Lars Elinderson: Från Yellowstone till Sarek – Hur idén om nationalparker tog form i Sverige

När president Ulysses S. Grant 1872 undertecknade lagen som skapade Yellowstone National Park i Wyoming, skrevs ett nytt kapitel i världshistorien – ett där vildmarken för första gången skyddades av staten för det allmännas skull. Yellowstone blev världens första nationalpark, och idén om att bevara orörd natur som en gemensam tillgång fick politisk legitimitet. Denna tanke var radikal för sin tid – och skulle snart bli globalt inflytelserik. Det var en idé född ur romantik, vetenskap och nationalism, men också ur rädsla: rädslan att förlora något unikt och oersättligt.[1]

Men det var under Theodore Roosevelts presidentskap (1901–1909) som denna idé skulle institutionaliseras. Roosevelt, den orädda naturälskaren och storviltsjägaren, använde sin presidentmakt med ovanlig intensitet för att skydda naturen. Han lät inrätta fem nationalparker, 18 nationalmonument och över 150 nationalskogar. Sammanlagt avsattes över 230 miljoner acres (93 miljoner hektar) mark för framtida generationer. Han beskrev själv naturen som ”den mest dyrbara tillgång vi äger som nation”.[2]

Roosevelt agerade i en tid av snabb industrialisering och exploatering. Hans naturskyddspolitik var inte bara ett estetiskt projekt – den handlade också om moral, medborgarskap och nationell identitet. För honom var vildmarken en plats där det amerikanska sinnelaget kunde bevaras, långt från storstadens dekadens. Nationalparkerna blev ett politiskt uttryck för idéer om styrka, uthållighet och manlig dygd.

Det är slående att det just var Sverige som första europeiska land följde det amerikanska exemplet. År 1909, under Arvid Lindmans konservativa regering, inrättades nio nationalparker: Abisko, Sarek, Stora Sjöfallet, Pieljekaise, Hamra, Sonfjället, Ängsö, Garphyttan och Gotska Sandön.[3] Samtidigt antogs landets första naturskyddslag. Det skedde utan fanfarer, men utgjorde en milstolpe i svensk miljöpolitik.

Liksom Roosevelt kom Lindman ur en teknisk och industriell miljö. Han var utbildad sjöofficer och hade verkat som generaldirektör för Telegrafverket. Mellan 1901 och 1902 var han VD för LKAB i Kiruna – nära området där Abisko nationalpark senare skulle etableras.[4] Som statsminister var han engagerad i omstruktureringen av gruvverksamheten i Malmfälten och väl insatt i de nordsvenska fjälltrakterna.

Även om det inte finns formella dokument som bevisar att Lindman personligen tog initiativ till nationalparkerna, pekar flera omständigheter på ett starkt engagemang. Hans son Rolf reste 1906 och dokumenterade genom Sarek, Abisko och Stora Sjöfallet – områden som tre år senare skulle bli nationalparker.[5] När Lindman köpte Strömbacka bruk i Hälsingland ingick fjällmark i Vemdalen, bara mil från Hamra och Sonfjället – ytterligare två av de skyddade områdena.[6]

Utredningen som föregick beslutet – ”Rörande åtgärder till skydd för vår lands natur och naturminnesmärken” – hade föreslagits i riksdagen av Karl Starbäck, en botaniskt skolad liberal (senare högerman) som representerade Hudiksvall i Andra kammaren, samma valkrets där Lindman var verksam.[7] Det antyder att frågan om naturskydd låg nära maktens kärna.

Lindman föredrog statlig mark framför expropriation – samtliga nio parker upprättades utan att privata markägare tvingades avstå sin mark.[8] Det var en lösning i linje med hans förvaltningsfilosofi: staten skulle skydda det gemensamma, men inte gå för långt i att reglera individens frihet.

Det är lockande att jämföra Roosevelt och Lindman – båda representanter för tidens konservativa ledarskap, båda teknokratiskt orienterade, båda med en förvaltningstradition i ryggen. Men där Roosevelt höjde rösten och agerade med dramatik, verkade Lindman i det tysta. Där den ene röt som lejon, viskade den andre som byråkrat.

Ändå står de som gestalter för samma idé: att vissa värden måste skyddas, även om de inte går att mäta i pengar. Nationalparken blev ett verktyg för denna idé – en plats där naturens egenvärde erkändes, där framtiden fick företräde framför samtidens behov.

Så gick en idé från Wyoming till Lappland, från Roosevelt till Lindman. Den följde stigar av politik, idealism och geografi – men framför allt följde den en insikt: att det finns landskap som är för viktiga för att lämnas åt slumpen.

Lars Elinderson är ekonom, historiker och tidigare moderat riksdagsledamot, och författare till boken Arvid Lindman och skogen, utgiven hos Svensk Tidskrift

[1] Junquera, I. (2019). The inscription of the American Southwest in Navajo Tribal Parks.
[2] Brinkley, D. (2009). The Wilderness Warrior: Theodore Roosevelt and the Crusade for America.
[3] Elinderson, L. (2022). Arvid Lindman och skogen, s. 36–37.
[4] Ibidem
[5] Elinderson, L. (2022). Arvid Lindman och skogen, s. 36 och Lindmanarkiven, Riksarkivet
[6] Elinderson, L. (2022). Arvid Lindman och skogen, s. 37.
[7] Kungl. Jordbruksdepartementet, 1907
[8] Elinderson, L. (2022). Arvid Lindman och skogen, s. 37.