Magnus Berntsson: Hotet från Putin får inte skymma hotet från Kina

Europa är åter drabbat av krig. Konflikten i Israel är hetare än den har varit på länge efter terroristattackerna den 7 oktober 2023. Ett tredje världskrig framstår inte längre som en avlägsen mardröm. Samtidigt riskerar Rysslands invasionskrig i Ukraina att skymma bilden från det långsiktigt största hotet mot hela den fria världen: Kina.

Under större delen av Kinas långa historia har landet levt avskilt från andra avancerade länder och civilisationer. Till följd av detta utvecklades en kinesisk självbild där landet började betraktas som världens civilisatoriska och kulturella centrum, och således som Mittens rike. Sedan dess har begreppet fått en utökad betydelse. Mittens rike symboliserar idag idén om Kina som den centrala staten i världspolitiken. Detta tillstånd betraktas också som den naturliga fortsättningen på historien, i bjärt kontrast mot anomalin under 1900-talet när landet vara nere för räkning. Från ett kinesiskt perspektiv kan, och måste, den rättmätiga platsen som Mittens rike återerövras. På kommunistpartiets kongress 2017 deklarerade president Xi Jinping bland annat att ”en ny era infunnit sig” där ”Kina skall röra sig mot mitten av världsscenen”. Senast år 2049, i samband med hundraårsjubileet för Folkrepublikens grundande, skulle Kina vara en ”global ledare i termer av den sammanlagda nationella styrkan och internationellt inflytande”. Detta är inte bara ord, utan har redan med kraft börjat omsättas i praktiken såväl direkt som indirekt.

Kinas militära aktivitet runt Taiwan tilltar och den hotfulla retoriken ökar simultant. 2049 är också det datum som kommunistpartiet har bestämt att Taiwan ska vara ”återförenat” med Kina. Inga medel är för detta mål uteslutna, inklusive militära. Kinas växande ambitioner sträcker sig också runtom i Sydkinesiska sjön, som med runt en tredjedel av världens alla sjötransporter är en av världens mest strategiskt viktiga sjövägar. Genom att upprätta konstgjorda öar och militärbaser i omstridda områden har Kina markant utökat sin militära närvaro, vilket har lett till ökade spänningar. Med tanke på den betydelse som regionen och Taiwan har för världshandeln, i synnerhet utifrån Taiwans snarlika monopol på avancerade halvledare, har detta betydelse inte bara för regionen utan också för hela världen. Eventuella konflikter i regionen riskerar att få långtgående konsekvenser för såväl internationell handel som stabilitet. Det kan, och kommer således, även ha en påverkan på Sverige.

Anledningarna till ett utökat europeiskt engagemang angående Kina och dess aggressiva maktanspråk är därför goda, men inte enbart av dessa skäl. Insikterna som beskrivits ovan har med god marginal redan slagit igenom i det amerikanska medvetandet, och USA lägger och kommer lägga allt mer säkerhetspolitisk och militär vikt vid Kina och den Sydkinesiska sjön. Olyckligtvis nog, som det verkar, till priset av ett minskat engagemang för Europas och Ukrainas försvar mot rysk aggression. Hoten från Ryssland och Kina hänger dock tätt samman. Kina är exempelvis instrumentella för Rysslands krigföring mot Ukraina. Omkring 90% av den teknologi och elektronik som Ryssland importerar för att använda i sitt anfallskrig kommer från Kina. Det är inte tal om direkta vapen utan om produkter med dubbla användningsområden, vilka sedermera används för att tillverka avancerade vapen som för Ryssland är oumbärliga. Utan denna kinesiska import skulle Ryssland inte bara få svårt att fortsätta bedriva kriget på nuvarande skala – det skulle vara närmast omöjligt.

Än mer relevant, också för amerikanskt vidkommande, är att när Kina tillser att kriget i Ukraina fortsätter så ser man också till att NATO hålls upptagna med Europa, samtidigt som deras blickar vänds bort från Taiwan och Stilla havsregionen. Europa bör i detta läge inta ett tvådelat fokus. När USA drar ned på sin närvaro i Europa under förevändningen att öka sitt fokus på Kina, samtidigt som man anser att Europa åkt militär snålskjuts på USA, kan en konstruktiv europeisk reaktion istället vara att stödja USA:s ökade fokus på Kina. Detta såväl genom tilltagen närvaro i Asien som genom att ta över huvudansvaret för Europas militära säkerhet. Ett starkt europeiskt engagemang för Kina får därmed ännu ett motiv – det är ett tydligt sätt att återvinna amerikanernas gunst och förtroende i en tid då detta ter sig svagare under Trump-administrationen.

