Lars Vargö: Det historiska stolpskottets konsekvenser
Sydkorea måste ges väl godkänt på det senaste demokratiprovet. Den 3 december förra året ställde dåvarande presidenten, Yoon Suk-yeol, konstitutionen åt sidan och införde krigslagar på grund av att hans politiska motståndare i parlamentet utförde ”antistatliga aktiviteter” och “gick i fienden Nordkoreas ledband”. Reaktionen blev explosiv och Yoon tvingades backa efter bara några timmar. Han ställdes inför riksrätt, fälldes och nyval till presidentposten utlystes, allt i enlighet med konstitutionen.
En ny president valdes den 3 juni. Det blev Lee Jae-myung, ordförande i det demokratiska partiet, samma parti som Yoon hade anklagat för antistatliga aktiviteter. Yoon hade med andra ord lyckats avfyra ett historiskt stolpskott. Vad den nyvalde presidenten tog över var dock inte bara en välfungerande demokrati, utan också ett minfält av utrikespolitiska utmaningar.
Till att börja med har den amerikanske presidenten flera gånger understrukit att han ser Kina som det stora problemet, inte Nordkorea. Det skulle därför kunna föra med sig att vissa av de 28 000 amerikanska trupper som finns stationerade i Sydkorea behöver byta fokus. I stället för att öva på att möta ett anfall från Nordkorea måste de öva på hur Kina ska besegras i en eventuell storkonflikt.
Därtill måste Sydkorea enligt Trump betala betydligt mer, både för de amerikanska baserna och sitt eget försvar. Det är ett scenario som inte är särskilt attraktivt för Lee, eftersom Kina dels är extremt viktigt för den sydkoreanska ekonomin och dels behöver hållas säkerhetspolitiskt på så stort avstånd från Nordkorea som möjligt.
En annan utmaning är förhållandet till Japan. Detta år firas 60-årsjubileet av normaliseringen av det bilaterala förhållandet. Japan annekterade Korea 1910 och efter andra världskriget var bitterheten på koreansk sida enorm. 1965 undertecknade emellertid den dåvarande sydkoreanske diktatorn Park Chung-hee, som hade tjänstgjort som officer i den japanska armén, ett normaliseringsavtal med Japan.
Det ledde till jättelika japanska lån och investeringar, vilket fick fart på den sydkoreanska ekonomin. Men det ledde samtidigt till en polarisering av det sydkoreanska samhället. Medan en del ansåg att det gamla nu kunde läggas åt sidan såg en annan del på avtalet som att landet hade sålt sig alltför billigt. Mer behövdes i form av pengar och ursäkter.
Nu vill president Lee ha ”pragmatisk diplomati” som ledstjärna. Det ersätter Yoons ”värdebaserade diplomati” och innehåller ett välfungerande samarbete med Japan. Den japanska regeringen har dock just förklarat att Trumps krav på en försvarsbudget på 3,5 procent av BNP är helt orealistiskt och för att markera sin ståndpunkt ställt in ett planerat möte mellan de japanska och amerikanska försvars- och utrikesministrarna. Japan kan förstås inte mycket annat än kortsiktigt harkla sig i sitt förhållande till Washington, men för president Lee accentueras den stora frågan: Var ställer jag mig i konstellationen Peking-Pyongyang-Tokyo-Washington?
Lars Vargö är japanolog och tidigare diplomat/SNB