Malin Lernfelt: Ledarsidornas tid är nu

Det går fort i hockey, och i ledarskribenteri uppenbarligen. På kort tid har ledarskribenterna på svenska dagstidningar gått från att vara självklara men ofta ganska grå och akademiska på 90-talet, till profilerade stjärnor med en självklar plats i etermediernas paneler under 10-talet, till att bli ifrågasatta. Det har till och med gått så långt att det finns en del som hävdar att ledarsidorna helt och hållet borde avskaffas. Som medieprofilen Emanuel Karlsten vilken förra året i en text på GP:s kultursida hävdade att “ledarsidor befläckar idén om en modern nyhetstidning” och konsulten Anders Malmsten som menar att ledarsidorna spelat ut sin roll och att svenska mediehus borde följa de exempel som man ser i Norge där en del tidningar gjort sig av med ledarsidan.

Problemet är att varken Karlsten, Malmsten eller andra ledarsidebelackare verkar vara några särskilt idoga ledarsideläsare och dåligt uppdaterade på vad moderna ledarsidor faktiskt innehåller i dagsläget. Eller för den delen särskilt kunniga om vad en ledarsida är och har för uppdrag, historiskt och här och nu.

De flesta av de dagstidningar som finns i Sverige i dag startades en gång med syftet att såväl påverka samhällsutvecklingen som för att sprida nyheter och tjäna pengar via annonser. Opinionsjournalistiken, rösterna, de ställningstagande och idéer som drivs av ledar- och kulturjournalister, har det senaste seklet många gånger haft en avgörande roll för var politiken landar. Många av de lagändringar och reformer som blivit verklighet, alltifrån aborträttigheter till Natomedlemskap och avskaffad fastighetsskatt, är frågor som outtröttligt uppmärksammats och drivits på av ledarskribenter över hela landet innan de landet på beslutsfattarnas bord.

Åsikterna och analyserna har också i många fall varit det som ofta engagerat mest och profilerat tidningarna. Expressens kulturchef Victor Malm beskriver det väl: ”nyhetsjournalistiken är varje redaktions hjärta, men tolkningarna, värderingarna, åsikterna och debatterna är dess själ; journalistik är inte bara kommersiellt gångbar information, utan även obekväm, intellektuell och kritisk verksamhet. Tidningar utan intellektuell kärna är utbytbara” (Expressen 26/2 -25).

Precis så är det. Utan opinionsjournalistik blir tidningarna i allt högre grad ett TT-flöde utan djup, bredd eller möjlighet att skildra skeenden under längre perioder och förklara för läsarna hur och varför samhället ser ut som det gör. Nyhetsredaktionerna blir idag i allt högre grad upptagna av “breaking news”, den snabba, här-och-nu-journalistiken och lättuggat, klickigt som krim, nöje och sport. Det finns sällan tid att gräva i kommunala handlingar eller beskriva större samhällsförändringar ur olika perspektiv.

Ledarskribenternas roll skiljer sig dessutom avsevärt från kulturjournalister eller fristående krönikörers eftersom den inte handlar om att göra enstaka nedslag utifrån privata preferenser eller rota runt i sin egen navel och skriva på magkänsla med syftet att bygga personligt varumärke så som till exempel DN:s Alex Schulman när han raljerar över hur frugan fyller diskmaskinen på fel sätt. En ledarskribent verkar i en lång tradition, efter en linje, med syftet att argumentera för vissa idéer om hur samhället bör se ut eller vara, för att så många som möjligt ska kunna leva ett gott liv.

Den tid då de som arbetade på ledarredaktionerna var partister, vilka ibland till och med hade uppdrag som förtroendevalda, är dessutom sedan länge förbi. Lojaliteten finns hos tidningsläsarna och den ideologiska grund som tidningen vilar på. Det gör att det i de politiska resonemang som förs på ledarsidorna finns både en öppenhet, ett mod och en intellektuell skärpa, vilken saknas i de debattartiklar som kommer inifrån partierna. Den tydliga avsändaren som ledarsidorna har gör också att det är möjligt att ta till sig det som skrivs oavsett om man håller med eller inte. Det finns ingen dold agenda eller tveksamheter om vad som ligger bakom en viss åsikt. Vare sig den gäller skattereformer, feminism eller lokal infrastruktur. Eller något annat av allt det som hör hemma på ledarsidan. Och det är mycket.