Samtidigt är Kina en otvivelaktigt viktig partner för europeisk handel och ekonomi, vilket gör saken mer utmanande. Att EU enbart har riktat sanktioner mot ett fåtal kinesiska företag trots landets indirekta stöd till rysk krigföring bevisar om inte annat denna sak. Det är det som är själva grundproblemet, och Europa har försatt sig i en sits där man är beroende av auktoritära stater. Glädjande nog har beroendet minskat från Ryssland, men från Kina kvarstår det med närmast oförändrad styrka. Den europeiska marknaden översvämmas med kinesiska elbilar som är kraftigt subventionerade av den kinesiska staten, och därför är långt billigare än andra europeiska motsvarigheter. På sikt riskerar detta att närmast slå ut den europeiska bilindustrin, som står för inte mindre än sju procent av EU:s samlade BNP.

Detta är bara ett exempel av många på hur Kina använder den gröna omställningen som ett medel för att uppnå sina mål. Man producerar omkring 60% av världens sällsynta jordartsmetaller, centrala råvaror i många högteknologiska produkter som datorskärmar, hybridbilar, mobiltelefoner med mera, och processar därtill hela 90%. Utöver sin majoritetsproduktion importerar man också från andra länder, vilket ger en enorm konkurrensfördel. Kina är vidare världsledande när det gäller produktion av solpaneler respektive vindkraft, där omkring 16% av svensk vindkraft idag exempelvis ägs av den kinesiska staten. Trots att viss europeisk produktion under senaste år har kommit igång är det allt vidare Kina som dominerar. Samtidigt lever Europa med regelverk som är anpassade efter en helt annan tid. Dessa grundlades i en tid då man förväntade sig en fredlig och harmonisk utveckling från omgivningen med utbrett internationellt samarbete, och reglerna har enbart uppdaterats i liten skala. EU behöver därför skapa ett sorts undantagstillstånd från regelverk, för att kunna aktiveras i allvarliga situationer och kriser, då regelverk står i vägen för att öka Europas oberoende och säkerhet. Detta ska möjliggöra undantag till miljölagstiftning, upphandlingsregler, statsstödsregler med mera och i praktiken leda till en markant utökad självförsörjningsgrad inom strategiskt identifierade områden.  EU har identifierat vissa sektorer som särskilt strategiska för EU:s mål för förnybar energi, digitalisering, rymd och försvar. Härvid återfinns 34 kritiska råvaror, varav 17 av dessa i sin tur klassificeras som strategiska råvaror. Detta torde agera som en bra grund för en sådan undantagslagstiftning.

Europa är knappast ensamt i världen om sitt beroende från Kina utan detta ökar runtom i världen, i synnerhet i Afrika. Genom massiva investeringar i fattiga länder knyter man dess regimer närmare till sig politiskt och sätter dem i en låneskuld till Kina. Beijing har bland annat meddelat att man kommer att investera inte mindre än 500 miljarder kronor i nya dammar, gruvor, hamnar och järnvägar under de kommande tre åren. Kina har därtill öppnat sin första militärbas på kontinenten i Djibouti. Mönstret är tydligt: där Väst tar ett kliv tillbaka kommer auktoritära stater som Kina och Ryssland ta ett steg fram. Detta är än mer aktualiserat utifrån Trumps aviserade massnedskärningar av USIAD som medför att närmare 90 procent av alla avtal ska sägas upp. Det rör sig om 5 800 av de 6 200 fleråriga kontrakten. Ytterligare 4 100 av 9 100 anslag från amerikanska utrikesdepartementet håller på att avslutas. Värdet på kontrakten uppskattas till omkring 640 miljarder kronor, och när dessa faller bort uppstår ett vakuum som mycket väl kan fyllas av någon annan. Kina, som en av världens största ekonomier, har förmågan att göra det. Genom mjukmakts-åtgärder likt dessa kan man på så vis uppnå ytterligare strategiska fördelar bland fattigare länder. Det är bara ett av flera verktyg som Kina har i sin verktygslåda. Europeiska länder som Sverige bör, i den mån det är möjligt, stå redo att gå in och fylla detta maktvakuum i form av bistånd. Främst givetvis av moraliska skäl, men också av strategiska, då det ligger i Sveriges och Västs intressen.

Den auktoritära världen är på frammarsch och ondskans axelmakter kommer i många former och färger. I denna allt mer hotfulla verklighet är det avgörande att inte enbart fastna i hoten som ligger framför oss idag, utan blicken måste riktas även mot de faror som ligger långt bort och kommer under morgondagen. Det börjar med att en insikt når det svenska medvetandet om att Kina utgör det långsiktigt största hotet mot den fria världen, och att åtgärderna börjar anpassas därefter.

Magnus Berntsson (KD) är riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson