sjukvården. Medborgarna försvarar den ibland på ett sätt som påminner om när britter hyllar den allt annat än felfria vårdgiganten NHS. Liksom i Storbritannien finns det problem med både kvalitet och tillgänglighet. Läget är dock bättre i Kanada. Ett faktum som gör det lättare för kanadensarna att leva med ett sjukvårdssystem som ofta förmedlar köplatser istället för vård är att de flesta i landet bor nära USA. När det egna systemet inte kan leverera finns det hjälp att få i det så ofta kritiserade USA.
Att skälla på USA är en nationalsport i Kanada. Jag har alltför många gånger pratat politik och historia med människor i Québec, Ontario och de små provinserna i öster och efter en stund mötts av en tröttsam flod av illa underbyggd kritik mot den store grannen i söder. Det har varit ett irriterande inslag under besöken i ett land som på många sätt är både fascinerande och sympatiskt. Liksom Island en intressant blandning av USA och Europa.
Kanada kan säkert bidra positivt till både försvaret av vår världsdel och motståndet mot Trumps urspårningar. Vi ska dock inte vänta oss för mycket. Ottawa brukar vara bra på att smita ifrån sitt ansvar. De är betydligt bättre på retorik än praktik.
Trump har som bekant även i kontakterna med Kanada agerat som elefanten i en porslinsbutik. De slutkörda liberalerna var på väg mot ett katastrofval när Trumps svamlande om att reparera det misslyckade försöket att erövra landet 1775, fick väljarna att svänga och mot alla odds välja om den liberala regeringen under nödlösningen Mark Carney.
För Europa hade den konservative ledaren Pierre Poilievre varit en betydligt bättre och mer seriös vän i nödens tid. En tydlig politiker som tar västvärldens värderingar och utmaningar på allvar. Inklusive yttrandefriheten.
Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun