Mats Fält: Från kröning till sorti

Det nyligen genomförda valet i Kanada slutade inte alls som det var tänkt. Donald Trump lyckades genom sin imponerande diplomatiska fingerspitzgefühl, totalt sabotera de konservativas väntade seger. Den mycket kompetente, retoriskt på gränsen till briljans, högerledaren Pierre Poillievre fick se ett övertag på 20 procent vändas till en klar seger för de kanadensiska Liberalerna.

De gröna och Vänsterpartiet New Democrats backade också rejält men konsekvensen blev en klar seger för den nye premiärministern Mark Carney, en egentligen tämligen färglös politiker som tidigare gjort karriär som riksbankschef i både Kanada och Storbritannien. Han visade sig vara ett klokt val i den bisarra situation som skapats av Trumps förvirrade utspel. Eftersom Kanada är ett av de få länder som kombinerar enmansvalkretsar med ett flerpartisystem blev effekterna av liberalernas ökning i opinionen dramatisk. De konservativa var beroende av röstsplittringen för att kunna vinna valet. När de flesta vänsterröster plötsligt gick till Carneys kandidater gällde inte de gamla prognoserna längre.

Vad hände då innan Trump sänkte den kanadensiska högern? Varför låg Justin Trudeau 20 procent efter sin huvudmotståndare när han kastade in handduken?

En grundläggande sanning är att Justin Trudeau inte valdes till premiärminister i Kanada – han fick kungarikets krona som den främste representanten för landets mest kända politiska familj i modern tid. Pappa Pierre var premiärminister under mer än 15 år mellan 1968 och 1984. Valet var en kröning av en superstjärna – inte en politisk valkampanj. Landet hade tröttnat på Stephen Harpers, i grunden mycket framgångsrika, högerregering och vill ha något annorlunda. Justin Trudeau var annorlunda ungefär på samma sätt som JFK i USA och bars fram på samma sätt av en medial hyllningskör. Till skillnad från JFK var hans praktiska erfarenhet av politik mycket begränsad. Justin Trudeau var ett bortskämt barn i en politikerfamilj. Han hade träffat alla men karriären ägnades åt helt andra saker. ”The Economist” konstaterade i oktober att det krävs stil för att vinna val men substans för att regera. Justin Trudeau fokuserade främst på den första delen av ekvationen.

Stephen Mahers ”The Prince – The turbulent reign of Justin Trudeau” (Simon & Schuster Canada, 2024) är en kritisk skildring av vägen från rockstjärnehyllningar till växande problem och misslyckade försök att få skutan på rätt köl igen. Maher är en erfaren journalist som gjort sin hemläxa men han är också en del av det vänsterliberala etablissemanget. Vi får veta mycket om ekonomin och fraktionsstrider i regeringen men förvånansvärt lite om de mer extrema inslagen i Trudeaus politik. Som hur yttrandefriheten inskränkts till förmån för identitetspolitiska dogmer, hur staten inte orkat reagera mot aggressiva islamistiska grupper och hur dödshjälp alltmer blivit ett sätt att hantera även psykiatriska och sociala problem. Det finns en förklaring till varför Trudeau den yngre under en tid var den internationella vänsterns favorit.

Trudeau var duktig men amatörmässig. Politik var inte hans styrka. Däremot var han länge skicklig på att bygga bilden av honom själv som ledare – och på att hålla stämningen från segervalet 2015 vid liv. Liberalerna började på tredje plats i mätningarna men lyckades vända vindarna i tid.

Redan från början var det uppenbart att han delade en egenskap med Churchill och Mitterrand – en budget i balans var ingen prioritering. Han tyckte kanske som Mitterrand att ekonomin inte fick vara en faktor som satte gränser för politiken. Så blev det inte heller. Trudeau prioriterade inte frågan och lyckades aldrig kontrollera sina ministrar. De noterade hans prioriteringar och ville inte sätta sin egen popularitet på spel om inte chefen själv ville det.

Den nye premiärministern svek tidigt ett löfte att utreda proportionella val. Det var logiskt sett till partiets intressen men bidrog till att reducera hans trovärdighet som ledare. Detsamma gällde luxuösa utflykter betalda av Aga Khan. För kändisbarnet Justin var lyxliv betalt av andra en självklarhet – väljarna hade en annan uppfattning och Trudeau var dålig på att hantera kritik och motgångar. Han hade aldrig tidigare behövt träna på det.

Bråk om ministerposter och inslag av korruption bidrog till de växande problemen med opinionen. Genom att omge sig med en mycket begränsad krets förtrogna uppstod ett olyckligt avstånd inte bara till media och viktiga intressegrupper utan även till stora delar av ministerkretsen. Grupparbete och öppenhet var inre Trudeaus modell – tvärt emot den bild som skapades under valrörelsen. Många anhängare blev besvikna och de lojalas led glesnade. Premiärministern var ofta tondöv och ibland klumpig. Onödiga problem uppstod och tilläts växa i avsaknad av kompetent hantering.

Ett undantag var förhandlingarna om revisionen av NAFTA-avtalet med Mexiko och USA. Här lyckades Trudeau faktiskt aktivt bidra till en lösning som på ett någorlunda rimligt sätt slog vakt om även Kanadas intressen. Här märktes den kompetens som alltför ofta saknades i hans arbete med inrikespolitiska frågor.

Även covid hanterade Trudeau på ett ganska lyckat sätt. Hans elitistiskt auktoritära läggning lyste ibland igenom men i huvudsak landade balansen mellan restriktioner och frihet på ett sätt som medborgarna kunde leva med.

Utrikespolitiskt imponerade inte Justin Trudeau. Han lyckades aldrig riktigt reda ut konflikter med Kina och Indien kopplade till staternas förföljelse av oppositionella som sökt sig till Kanada. Försvarsutgifterna förblev pinsamt låga och hyllningarna till den avlidne Fidel Castro imponerade inte på någon. Den påminde mest om hans pappas ständigt återkommande försök att kritisera grannen i söder, bland annat just genom att okritiskt ge stöd till den kommunistiska diktaturen på Kuba.

Justin Trudeau grämer sig kanske för att han inte inväntade Trumps oväntade utspel innan han lämnade sin ämbetsbostad på 24 Sussex Drive. Det är möjligt att han kunnat överleva ännu ett val men för Kanada var det nog bäst som skedde. Mark Carney står för mindre glamour men lär leverera mer kompetent statsmannaskap än sin företrädare.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun