Mats Fält: Mission impossible

Ibland fungerar saker bara inte. Det finns ingen riktigt bra lösning. Public service är ett skolexempel på fenomenet. Absolut objektivitet finns inte. Man kan komma nära idealet men helt och fullt går det inte att skapa en perfekt balans mellan åsikter och perspektiv. Det är en övermänsklig uppgift som ingen journalist kan lyckas med.

Även om de stora politiska rörelserna i ett land skulle bli någorlunda nöjda med urval och balans i främst nyhetsförmedlingen, så kommer det alltid att finnas grupper som är missnöjda med resultatet. Det handlar inte bara om grupper på de politiska ytterkanterna. Även medborgare som företräder nya samhällsströmningar kan ofta på goda grunder hävda att de behandlas orättvist i statsstyrda medier. Urvalet uppfattas som inskränkt och perspektiven som föråldrade.

Idealet om armlängds avstånd mellan verksamhet och politiken kan inte heller förverkligas mer än delvis. Oavsett hur bolagen byggs upp och vilka som sitter i styrelserna är det till slut politiker som måste fatta de avgörande besluten. Omvänt blir det också väldigt konstigt om en grupp administratörer och journalister ges oinskränkt makt över enorma belopp avsedda för medieproduktion. De riskerar att bli ett frälse där slagord om oberoende och frihet kan försvara grupptänkande, nepotism och åsiktsstyrning. Public service kommer aldrig att kunna komma längre än ganska bra lösningar på de här problemen.

Historiskt har Tyskland försökt lösa problemet genom att låta de regionala public servicebolagen ha en politisk inriktning som delvis präglars av de tre partier som efter kriget dominerat politiken i förbundsrepubliken. Det har fungerat någorlunda väl men blir genast svårhanterligt när nya partier dyker upp på arenan. Den historiska kompromissens karta stämmer inte längre överens med verkligheten.

Italien hade länge ett ännu tydligare system där partierna styrde olika delar av public servicesystemet. Den inofficiella tydligheten var på sätt och vis en fördel men systemet blev uppenbart ohanterligt när det gamla partisystemet kollapsade. Med ständigt växlande majoritetskoalitioner och hög omsättning på platsen som statsbärande parti fungerar det gamla upplägget inte längre.

Det är knappast realistiskt att tänka sig några libertarianska reformer av det svenska mediasystemet. Statstelevisionen får vi nog leva med några decennier till. Aron Flam och Jens Ganman får vänta lite med att bränna ned husen på Gärdet och strö ut salt på marken.

Däremot borde inte minst den senaste tidens infekterade diskussion om bevakningen av konflikten i Gaza bli ett tungt argument för att i närtid genomföra radikala reformer inom det nuvarande systemets ram. Efter att det blivit tydligare än någonsin tidigare att företagen inte tar sina egna regelverk på allvar måste verksamheten få en ny struktur och inriktning. Uppdraget borde koncentreras till de områden där det kommersiella utbudet kanske inte kommer att erbjuda vad vissa mindre grupper efterfrågar och uppföljningen av kraven på objektivitet och balans bli både seriös och transparent. Allvarliga avsteg från regelverket måste få konsekvenser. Tanken var att aldrig att verksamheten skulle präglas av varken fri lek eller fritt valt arbete.

Resultatet kommer inte att göra alla nöjda men vi kommer att kunna skapa en verksamhet som ligger betydligt närmare det de flesta kan ställa upp på. En statligt styrd radio och TV som kompletterar det kommersiella utbudet och tar objektiviteten på allvar. En medieverksamhet som inte kräver orimliga resurser och som kan återupprätta sitt förtroende i alla politiska läger. Ett public service som älskas av vänstern men samtidigt ständigt utmanar högern riskerar att undergräva den legitimitet som är förutsättningen för verksamheten.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun