Mats Fält: Bauhaus och fredagsmysets död

En tanke slog mig innan jag började skriva denna text: Hur kan det vara så att det sällan byggdes fula hus i det gamla auktoritärt styrda Sverige och dagens demokratiska välfärdsstat är full av mer eller mindre trista kolosser i stål, glas och betong? Det är inget argument för mindre demokrati men det är onekligen en paradox. Det har väldigt ofta blivit fel. Priset har betalats av de som inte har råd att bo på trivselavstånd från de värsta exemplen på modernismens härjningar.

Jag besökte både Dessau och Eisenhüttenstadt i april. Dessau är platsen där Bauhausrörelsen på 1920- och 1930-talen hade sitt centrum, en av de ledande företrädarna för modernismen inom den moderna arkitekturen.

Staden har delvis använts som experimentverkstad för de progressiva världsförbättrarna. En del projekt är udda, andra riktigt fina och åter andra påminner lite för mycket om modernismens mer avskräckande storskaliga skapelser. I liten skala och utspridda i staden och dess omgivningar gör de dock ingen större skada. Det var när anhängarna fick makt över både planering och finanser i hela nationer som de riktiga problemen skapades.

Eisenhüttenstadt, beläget nära gränsen till Polen, hette under ett antal år Stalinstadt och var en plats som skulle representera det nya DDRs framtid. Jag blev besviken. Dagens Eisenhüttenstadt är inget skrämmande exempel på stalintidens ideologiska tänkande. Det är en konstig stad som planerats från grunden men det fina kulturhuset är byggt i den klassiska stil som den sovjetiske diktatorn uppskattade. Inga bostadshus är högre än några våningar och de ligger utspridda över ett stort område, blandade med parker och stora boulevarder. Det kunde varit betydligt värre. Stadens köpcentrum påminner om en förort till någon av våra större städer på 1960-talet.

Det som saknas är utrymmet för individuella avvikelser och egna idéer – i Stalins stad var det planen som gällde. Kontrasten till den äldre stadsdel som ligger bredvid den nya staden är slående – där ser det fortfarande ut som i en normal, lite anarkistiskt planerad, europeisk småstad.

Den som på allvar vill lära sig mer om modernismens historia bör besöka Bauhaus Museum i Dessau. Det är stort och innehåller otaliga exempel på hur de som skulle förändra världen tänkte, skrev och ritade. Det blir tydligt att Bauhaus var ett komplett program som inte bara omfattade husens utseende och funktion. Även sättet att leva – helst kollektivt à la makarna Myrdal – och utsmycka lägenheterna ägnades tid, liksom hälsa och fritid. Bauhaus handlade om färg, form och material – allt som hade en koppling till vår livsmiljö.

Med tanke på hur mycket tid och energi som lades ned på allt detta tänkande är det konstigt att modernismen så ofta landade katastrofalt fel i verkligheten. Att så många av byggprojekten i både Öst- och Västeuropa blev miljöer som ingen egentligen ville leva i – miljöer som bara var bra på planritningar och i de politiska ledarnas tal. En del av förklaringen är att modernismen som projekt fick sina egna överstepräster som formulerade regler för vad som var tillåtet att ifrågasätta. Priset för att lämna gemenskapen med de som stod för framtidens idéer blev högt.

Ett bra konkret exempel på hur fel det kan bli när teorierna förlorar markkontakten är den del av Bauhaus Museum som handlar om inredning, närmare bestämt om blommor och växter. Där framgår det nämligen att de progressiva världsförbättrarna i Dessau inte var så förtjusta i blommor. Blommor var opraktiska och krävde regelbunden omsorg. Kaktusar däremot var en utmärkt uppfinning som sparade både tid och vatten. Det finns konstigt nog ingen avdelning om fredagsmys på detta museum som hyllar modernismens tragiska segertåg över världen.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun