Mats Fält: Saigon 1975 – Gaza 2025

Är det unikt att opinionen i väst vänt sig emot sina allierade och helhjärtat ställt upp för krafter som gör allt för att riva ned allt vår civilisation står för? Dess värre inte. Det kanske tydligaste exemplet är Vietnamkriget.

Kolonialkrigen under 1900-talet var annorlunda, även om resultatet för det mesta blev ungefär detsamma. Det var inte svårt, men inte heller helt självklart, att räkna ut att till exempel både Algeriet och Angola skulle bli hårda totalitära diktaturer efter ”befrielsen”. De rörelser som, i det senare fallet med finansiellt stöd från Sverige, var ledande i krigen mot Frankrike och Portugal stod aldrig för frihet och tolerans. De älskade demokrati lika lite som den familj som styr den kommunistiska monarkin Nordkorea.

I Vietnam och Kambodja var det sedan länge uppenbart att det var kommunisterna som skulle ta över om USA misslyckades med att rädda sina allierade. Det var därför så många länder, bland dem Australien och Sydkorea, ställde upp på Washingtons sida. Den sydvietnamesiska gerillan blev tidigt ett innehållslöst skal som bara fungerade i propagandan, på marken styrde Hanois politiska kommissarier.

I Kambodja kontrollerades gerillan av de mystiska Röda Khmererna. Att de var kommunister var uppenbart – hemlighetsfullheten borde fått ännu fler varningsklockor att ringa. Trots detta tyckte tiotusentals svenskar, inklusive Jan Myrdal och Birgitta Dahl, att det var en lysande idé att ge sitt stöd till de exotiska gerillakrigarna i det olycksdrabbade landet långt borta.

Hundratusentals svenskar gav till slut öppet sitt stöd till kommunistregimen i Hanoi och dess försök att erövra grannlandet i söder. Olof Palme demonstrerade tidigt för den Nordvietnamesiska diktaturen.

Det fanns faktiskt ett riktigt land i söder, Republiken Sydvietnam. Mot slutet av kriget var det nästan omöjligt för landets representanter att få ut sitt budskap. Det var uppenbarligen helt ointressant, för både media och politiker, att befolkningen i söder, av vilka miljoner redan en gång flytt från tyranniet i norr, inte ville styras av en kommunistisk diktatur. Biståndsmiljarderna rullade in och vi kunde 1975 stolt konstatera att vi aktivt bidragit till de kommunistiska diktaturernas expansion.

Det fanns mycket att kritisera i både Kambodja och Vietnam före 1975 men knappast något som motiverade införandet av en ännu mer totalitär diktatur. Både Saigon och Phnom Pehn styrdes av korrumperade regeringar men de var ändå relativt öppna länder som kunde ha förändrats, vilket senare skedde i till exempel Taiwan och Sydkorea. Till ackompanjemang av folkets jubel i väst stängdes dessa möjligheter till reformer definitivt efter den kommunistiska segern.

I Kambodja dödades minst två miljoner människor av de nya härskarna. I Vietnam dog mellan 0,5 och 1,5 miljoner människor på grund av politiskt förtryck och i samband med försök att fly landet.

Även USAs sätt att föra kriget kan ifrågasättas. På grund av olika politiska begränsningar blev det ett konstigt utdraget krig mot en motståndare som aldrig försökte leva upp till krigets lagar. I väst fylldes tidningarna av rapporter om övergrepp begångna av USA och regeringarna i Saigon och Phnom Pehn – de mycket mer omfattande kommunistiska brotten fick mycket mindre uppmärksamhet. Censuren i Nordvietnam fungerade utmärkt.

Alla som ville förstå hur kriget skulle sluta om USA gav upp kunde utan problem ta reda på det. Ungefär på samma sätt som svenskar under andra världskriget kunde läsa om både Hitlers och Stalins brott. Trots detta fick de krafter som ville göra tre nya länder, inklusive Laos, till stängda kommunistiska diktaturer ett överväldigande stöd i både media och den allmänna opinionen. Det borde inte varit möjligt men fick dramatiska konsekvenser för krigets utgång. Samma utveckling präglade alla västliga demokratier. Sydvietnam kastades till vargarna och den fria världen firade.

Idag är läget ungefär detsamma. Alla som vill förstå konflikten vet att Hamas är jämförbart med IS och Hitlers nazister. Alla vet också att den Palestinska myndigheten i praktiken stöder terrorn och styr en korrupt administration som förtrycker sitt eget folk. Oavsett vad man tycker om Israels militära taktik och politiska strategi borde de flesta kunna enas om att Hamas och deras allierade måste bekämpas. Trots detta köper media i väst Hamas propaganda och gör sitt bästa för att misstänkliggöra mellanösterns enda demokrati och världens enda judiska stat. Västvärldens agerande uppmuntrar mördarsekten i Gaza att dra ut på kriget och behålla sin gisslan. Hamas använder Gazas invånare som mänskliga sköldar men det är Israel som varnar när de ska gå till anfall som ständigt kritiseras av FN och andra internationella organisationer. Många regeringar i väst planerar att belöna Hamas terror genom att erkänna en palestinsk stat som inte finns. Om val hölls skulle de troligen vinnas av Hamas.

Mustafa Cans sanslöst ensidiga artiklar om konflikten på kultursidorna i Svenska Dagbladet är ett av de bästa exemplen på hur långt det har gått. Han är tillräckligt smart för att undvika de mest känsliga orden men texten kunde varit hämtad direkt från Hamas propagandaavdelning. All skuld läggs på Israel. Inget den judiska staten gör kan försvaras. Hamas judehat och palestiniernas antisemitism har inte fått plats i någon av de hittills två långa artiklarna. Allt i Israel är fel och förkastligt. Hur hamnade vi här?

Det är fullt rimligt att kritisera Israels försvarskrig – på samma sätt som det var rimligt att ifrågasätta USAs motsägelsefulla strategi i Vietnam. Att däremot låtsas som att kommunisterna i Vietnam eller Hamas i Gaza är något annat än våra fiender är att svika allt vår civilisation står för. Hamas hatar inte bara judar och Israel – de tar avstånd från demokrati, jämställdhet och alla former av tolerans för oliktänkande och människor som vill leva annorlunda liv än majoriteten.

Att väst gått vilse flera gånger tidigare i historien är ingen ursäkt för att göra det igen. Vem ska stå upp för våra värderingar om vi inte gör det själva? Demokratin måste försvaras av varje generation. Eftergiftspolitiken före andra världskriget hade också brett stöd i väst. Vad den ledde till vet vi. Att Sverige klarade sig berodde enbart på tur. Vi hade aldrig ensamma kunnat stoppa Hitlers pansardivisioner. Den dag Israel faller kommer terrorn att riktas mot Europa.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun