Mats Fält: John McCains hämnd

Många frågar sig hur en så okunnig och känslostyrd person som Donald Trump kunnat bli vald till världens mäktigaste post. Mannen som till och med öppet hänvisar till sin tillfälliga sinnesstämning när avgörande beslut fattas borde inte sitta i Vita Huset.

Historien är full av ironier. En av de mer trista kopplingarna finns mellan den utrikespolitiskt helgjutne senatorn och presidentkandidaten John McCain och sagan om Trump i politiken. McCain var en man med moral som förstod sambandet mellan makt och rätt. Han var en politiker med ryggrad som ibland var en dålig lagspelare. Tidvis behövs ensamvargar, eller ”mavericks” som det ofta kallas i USA, men de kan också skapa problem. Särskilt när de blir favoriter i media för sin ovilja att ställa in sig i ledet. Medias sympatier regnade raskt bort när McCain till slut blev republikanernas presidentkandidat 2008.

McCain fällde med sin utslagsröst Trumps försök att reformera obamacare. Förslaget var inte perfekt men det är inte heller den bristfälliga reform som Obama drev igenom.

Tidigare i karriären stod han bakom en reform av invandringslagstiftningen som mest bidrog till att permanenta problemet med en stor grupp människor som lever utanför samhället. McCain framstod dock kortsiktigt som en god företrädare för humanism och samarbete över partigränserna. Avsikten var ordning och reda – resultatet blev frustrerade väljare och minskat förtroende för demokratin.

McCains mest beklagliga insats är hans arbete för att reformera det politiska systemet. Det tydligaste resultatet av detta arbete var ”The Bipartisan Political Reform Act of 2002” – ofta kallad ”the McCain-Feingold Act”. Syftet var att få bort pengarna från politiken. Kritikerna menade att resultatet mest blev att partierna drevs ut ur politiken.

Förslaget minskade möjligheterna att ge bidrag direkt till partierna. Samtidigt minskade möjligheterna för olika aktörer att samordna politiska kampanjer. Resultatet blev att grupper som ville påverka politiken tvingades välja andra vägar för sitt arbete. En modell blev de oberoende kommittéer som bildades för just detta ändamål. Dessa fick en stor andel av de medel som annars kunnat stärka de nationella partiernas verksamhet.

Partiernas svagare ställning minskade möjligheterna att på ett hälsosamt sätt gallra fram lämpliga kandidater, både på federal nivå och i delstaterna. Utan kontroll över finansieringen har det blivit svårt för partierna att undvika att personer som både saknar kunskaper och omdöme kandiderar till viktiga poster. Trump är bara det mest uppenbara exemplet. Det finns många fler.

John McCain är inte ensam ansvarig för politikens förfall. Det stormiga 1970-talet resulterade i flera förändringar som allvarligt undergrävde partiernas centrala roll i systemet. Den mest avgörande var ökningen av antalet primärval inför presidentvalen. Även denna förändring var tänkt att öka demokratin men undergrävde samtidigt de partier som den amerikanska demokratin bygger på. Utan kontroll över kampanjbidragen körs partiernas interna uvalsprocesser över av välfinansierade kandidater som aldrig skulle klarat av en seriös granskning. Primärvalen ökar möjligheterna för kandidater utan förankring i partierna att köpa publicitet och framgång.

Två uppenbara exempel på hur konstigt dagens system kan fungera är Bernie Sanders och Donald Trump. Sanders är socialist och har tidigare alltid verkat utanför det Demokratiska partiet. Trots detta kunde han delta i partiets primärval och kom nära att slå ut Hillary Clinton i primärvalen 2016. Trump hade knappast klarat sig igenom en seriös granskning genomförd av ett GOP med verklig makt över sitt eget varumärke.

Det är angeläget att återge en del av den förlorade makten till USAs partier. Dörrarna bör inte stängas för nya aktörer och oberoende kandidater men att på så många sätt sabotera partiernas roll som ordningsmän i sina egna led är inte rimligt. Demokrati är bra men den granskning som tidigare utfördes i de numera ökända ”rökfyllda rummen” inför de allmänna valen i USA blockerade på ett effektivt sätt de mest hopplösa kandidaterna. Partierna kan vara mer eller mindre demokratiskt uppbyggda men så länge valen är rättvisa garanteras väljarnas inflytande.

Det sägs ibland att lagarna inte får fungera som en självmordspakt. Vi måste på ett rimligt sätt kunna slå vakt om våra samhällens överlevnad även när det kräver tuffa beslut. Detsamma gäller det politiska systemet. Partierna måste få chansen att åter igen göra det nödvändiga renhållningsarbete som de är bäst lämpade att utföra. Det ansvaret kan inte enskilda väljare ta och det bör inte heller vara statens uppgift.

Förhoppningsvis skulle även John McCain i sin himmel ha förståelse för att flera av de senare decenniernas reformer borde rullas tillbaka. För demokratins skull.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun