Mats Fält: Baudin ser ljuset i Oslo

Ett tag var Danmark de stora svenska partiernas idealland. Mette Fredriksens tuffa tag mot buset och invandringens konsekvenser bildade skola för politiker som ville röja ny väg för en tuffare politik. En politik som kunde göra skillnad på riktigt.

Frågan är om Norge en dag kan få samma plats i vår politiska verklighet? Omöjligt är det inte även om det just nu mest handlar om Socialdemokraterna. Det var länge sedan Moderaterna skickade delegationer västerut för att lära sig knacka dörr av Høyre.

Tobias Baudin har varit i Oslo. Där hittade partisekreteraren sin favoritregering – en socialdemokratisk enpartiministär. En regering som dessutom för inte så länge sedan vann ett val trots höga odds. Efter en valrörelse då man ännu mer än tidigare stod för en gammaldags, statsfokuserad politik.

Det skämtas ibland om att framstående franska liberaler – som Bastiat och Lepage – sällan blivit profeter i sitt eget land. De norska liberalerna har det minst lika svårt, trots Norges traditionella band till Storbritannien, landet som gett oss både Adam Smith och John Stuart Mill.

Norge är i grunden ett osannolikt sympatiskt land. Norrmännen är mycket lika oss men ändå tillräckligt annorlunda för att göra ett besök lite spännande. Politiken lämnar dock mycket i övrigt att önska. Arbeiderpartiet står för mycket av det som är mindre bra i broderlandet. Det blir nog inte så lätt för Baudin att kopiera Jonas Gahr Støres framgångsrecept. Vi lär inte få höra lika många referenser till vännerna på Stortinget som vi tidigare hört till Mette Fredriksen och hennes tuffare variant av nordisk socialdemokrati.

Det är så mycket som är annorlunda. Statsministern Jonas Gahr Støre är stenrik. Trots detta har han lyckats bli ganska populär. Støre är samtidigt inte känd för att ha ett dåligt humör eller för att ofta skälla ut medarbetare. Han ”skriver” inte heller pinsamt dåliga propagandaböcker.

Arbeiderpartiet är riktiga statskramare. I Norge har kriget för att ”ta tillbaka kontrollen” bedrivits i decennier. Glöm New Labour – här härskar de som tycker att både valfrihet och företagande i välfärden verkligen är uselt. Skillnaden är att Norge har råd att avstå från att utnyttja entreprenörskapets fördelar. Oljefonden betalar kalaset om det blir extra dyrt. Stödet för valfrihet är utbrett men har gjort betydligt större avtryck i Sverige. Reglerna för friskolor var till exempel orimligt restriktiva även på den borgerliga Solbergregeringens tid.

Norge bedriver en aggressivt antiisraelisk utrikespolitik, fullt i klass med Irland och Spanien. Angreppen mot den judiska demokratin är ständigt återkommande och kritiken mot palestinsk terror och arabisk diktatur hörs knappast. Oslo erkände Palestina som stat som en direkt belöning för massakern 7 oktober 2023. Riktigt så långt har den svenska socialdemokratin inte gått efter Ann Lindes tidigare försök att normalisera banden till Jerusalem, Morgan Johanssons allt aggressivare retorik till trots.

På Stortinget har numera Arbeiderpartiet ingen egen majoritet och inte heller någon stabil majoritetskoalition. Partiet måste söka stöd i parlamentet från i första hand Senterpartiet, Socialistisk Venstre, det gröna vänsterpartiet MDG och Rødt. Det sista partiet plågas av återkommande interna ideologiska strider och är ett på riktigt extremt kommunistparti. Målet är ett socialistiskt samhälle där det mesta ska ägas och kontrolleras av staten. Hur detta i praktiken ska gå att kombinera med en öppen demokrati med verklig yttrandefrihet har ingen lyckats förklara. Den liberala tankesmedjan Civitas har skrivit flera rapporter om hur extremt Rødt faktiskt är. Trots detta behandlas man ofta med silkesvantar av media. Med detta parti förhandlar Støres ministrar regelbundet.

En historisk egenhet är att Arbeiderpartiet först i mitten av 1920-talet bröt med Lenins kommunistparti. En konsekvens av detta sena uppvaknande är att Socialdemokraterna fortfarande startar demonstrationen på 1 maj på Youngstorget tillsammans med alla vänstergrupper, inklusive de mest extrema. Här gäller verkligen devisen ”inga fiender till vänster”. Norges LO driver också ofta en betydligt mer radikal vänsterlinje än sin svenska motsvarighet, inte minst i internationella frågor som synen på diktaturen i Venezuela och bojkotter mot Israel.

Under kampanjen inför det senaste stortingsvalet drabbades Høyre av skandalen med partiledarens makes omdömeslösa aktieaffärer. Erna Solberg var populär som person men familjetragedin fick ändå allvarliga konsekvenser. Birgitta Ed gör kanske inte alltid allt rätt men hon lär inte bli avslöjad med insiderhandel i stor skala.

Høyre är ett mindre tydligt liberalt parti än de svenska Moderaterna. Den här gången bidrog det till att skapa oklarhet om partiets linje. Det mer radikala Fremskrittspartiet kunde ta över en betydande del av Høyres tidigare väljare. Samtidigt skrämde Silvi Listhaugs och Frps framgångar en del mittenväljare som gick till Arbeiderpartet. Slutresultatet blev en mindre övervikt för vänstersidan med 87 mandat mot 82, där sedan ett antal år även Senterpartiet måste räknas in.

Den som jämför det politiska läget i våra broderländer får inte glömma Stoltenbergeffekten. Det faktum att Jens Stoltenberg inför stortingsvalet kom tillbaka till regeringen, denna gång som finansminister, gav en tydligt positiv effekt på Arbeiderpartiets opinionssiffror. Egentligen skulle han blivit riksbankschef men de planerna sköts dels i sank av kritik mot regeringspartiets vana att tillsätta alla viktigare poster med lojala partimedlemmar, dels av Stoltenbergs ständigt försenade avgång som chef för NATO.

Det är positivt att Tobias Baudin vidgar vyerna men det är inte givet att utflykterna till Norge kommer att kratta vägen till valseger i september. Norge är visserligen inte ”den sista sovjetstaten” men Arbeiderpartiet är trots det en dålig modell för den som vill bygga en framgångsrik och modern socialdemokrati. Men en trevlig nostalgitripp var det säkert.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun