Lars Vargö: Japansk realpolitik under luppen

Den amerikanska regeringen har vid upprepade tillfällen förklarat sin pågående tullstrategi med att målet framför allt är att isolera Kina. Denna stormakt skall tvingas till att ändra sin handelspolitik, som sägs ha gått ut på att lura USA.

De länder som Trump definierar som allierade vill USA förhandla med i god ton, för att sedan göra gemensam sak med att ge sig på Peking. Problemet med detta aggressiva angreppssätt är dels att definitionen av vad Washington ser som en allierad nation tycks skifta dag för dag, dels att de allierade inte är entusiastiska kring denna strategi. Japan är ett bra exempel.

Kina är en något större exportmarknad för Japan än USA, medan importen från Kina är dubbelt så stor. Som handelspartner är Kina därmed av större betydelse för Japan än vad USA är. Den japanska regeringen vill förstås undvika de höga tullar Washington hotar med, men vill inte delta i någon handelsblockad mot Kina. Anledningen är inte bara att Japan är ett frihandelsvänligt land, utan också att man har ett rikt och komplicerat historiskt förhållande till Kina.

Kina kan sägas ha varit lika viktig för Japans bildande som kristendomen och den europeiska civilisationen har varit för den svenska. Den kinesiska kulturen har påverkat i stort sett alla aspekter av den japanska identiteten. Det japanska skriftspråket är till stor del byggt på kinesiska tecken. Buddhismen kom till Japan via Kina, inte minst den idag för Japan så representativa zenbuddhismen. Den första japanska konstitutionen av år 604 skrevs på kinesiska och var till stora delar byggd på kinesiska konfucianska principer. När den amerikanske presidenten nu kräver att Japan ska bryta all handel med Kina så länge Kina inte fogar sig för de amerikanska villkoren måste man därför ha denna historiska bakgrund klar för sig. Den japanska regeringen såväl som det japanska näringslivet är helt enkelt inte särskilt entusiastisk över att bygga tullmurar mot den stora grannen i väst.

Därtill ska man lägga efterdyningarna av det sätt som Japan behandlade Kina på under det andra världskriget. Japan gjorde mot Kina i stort sett vad Ryssland idag gör mot Ukraina. Det har tagit många år och många turer av förhandlingar för att normalisera det japansk-kinesiska förhållandet sedan kriget tog slut. Det kinesiska kommunistpartiet är inte populärt i Japan, tvärtom, men såväl de bilaterala investeringarna som den ömsesidiga handeln vilar på åratal av besvärliga förhandlingar. Att plötsligt byta detta mot en ny världsordning där USA vänder de multilaterala regelverken ryggen och tar sig rätten att diktera villkoren för all handel är inte heller populärt, för att uttrycka sig milt.

Trumps agerande uppfattas i Japan inte bara som ohyfsat och onödigt, det ses också som ett hot mot den sköra stabilitet som råder i Östasien. USA:s tidigare president Ronald Reagan kallade en gång förhållandet till Japan som ”vår viktigaste bilaterala relation, utan undantag”.  Det uttalandet tillhör uppenbarligen ett annat århundrade.

Lars Vargö är japanolog och tidigare diplomat/SNB