Mats Fält: På det sluttande planet

De franska kommunalvalen gav inga riktigt tydliga resultat. De flesta partier kunde känna sig ganska nöjda. Republikanerna höll ställningarna och förblir det parti som har flest förtroendevalda i de franska kommunerna. Le Pens Nationell Samling (RN) gick fram men vann inga större segrar. Partiet har ännu inte lyckats ta kontrollen över någon av de största städerna. Macrons låtsasparti Renässans vann faktiskt några större städer men förblir ett litet parti på kommunal nivå.

Vänsterextrema LFI ökade också sitt stöd men vann inte heller någon av de större metropolerna.

Dramatiken handlade mer om ett antal städer med betydande symbolisk betydelse. På Jacques Chiracs tid som borgmästare i Paris, kontrollerade gaullistpartiet RPR tidvis samtliga 20 stadsdelar. RPR var historiskt det enda parti som organisatoriskt kunde mäta sig med det efter andra världskriget mäktiga kommunistpartiet PCF. Avundsjuka aktiva i andra borgerliga partier kallade ibland RPRs medlemmar för ”munksoldater” – de såg partiet som en central del av sina liv. För de andra var politiken ofta bara ett spel om makt och positioner.

I år förlorade den tidigare kulturministern i Macrons regering, Rachida Dati, valet mot sin socialistiske motståndare i Paris med knappt tio procent. Paris förblir, liksom de flesta europeiska storstäder – inklusive München i CSUs Bayern, ett vänsterfäste. Den senaste borgerlige hyresgästen i stadshuset flyttade ut 2001. Dati hade en chans men kampanjen förlorade energi på grund av splittring på högersidan och det faktum att hon inte var någon imponerande kampanjpolitiker. Läget påminner lite om Valérie Pécresses katastrofkampanj 2022. Rachida hade säkert blivit en utmärkt borgmästare – det gällde bara att ta sig dit. Kritiken mot socialisternas styre var hård, inte minst mot hur dåligt genomtänkta miljöåtgärder gjort livet besvärligare för vanliga parisare.

I Nice ersattes den borgerlige borgmästaren av Eric Ciotti som lämnat Republikanerna och startat eget i allians med Nationell Samling. Det ses som en tydlig framgång för familjen Le Pens rörelse. RN gick som väntat väldigt bra även i andra städer på Rivieran. Numera är man den starkaste oppositionskraften även i det vänsterstyrda Marseille.

I Bernadottes Pau i sydväst tvingades den evige borgmästaren, nyligen avgången som premiärminister, Francois Bayrou se sig besegrad med ytterst liten marginal av den lokala vänstern. Hans parti MoDem förblir dock en viktig del av Macrons stödtrupper i det nationella parlamentet i Paris.

Media utanför Frankrike har fokuserat på RNs eventuella framgångar och vad valet kan betyda inför presidentvalet 2027, då Macron inte får ställa upp igen. Mindre intresse har ägnats det stora problemet i fransk politik – framgångarna för den alltmer oförutsägbare Jean-Luc Mélenchon och hans LFI – Det Okuvade Frankrike. Partiledaren har under kampanjen flera gånger uttryckt sig uppenbart antisemitiskt. Hans parti står längst ut på vänsterkanten och har öppet och konsekvent allierat sig med extrema islamister. LFI exploaterar integrationsproblemen genom att lägga all skuld på väst och Frankrike. Partiet har lika svårt att hålla rent mot antisemitism som att tydligt ta avstånd från politiskt våld. Kriget i Gaza har länge varit en av partiets viktigaste frågor. Hatet mot Israel och i praktiken världens judar har ständigt återkommit i retoriken.

Tidigare har en ”republikansk front” ofta gjort det svårt för RN att vinna val i Frankrike. I år hade LFIs tilltagande extremism tvingat fram en diskussion om en motsvarande front mot Mélenchons parti. Generalsekreteraren för socialistpartiet, Olivier Faure, deklarerade inför valet att inga nationella avtal skulle ingås med LFI. Faure är nästan en perfekt version av hur man tänker sig att en fransk vänsterpolitiker borde se ut och klä sig – dessutom är han väldigt trevlig. Savigny-le-Temple, staden söder om Paris där Bernadotte bodde innan han blev kung i Sverige, ingår i hans valkrets.

När första valomgången var över ingicks det dock en mängd avtal mellan vänsterpartier där även LFI fick plats – den extrema retoriken till trots. Det gällde dock inte i till exempel Paris. De politiker som skrev på dessa avtal drabbades inte av någon kritik från Olivier Faure. Däremot blev vinnaren av valet i Strasbourg, den tidigare borgmästarinnan Catherine Trautmann, utesluten från partiet, efter att ha ingått i en lokal valallians med ett av de många borgerliga mittenpartierna.

Efter den andra valomgången visade det sig att allianserna med LFI nog inte varit någon lysande idé. Det mesta tyder på att det lokala koalitionsbyggandet visserligen mobiliserade vänsterväljare, men det skrämde ännu fler medborgare som tog avstånd från LFIs politik till valurnorna. I flera städer har ledningen för de mer demokratiskt sinnade vänsterpartierna redan deklarerat att de vill bryta det lokala samarbetet med Mélenchons parti, trots att de fanns med på samma valsedel. Allt fler markerar också att eventuella primärval inför det stundande presidentvalet bör genomföras utan LFIs medverkan.

Om den demokratiska vänstern gör allvar av sitt avståndstagande från LFIs blandning av ekonomisk vänsterpopulism, putinsympatier, allianser med islamister och öppen antisemitism har något viktigt hänt i fransk politik. Något som kan göra det betydligt lättare för det politiska systemet att i en framtid ta sig an republikens många problem.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun