Maria Eriksson: Om marknaden för skor fungerade som marknaden för skolor

Om marknaden för skor fungerade som marknaden för skolor. Då skulle det finnas skoaffärer med skor av olika tillverkare. Men: kommunen skulle bestämma priset på skorna och varje kommuninvånare skulle vara ålagd att köpa skor för samma summa per år.

Skolagen skulle reglera vilka typer av skor en medborgare måste köpa: varje år ett par gymnastikskor och ett par promenadskor, vartannat år ett par sandaler och vart tredje år ett par vinterskor och ett par gummistövlar.

Privata företag skulle ha rätt att tillverka skor och sälja på denna ”marknad”, men fem av sex skor skulle vara kommunalt producerade.

För att få tillverka skor skulle det krävas en statlig skomakarlegitimation. Staten skulle också reglera hur olika skor ska se ut: vinterskor måste ha en sula som är minst två centimeter tjock, med ett mönsterdjup på minst tre millimeter, skorna måste gå upp minst fem centimeter ovanför anklarna och vara tillverkade i skinn eller konstläder, samt fodrade.

Utländskt ägande av skotillverkare skulle vara ifrågasatt. Utredningar skulle förslå att nya skoföretagare inte får ta ut vinst på fem år.

Det säger sig självt att utrymmet för innovation är mycket litet på en sådan marknad. Om det ens går att betrakta som en marknad. Vem vill driva ett skoföretag under sådana förutsättningar?

Men precis så här fungerar marknaden för skolor. Jämförelsen kan tyckas trivial, men den illustrerar att den så kallade skolmarknaden på sin höjd är en kvasimarknad.

Den antyder också något om vad som händer på en sådan ytterst reglerad marknad. Utrymmet för att utveckla nya lösningar blir som sagt litet. Framför allt är det ett system som präglas av centralisering och likriktning. Det är här en konservativ borde dra öronen åt sig. Om ”flumskolan” anses ha misslyckats kan det vara frestande att förespråka ett införande av striktare undervisningsformer. Men varje ny reglering av skolan befäster bara en ordning som innebär att familjer har ett mycket litet inflytande över barnens utbildning och lärande. Varje beslut uppifrån om en ny inriktning kan också rivas upp och ändras till det motsatta när den politiska vinden vänder. Statlig styrning innebär alltid motsatsen till civilsamhälle, pluralism och egenmakt.

Det är ett problem, men inte främst för marknaden och företagen, utan för alla de familjer som är kunder utan verklig makt på denna ”skolmarknad”. 

En konservativ skolpolitik, för den som önskar en sådan, bör med andra ord inte gå ut på att skolministern ska sätta upp ännu fler krav på vad som ska läras ut och hur det ska gå till. Inte ens om dessa nya regleringar till synes är förenliga med konservativa idéer.

Det som behövs är i stället en ökad frihet för individer, familjer och civilsamhälle. Viktiga reformer vore att ersätta skolplikten med en läroplikt, samt att tillåta en större frihet för olika aktörer som vill driva skolor. I ett sådant system kommer marknaden att spela en central roll. Om makten ligger hos familjerna kommer en del att välja hemundervisning eller skolor organiserade av ideella verksamheter. Men för de allra flesta kommer det att vara företag som erbjuder den bästa skolan. Friskoleföretagen spelar en viktig roll – som skulle kunna vara ännu större – men inte för sin egen skull, utan för att de erbjuder det som elever och deras föräldrar efterfrågar.   

Maria Eriksson är frilansskribent och tidigare redaktör för Svensk Tidskrift

Läs mer om läroplikt och skolplikt här.