Mats Fält: Dags att ta FN på allvar

Många myter har krossats. Ingen tror längre att Sverige var neutralt på riktigt under det kalla kriget. De flesta vet numera att det även ute i Europa finns både sjukvård, utbildning och socialbidrag. Några har till och med förstått att en generös föräldraförsäkring faktiskt betalas av medborgarna som kan ta del av förmånen. Miltons tes om luncherna köps av de flesta, och inte bara för att krogpriserna rusat i höjden.

FN förblir ett undantag. Fortfarande kablas resolutioner, uttalanden och innehållet i rapporter från organisationen för det mesta ut som om tillverkningsprocessen var helt oproblematisk. Det är den inte och det har den aldrig varit. Inte ens när världsorganisationen skapades i San Fransisco.

Redan från början byggde konstruktionen på principen om nationell suveränitet. Det är stater som har makten – inte människor. Även stater som är diktaturer har en plats vid bordet, till och med sovjetrepublikerna Ukraina och Vitryssland fick egna platser för att ge större tyngd åt Stalins Sovjetunionen. I texterna om folkmord – direkt kopplade till nazisternas koncentrationsläger – valdes orden så att den nyligen genomförda masslakten på sovjetmedborgare inte skulle omfattas av fördömandena.

Till en början hade ändå demokratierna och väst en stark ställning i organisationen. Det fanns en tydligare koppling mellan retoriken och praktiken. Idag är en klar majoritet av medlemsländerna diktaturer. De vill ofta samarbeta, flera av FNs organ för mer tekniska frågor fungerar väl, men har naturligtvis inget intresse av att på allvar verka för demokrati och frihet. Egenintresset ljuger sällan. Det gäller inte minst de organ som har som uppdrag att just arbeta med mänskliga rättigheter. Även där dominerar diktaturerna även på ledande poster. Fullblodsantisemiten Fransesca Albanese utses att värna palestiniernas rättigheter. Människor som redan skämt ut sig på grund av uttalat hat mot judar får skriva rapporter om läget i Mellanöstern. Kuba leder ibland arbetet för demokrati och Iran ansvarar för kvinnors rättigheter.

De otaliga exemplen på orimligheter borde i en rimligare värld redan radikalt ha devalverat FNs trovärdighet. Så är det dess värre inte. Trots att diktaturerna försvarar varandra, ägnar en orimligt stor del av tiden till att trakassera världens enda judiska stat – som dessutom är en av de mest demokratiska – och avstår från att kräva åtgärder när allvarliga övergrepp begås, till exempel av den totalitära diktaturen Kina, upprepas organisationens budskap okritiskt av både media och politiker.

Ett exempel är debatten mellan biståndsministern Benjamin Dousa och Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Morgan Johansson i Agenda nyligen. Dousa krävde effektivitet av FN samtidigt som Johansson verkade vara kvar i en värld där allt som organisationen gör är gott och genomförs på bästa möjliga sätt. Kontrasten blev väldigt tydlig. Dousa ser – åtminstone i detta avseende – FN som det verkligen är. Johansson är kvar i en drömvärld där FN varken ska eller får granskas och ifrågasättas på ett seriöst sätt. I socialdemokratins FN-retorik finns inte det av diktaturer kontrollerade Rådet för Mänskliga Rättigheter i Genève. Morgan Johansson kan inte ha läst rapporterna om den omfattande korruptionen och de övergrepp som kopplats till olika insatser av fredsbevarande FN-styrkor. FN förblir i hans värld en organisation som inte behöver leva upp till några krav. Den är och förblir perfekt.

Under senare år har problem växt. En del administrativa reformer har genomförts men de har inte medfört några avgörande förändringar. Kinas inflytande växer sakta men säkert. Landet är en seriös aktör som undviker alltför många uppenbara dikeskörningar men målet är tydligt – mer makt åt diktaturen i Peking. Kina vill absolut inte ha ett FN som verkar för frihet för världens länder. De har en tydlig strategi för att ifrågasätta och omtolka de ideal som, åtminstone teoretiskt, präglade organisationens första decennier.

Fortfarande stöder de flesta länder i väst regelbundet resolutioner i generalförsamlingen som underminerar det vi tror på och det som gett oss frihet och välstånd. Det är delvis en konsekvens av att dessa uttalanden inte tas på allvar. Det blir dock ändå en olycklig signal som förmedlas vidare av okritiska media och citeras av både naiva debattörer och cyniska politiker som verkligen är emot de ideal som våra samhällen bygger på.

Det är dags att ta FN på allvar. Internationellt samarbete behövs men det måste bedrivas på rimliga villkor och i ett sällskap som vi inte behöver skämmas för. De kraven lever inte världsorganisationen upp till idag.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun