Magnus Nilsson: Varför det var helt rätt att minska reduktionsplikten

Den sänkta reduktionsplikten har besparat svenskarna över 140 miljarder kronor. Det är en av regeringens mest lyckade reformer – och det borde lyftas fram mer.

Valet 2022 var delvis ett energival. Elkrisen och de ökade bränslekostnaderna präglade debatten. En central fråga var planerna på att öka reduktionsplikten, vilket riskerade att höja dieselpriset till över 45 kronor litern efter årsskiftet 22/23.

“Reduktionsplikten” innebär ett tvång att blanda in förnybart bränsle i det fossila. Eftersom förnybart är dyrare höjer det priset. Vinsten är lägre fossila koldioxidutsläpp.

2022 låg andelen förnybart på 7,8 procent i bensin och 30,5 i diesel. Planen var att successivt öka till 28 procent respektive 66 procent år 2030. Prisökningarna ansågs hanterbara i teorin, men redan under valåret hade bensinpriset skjutit i höjden av kriget i Ukraina samtidigt som elpriserna exploderade.

Därtill hade Energimyndigheten gjort misstag i underlaget till riksdagsbeslutet 2019. Riksrevisionen kritiserade i sin rapport 2023 att reduktionsplikten utformats på bristfälliga grunder: man hade i praktiken gjort den till huvudverktyget för att minska trafikens utsläpp, utan tillräckliga konsekvensanalyser. Resultatet blev att kostnaderna vältrades över på medborgarna.

Frågan exploderade under valrörelsen. Med undantag för SD hade samtliga partier tidigare stött höjningen. SD drev därför hårdast på för en minskning till EU:s miniminivå på 6 procent. De andra Tidöpartierna och Socialdemokraterna tvingades följa efter. Vallöftet: sänkt bensinpris med runt fem kronor litern.

Nästan alla medier och experter avfärdade det som orealistiskt. Men utfallet blev raka motsatsen. Tidöpartierna vann valet och sänkte reduktionsplikten till 6 procent – bränslepriserna föll. Bensinpriset har ofta legat under 20 kronor, jämfört med 22–24 före valet. Om reduktionsplikten legat kvar hade vi riskerat priser över 30 kronor.

Trots detta har regeringen inte velat skryta med sin kanske mest folkförankrade seger. Rädslan för att stämplas som “klimatförnekare” är stor, särskilt eftersom nästan alla partier röstat för höjningen 2019. Därtill finns hotet om EU-böter om klimatmålen missas och vetskapen att reduktionsplikten förr eller senare kan behöva höjas igen.

Men faktum kvarstår: minskningen är en stor framgång för befolkningen.

I Sverige säljs årligen runt 9 miljarder liter fordonsbränsle. Med en prissänkning på i snitt 4 kronor litern har hushållen sparat ca 144 miljarder kronor under en mandatperiod – motsvarande en hel försvarsbudget. Eventuella framtida EU-böter skulle behöva bli mycket höga för att äta upp den vinsten.

Till skillnad från bränsleskatter innebär reduktionsplikten en ren kostnad. Biobränslet är dyrare, ofta importerat, och minskar därför vårt välstånd. Skatter omfördelar bara pengar mellan medborgare och staten, men reduktionsplikten gör oss alla fattigare.

Dessutom har den marginell eller ingen klimateffekt. Eftersom det råder global brist på biobränsle används allt som produceras ändå. När Sverige köper mindre pressas priserna något och mer används i andra länder. Nettoeffekten blir främst att utsläppen flyttas i statistiken – inte att de minskar globalt.

Man kan invända: vad händer om en framtida vänsterregering åter höjer reduktionsplikten eller om EU tvingar oss? Var då allt detta meningslöst?

Nej. En framtida kostnad är alltid lättare att bära än en omedelbar. 144 miljarder kronor som vi sluppit betala har frigjort resurser i hushåll och näringsliv. Under tiden har bilar blivit snålare, fler skaffat elbil och ekonomin vuxit. Med tiden blir höga bränslepriser därför ett mindre problem för de flesta.

Politiska beslut är aldrig eviga. Det gör inte en klok reform mindre värdefull.

Den sänkta reduktionsplikten är därför både en av regeringens viktigaste åtgärder för svenskarnas livskvalitet – och en seger för sunt förnuft.

Magnus Nilsson är redaktör och kommunpolitiker (m) i Solna