Nyligen publicerade ett antal studenter på Journalisthögskolan i Göteborg en debattartikel i facktidningen Journalisten där de försökte hävda motsatsen. Texten byggde på en uppsats de skrivit med namnet “De dolda makthavarna – Åsiktsmaskinernas framväxt”. Bortsett ifrån att studenterna verkar ha en ganska vag uppfattning om ledarskribenternas uppdrag i stort kritiserades att en del av de texter som publiceras på ledarsidor delas mellan olika tidningar. Något som sker genom samarbete inom koncernerna men framförallt genom att tidningarna har avtal med byråer som LNB, Liberala Nyhetsbyrån, där jag är chefredaktör, och SNB, Svenska Nyhetsbyrån. Enligt studenterna var byråtexterna “ett hot mot både läsarnas engagemang och förtroendet för lokala medier”. Det är i sak helt fel. Både eftersom det inte är byråerna som väljer ut vilka texter som publiceras på varje enskild ledarsida. Det ansvaret ligger helt och hållet på den lokala politiska redaktören. Dessutom frigör LNB tid för ledaredaktionerna ute i landet så att de kan fokusera mer på att granska och skriva om lokala frågor. Något som annars lätt tappas bort i en pressad redaktionsmiljö där antalet ledarskribenter har dragits ned på de flesta håll. Bara för att det kan vara svårt för en redaktion på en eller två skribenter att hinna täcka allt från högt till lågt själva, betyder det inte att det som inte är lokalt bör rensas bort.

Lokaltidningarnas ledarredaktioner har alltid haft som uppdrag att bevaka, gräva i och mana på samhällsutvecklingen i den egna staden eller området. Att skildra det som sker på kommunal och regional nivå och inte minst i det lokala näringslivet är grunden de står på. Samtidigt har det parallellt funnits en självklar insikt om att människor också påverkas och är intresserade av det som sker på den nationella arenan, inom EU och internationellt. När det är krig i Europa ska det synas på ledarsidorna. Det gjorde det när Torgny Segerstedt skrev i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning på 40-talet och det gör det när Alex Voronov skriver om Ukraina på liberala och centerpartistiska ledarsidor idag. Tack och lov.

Precis som resten av mediesverige befinner sig ledarjournalistiken också i en ständig förändring. Så måste det vara. Den som sitter och väntar på framtiden hamnar lätt i bakvattnet. Därför ligger många ledarsidor i framkant i alltifrån sociala medier till digital teknik, poddar och tv. Men också när det kommer till granskande reportage och spännande intervjuer. Det är inte en slump att Föreningen grävande journalister lyft ledargräven som en särskilt genre. I en tidningsbransch där engagemang som leder till konverteringar är högvaluta, borde ledarsidorna därför vara en guldkalv för medieföretagen. Och är det också i de fall där de förvaltas på rätt sätt och ges rimliga förutsättningar.  

Samtidigt är det viktigt för tidningsledningarna att inte glömma att lyfta blicken från räkenskaperna (även om dessa naturligtvis är viktiga och själva förutsättningen för överlevnad) och även slå vakt om tidningarnas, inte minst ledarsidornas, demokratiska uppdrag. Folkbildningen, förståelsen och långsiktigheten. Ur den aspekten är det sunt att vi lämnat den värsta ledarskribenthypen bakom oss och att tiden då byline plötsligt blev viktigare än stilistik och innehåll och de ledarskribenter som dök upp i tv-sofforna mest av allt liknande politiska karikatyrer, är förbi. Nu finns istället möjligheterna att låta de politiska idéerna och den viktiga frågan om vilket samhälle vi vill ha i framtiden, stå i fokus. Det är sådant som aldrig kommer att kunna hävda sig bland nyhetssidornas mord, skjutningar, Mello och OS-bragder, men som ledarsidorna hanterar på ett unikt sätt med kompetens, driv och passion. Så bör det få förbli. I alla fall i tidningar som inte vill förvandlas till själlösa, lätt utbytbara, informationsblad. 

Malin Lernfelt är chefredaktör för Liberala Nyhetsbyrån

Läs övriga delar i Svensk Tidskifts serie om ledarsidornas framtid här.