Mats Fält: Dags för fadersmord

Vi har länge varit stolta över Axel Oxenstiernas riksbygge. Hans administrativa apparat gjorde det möjligt för det karga och fattiga svenska riket att under ett knappt århundrade gästspela som europeisk stormakt. Något fungerade ovanligt bra. Då. Vårt land stod modell när Peter den Store moderniserade Ryssland.

Idag är det uppenbart att delar av ideologin bakom vår statsapparat inte längre fyller sin uppgift. Makten har i alltför hög grad glidit över till myndigheterna på bekostnad av politiken och förmågan att driva igenom beslut som gynnar helheten. Medialiseringen av politiken har bidragit till att klyftan mellan vad politiken lovar och vad den har kraft att leverera blivit oroväckande vid.

Den svenska modellen med i princip oberoende myndigheter motverkar samordning och urholkar demokratin. Ingen röstar på Skolverket men det är till stor del verkets tjänstemän som avgör hur våra skolor fungerar. Regeringen lovar regelslakt och snabbare tillståndsprocesser men tvingas uppleva hur myndigheter, helt normalt enligt den svenska regelboken, slår vakt om sina särintressen och blockerar de nödvändiga reformerna. Vi blir allt sämre på att anpassa oss till ändrade förutsättningar. Stora infrastrukturprocesser tar numera decennier att genomföra – inte år som under början av förra seklet.

Sverige och Finland liknar varandra även i detta avseende. Vi har en underlig administrativ apparat som skiljer sig från i princip, alla andra länder. Mycket talar för att alla de andra har kommit på något som vi missat. Oberoende myndigheter låter bra men har nog för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum.

Nicklas Skår beskriver i den mycket pedagogiska boken ”Vad skulle Axel Oxenstierna ha gjort idag? Myndighetsstyrning i skuggan av en ny världsordning” (Ekerlids förlag,2025) problemen och möjliga lösningar. Författarens decennier av erfarenhet av svensk statsförvaltning skänker trovärdighet åt resonemangen, liksom de ofta väl valda exempel som stöder boken tes: svensk statsförvaltning har kommit i otakt med tiden och måste reformeras. Om inte så sker kommer effektiviteten att fortsätta att undergrävas och demokratin att till slut hotas när allt fler upplever att systemet varken kan leverera eller utkräva ansvar.

Boken är lättläst, väl disponerad och tryfferad med passande citat från i sammanhanget relevanta sanningskällor som Game of Thrones, The Simpsons och Yes, Minister. Undertecknad störs dock av lite för många referenser till Woodrow Wilson, mannen som resegregerade den amerikanska statsapparaten, regelmässigt slängde politiska motståndare i fängelse och gjorde Versaillesfreden till en katastrof med sina 14 punkter (eller ”14 punkteringar” för att låna journalisten Jan-Olof Olssons beskrivning). Referenserna till Weber och Marx balanserar dock delvis framställningen.

Skår väljer att bortse från ett av de mer självklara reformspåren – att minska den stora statens makt och betydelse för samhället. Det är förvisso svårare än att reformera den administrativa apparaten men leder nog med större säkerhet mot målet. USA lyckades faktiskt under ett drygt halvsekel efter revolutionen 1776, bromsa den federala statens tillväxt – trots att även det samhället successivt moderniserades och blev mer komplicerat att styra.

Skår landar på en tydlig och radikal reformering av styrsystemet. Den idag bristfälliga och otydliga styrningen av myndigheterna bör ersättas av att de blir en del av Regeringskansliet. Styrningen måste bli tydligare och utvärderingen av den förda politikens resultat betydligt bättre. Idag är det svårt att redovisa vad ofta allmänt hållna lagtexter betyder i verkligheten. Alltför ofta begränsas utvärderingarna till ekonomiska resultat, även när det inte är huvudsaken.

Så kallat ministerstyre är det normala i andra länder och innebär inte att alla frågor – allra minst beslut i ärenden som berör enskilda medborgare – hamnar på ministerns bord. Däremot är styrningsmodellen tydligare och det går att utkräva ansvar om saker går fel eller mål inte nås. UD fungerar redan på ett liknande sätt, vilket kanske inte är något självklart stödargument men det indikerar ändå att en förändring borde vara möjlig.

Redan på 1650-talet ifrågasattes om den svenska modellen inte borde justeras. Så skedde inte och detsamma gällde reformförsöken under 1800- och 1900-talen. Motståndet från de allt starkare byråkratierna hade redan då gjort en reformering till ett alltför dramatiskt projekt.

Författarens viktigaste argument för en reform är risken för bakslag när kontrasten mellan politiska mål och levererat resultat blir ännu större. Systemet måste kunna lösa samhällets problem i rimlig tid. Det förblir något oklart vad Axel Oxenstierna skulle ha tagit sig till i dagens läge men han skulle knappast passivt ha sett på när skutan flyter vidare mot vattenfallet. Det bör vi inte heller göra.

Text

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun