Mats Fält: Från Louvren till Luhansk

För lite drygt 100 år sedan publicerade det socialdemokratiska ungdomsförbundet skriften ”Befäst fattighus” (Fram, 1913). Redaktörer var Fredrik Ström, Zäta Höglund och Hannes Sköld. Huvudtesen var att det borgerliga samhället anslog orimliga summor till rikets försvar. Detta var enligt skribenterna upprörande och omoraliskt inte minst eftersom satsningarna på det sociala området var så begränsade.

Valet av tidpunkt för utgivningen var mindre lyckad. Redan nästa år stod nästan hela Europa i brand. Plötsligt framstod det svenska försvaret inte längre som en dyrbar leksak för adeln. Det blev genast uppenbart att det krävdes både ökade satsningar och en omfattande modernisering av de egna styrkorna. Få ifrågasatte att läget var allvarligt.

Idag beskrivs Europa inte sällan som motsatsen till den verklighet de unga socialisterna skrev om förkrigsåret 1913. Världsdelen är en rik kontinent som tillåtit sig att satsa alltför lite på sitt försvar. Vi har tryggt förlitat oss på skyddet från USA och har i stället satsat på dyrbara sociala stödsystem och intrikata regleringar som bromsat tillväxten. Europa är inte utan egen slagkraft men den klarar inte av större kriser under längre tid. Vi har valt att utgå ifrån att skarpt läge är något som inte längre förekommer. Åtminstone inte på vår kontinent.

Samtidigt har Europa en kultur och historia som gör det till ett av många uppskattat besöksmål. Här är en ständigt pågående invasion av turister ekonomiskt värdefull samtidigt som den skapar missnöje och friktion. Vi har faktiskt redan blivit alltför mycket av ett museum med god mat – som valt att inte betala den livförsäkring som ett robust och modernt försvar utgör.

Kuppen mot Louvren kan tjäna som en tänkvärd illustration till läget i vår världsdel. Vi klarar inte ens av att säkra världens mest fantastiska museum – i en av världens mest populära turistdestinationer. Samtidigt som vi inte förmår att mobilisera tillräckliga resurser för att stoppa de ryska anfallen i Luhansk.

USAs nuvarande hantering av kriget i Ukraina är en kombination av inkompetens och obegriplig respekt för den ryska diktaturen. Samtidigt förblir det amerikanska stödet nödvändigt för att en någorlunda rimlig fred ska bli möjlig.

Europa borde ha minst en stol vid förhandlingarna. Europa har successivt börjat ge ett stöd till Ukraina som närmar sig rimliga nivåer. Vi borde dock alla bidra med betydligt mer – en fördubbling är inte svår att motivera. Resurserna finns – och de är mycket större än de Moskva någonsin kan mobilisera. Om Putin inte stoppas i Ukraina blir priset för nästa krig så mycket högre för oss alla.

Ukrainas krig är verkligen vårt krig. Den dag Kiev inte längre orkar stå emot den ryska imperialismen står andra länder på tur för nästa angrepp. I första hand, men inte enbart, de tre baltiska staterna. Sist fick de vara självständiga i ungefär 20 år.

Europa måste ställa krav på USA och avvisa Trumps återkommande hyllande av världens värsta diktatorer. Ibland blir det så pinsamt att man nästan tror att det snarare handlar om en klantigt gjord film än politiskt verklighet.

Samtidigt måste vi komma ihåg att Europa missat flera chanser att vakna och ta situationen på allvar. Det är varken Trumps eller USAs fel. Vi reagerade inte på allvar när Moskva attackerade Georgien. Nu håller landet på att bli en rysk lydstat. Vi lade inte fast några röda linjer när Ryssland tog över Krim 2014. Vi tolererade i praktiken Putins lågnivåkrig i östra Ukraina.

Vi hade kunnat bidra till att öppna en trygg väg in i NATO för både Georgien och Ukraina. I stället blockerade vi den vägen i Bukarest 2008. USA var berett att säga ja.

Efterklokhet löser inte akuta problem men det är viktigt att bära med sig sin historia. Lärdomarna är inte alltid lätta att tillämpa men de kan åtminstone hjälpa oss att inte göra fler uppenbara självmål. Europa har inte råd med fler självmål.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun