Mats Fält: Från lustgård till fattighus

När jag kom till Barometerns ledarredaktion i Kalmar i mitten av 1980-talet var Matti Häggström, tidigare informationschef för Moderaterna, politisk redaktör. Ett av de ämnen vi ibland diskuterade var sommarresor. Matti berättade flera gånger om ett fantastiskt besök i Libanon 1968. Landet var en idyll och perfekt för semestrande utlänningar. Libanon var vackert, tryggt och erbjöd både skidåkning och fantastiska badstränder. Idag är landet fortfarande vackert men sedan länge mest förknippat med kaos, splittring och otrygghet.

För något år sedan sände SVT ett program som bland annat handlade om den libanesiska Riksbanken. Av intervjun med den snabbpratande chefen framgick att det varken fanns pengar eller någon fungerande administration. Valutan var i fritt fall och andra länders valutor hade till stor del ersatt det libanesiska pundet. Medborgarna hade svårt att få tillgång till sina egna bankkonton. Tankarna gick osökt till Kafkas absurda litterära världar.

Ett annat konkret exempel på den permanenta krisen i landet var den enorma explosionen i hamnen i Beirut. Inga myndigheter hade orkat kontrollera de farliga kemikalier som förvarades vid kajen mitt i staden. Inte heller efter explosionen fanns det några fungerande myndigheter som kunde rensa upp i området eller garantera att samma sak inte kunde hända igen.

Inbördeskriget, som höll på i ungefär ett decennium från mitten av 1970-talet, knäckte samhällsstrukturen och splittrade landet mellan de i huvudsak religiösa grupper som utgör basen för det politiska systemet. Det var ett konstigt korporativistiskt system som begränsade demokratin i maktdelningens intresse. Inbördeskriget innebar dock ett tragiskt skifte där korruption och gruppvälde kompletterades av krig och hänsynslös terror. Libanon har ännu inte hämtat sig från denna katastrof.

Resultatet blev en i verklig mening failed state. En stat som varken kunde garantera medborgarnas trygghet eller en fungerande administration. Den trygghet som fanns kvar levererades av de olika gruppernas milisstyrkor. Den nationella armén är professionell men svag och kan inte ta ansvar för helheten. Det finns ingen politisk kraft som kan agera för att samla nationen kring gemensamma mål. Den starkaste rörelsen är terrororganisationen Hizbollah, både politiskt och militärt. Det har varit förödande att låta en organisation fjärrstyrd från Teheran spela huvudrollen i regeringen. Alla seriösa förslag att reformera och åter bygga upp nationen har effektivt blockerats.

Libanon har kidnappats av Iran. Genom Hizbollah har landet tvingats att ingå i vägrarfronten i konflikten med Israel. Libanons intressen har konsekvent offrats till förmån för mullornas vilja att via ombud bedriva ett evigt krig mot den judiska staten. Även om de flesta i Libanon inte vill att deras land ska ha den här rollen så är det så det nu har varit i decennier.

Under en period bidrog Assadregimen i Syrien till att ytterligare rasera den libanesiska statens institutioner. Syrisk militär ockuperade delar av landet och ledande politiker mördades av den syriska säkerhetstjänsten. Idag agerar Syrien i stället som motvikt mot Hizbollah, även om den nya regimens faktiska avsikter är svåra att tolka. Ett viktigt hinder för en förändring i Libanon verkar dock vara borta. Syrien står inte längre på Irans sida.

Israel är inte Libanons fiende. Förutom några mindre konflikter om gränsdragningen har båda länderna ett uppenbart intresse av fred och säkerhet i regionen. Libanon levde gott på handel och samarbete – inte på råvaruleveranser eller rovdrift på sina grannländer. Om Hizbollahs och Irans grepp lossnar borde det gå att sluta ett fredsavtal som säkrar Israels norra gräns och ger Libanon en möjlighet att åter igen bygga upp sitt samhälle.

Regeringens vanmakt har skapat en situation där de politiska uttalandena inte har någon koppling till verkligheten. De upprepade löftena om att kontrollera Hizbollahs terror har inte följts av några praktiska åtgärder. Den situationen kan nu vara på väg att förändras. Initierade bedömare hävdar att det förekommer ett visst samarbete mellan Israels IDF och den nationella libanesiska armén med syfte att begränsa terrororganisationens handlingsfrihet. Det förblir dock känsligt att diskutera detta offentligt.

FN-trupperna i Libanon har inte bidragit till vare sig fred eller frihet. UNIFIL har inte ens fungerat som snubbeltråd för Hizbollahs terrorism. De internationella styrkorna har hållit en pinsamt låg profil och har inte ens rapporterat brott mot gällande avtal och FN-resolutioner på ett rimligt sätt. Hizbollah har kunnat bygga baser inom synhåll för FNs posteringar utan att organisationen har reagerat. Konsekvensen har blivit att Hizbollahs ställning stärkts och att hotet mot norra Israel består. Man får hoppas att FN inte blir ett hinder för ett möjligt avtal mellan Beirut och Jerusalem.

Hizbollah kommer inte att ge upp utan strid. Rörelsen vill inte ge upp sin maktposition. Många lever för och av organisationen och gynnas av dess kontroll av staten. De iranska makthavare som har sista ordet kommer inte att acceptera att deras skapelse raseras. Iran brukar inte tveka inför att offra sina proxyrörelsers soldater, även när utgången av striden är oviss.

Hoppet om en positiv lösning finns men vägen dit förblir svår. Det kräver internationellt stöd och att regeringen i Beirut till slut vågar bryta med Hizbollah. Beröringsskräcken för direkta kontakter med Israel har inte tjänat Libanons folk väl. Den har permanentat motsättningar som inte motsvaras av stämningen i landet. Många libaneser hoppas att Israel ska bidra till en lösning. Ännu fler längtar efter ett land där inte terrorister och fanatiker blockerar utvecklingen.

Alltför sällan redovisar media hela bakgrunden till att Israel på allvar måste ta sig an situationen i det en gång lyckliga landet i norr. När rapporterna inskränks till att informera om enskilda attacker och problem för civilbefolkningen läggs skulden på Israel och ingen blir klokare. Lidandet i Beirut är en realitet men det är också skräcken för raketattacker i norra Israel.

Det är både tragiskt och ironiskt att libaneser för det mesta klarar sig alldeles utmärkt i andra länder, samtidigt som det just i Libanon fungerar väldigt dåligt. Om dagens kris kan leda till en väg framåt vore det välkommet både för landet och regionen. Libanon har tidigare spelat en positiv roll för hela Mellanöstern och kan göra det igen.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun