Lars Anders Johansson: Kulturen och marknaden

Så snart någon börjar tala om “konsten” eller “kulturen” i bestämd form singularis finns det skäl att vara misstänksam. Konst och kultur kan innebära många olika saker, med vitt skilda logiker, förutsättningar och konsekvenser. Utsagor om att “konstens uppgift är att provocera” eller “kulturen är en förutsättning för demokratin” är således enbart tomma utsagor, oftast framförda för att driva en politisk agenda, eller främja egna intressen.

En kulturverksamhet som fått sitt stöd från det offentliga indraget eller minskat tar gärna till demokratiargumentet, utan att motivera varför just deras verksamhet skulle vara avgörande för det demokratiska styrelseskickets fortbestånd. En konstnär som får kritik för att dess verk är fult, smaklöst eller undermåligt, duckar gärna kritiken genom att hänvisa till att konstens uppgift är att provocera, trots att det inte alls är en självklarhet. Konst kan skapas av många olika anledningar, provokationen är bara en av dem, och ofta ett ganska billigt effektsökeri.

Naturligtvis finns det ett samband mellan ett fritt kulturliv och ett öppet demokratiskt samhälle, eftersom ett sådant samhälle förutsätter yttrandefrihet och en fri åsiktsbildning. Däremot finns det inget samband mellan ett sådant samhälles fortbestånd och att vissa kulturverksamheter finansieras av det offentliga. Länder med en lägre andel offentlig finansiering i kulturlivet är inte per definition mer odemokratiska än länder med en högre andel offentlig finansiering.

Kulturpolitik, det vill säga politiska åtaganden i syfte att skapa förutsättningar för, stimulera och påverka kulturlivet, organiseras på olika sätt i olika länder. Den skandinaviska modellen i dess nuvarande form är ungefär ett halvsekel gammal och sammanhänger med den socialdemokratiska socialstatens expansion på de flesta samhällsområden under efterkrigstiden. Den skiljer sig från hur kulturpolitiken är organiserad i andra länder, till exempel USA, där offentliga insatser på kulturområdet betraktas med samma skepsis som politiken i allmänhet.

Även i Storbritannien präglades historiskt förhållandet mellan statsmakt och kulturliv av en frihetlig skepsis, där kulturlivet ansågs vara en sfär som skulle vara fredad från politisk styrning. När de politiska åtagandena på kulturområdet expanderade efter det andra världskriget gjordes det med stor försiktighet och man myntade principen om armlängds avstånd för att försöka säkerställa att politikens klåfingrar inte lade sig i det konstnärliga innehållet i de verksamheter som man finansierade.

I Sverige fanns aldrig något sådant avstånd mellan politiken och den offentligt finansierade kulturen. Det var först efter valet 2010, då Sverigedemokraterna röstades in i Riksdagen, som principen om armlängds avstånd började diskuteras frekvent i den svenska kulturdebatten. Innan dess rådde snarare vad dramatikern Stina Oscarson kallade för “armkroks avstånd”.

När den nya kulturpolitiken antogs 1974 fastslogs ett antal normerande mål för den statliga kulturpolitiken. Det mest omdiskuterade av dessa slog fast att ett av kulturpolitikens syften var att “motverka kommersialismens negativa verkningar på kulturområdet”. Det var ett mål som utgick från föreställningen att marknadens mekanismer var till förfång för kulturlivet, och att boten på detta fanns i den politiska verktygslådan.

Sociologen och tidningsmannen Hans Zetterberg formulerade i The Many-Splendored Society en teori om att samhället kan förstås som indelat i sex olika sfärer, vilka var och en följer sin egen inneboende logik. Dessa var statskonsten, näringslivet, vetenskapen, religionen, konsten och etiken. Zetterberg menade att eliterna inom dessa områden utgör den centrala zonen i samhället, där samhällets övergripande riktning mejslas fram.

I Sverige har två av sfärerna varit fullständigt dominerande under det senaste seklet: politiken och näringslivet. Förenklat kan sägas att borgerligheten har tenderat att förespråka att näringslivets logik skall utsträckas till samhällets övriga områden, medan arbetarrörelsen framgångsrikt har arbetat för att den politiska sfärens logik skall vara dominerande inom alla samhällsområden.

Detta har varit särskilt tydligt i den kulturpolitiska debatten, där den socialdemokratiska strävan att “motverka kommersialismens negativa verkningar” har lett till en ökad politisk styrning och större andel offentlig finansiering i kulturlivet, medan borgerlighetens svar ofta har varit ökad privat finansiering och ett kulturliv som fungerar på marknadens villkor.

Men konst och kultur är i sig varken politik eller handelsvaror, även om det förstås kan vara både och. Och politiken eller marknaden fungerar inte heller särskilt väl som måttstockar för konstnärlig kvalitet. Konst som skapas i syfte att fungera som politisk propaganda blir sällan mästerverk som överlever i egen rätt. Inte heller är höga försäljningssiffror nödvändigtvis ett bra mått på kvaliteten hos ett konstnärligt verk. (Inte heller det omvända förstås: ett högstående verk kan förstås vara kommersiellt framgångsrikt, och att ett verk är smalt betyder inte nödvändigtvis att det är bra).

Marknadens logik kan vara bra för att stimulera viss konstnärlig verksamhet, men helt förödande för annan. En del kultur kan frodas inom ramen för det politiska systemets finansieringsmodeller, medan annat sakta kvävs till döds av den politiska logiken. Bäst tenderar kulturella verksamheter att fungera när de har ett stort mått av frihet och autonomi kombinerat med långsiktighet och kontinuitet. Det förstod redan Gustav III, som sitt envälde till trots grundade en rad kulturinstitutioner med långtgående autonomi av vilka flera spelat en central roll i det svenska kulturlivet in i våra dagar.

En del av de negativa verkningar som kommersialismen ansågs ha av 1970-talets svenska kulturpolitiker hade med marknadens osentimentala kortsiktighet, eller för att tala med Joseph Schumpeters ord, utveckling genom kreativ förstörelse att göra. Vad som dock tappades bort i 1970-talets övertro på politiken var att den politiska makten är minst lika kortsiktig och osentimental som marknaden.

Socialister och liberaler tenderar att framförallt se instrumentella värden i konst och kultur. För socialister är konsten ett utmärkt redskap i en politisk kamp för samhällsförändring. För liberaler är konst och kultur viktiga pusselbitar i den bildningsresa som leder till individens frigörelse. Båda dessa perspektiv är sanna: konst och kultur formar samhället och vidgar vår kunskapshorisont.

Det konservativa perspektivet är dock att konst och kultur har ett egenvärde. Kulturen är det kitt som binder samhället samma och den konst som skapas är en del av det arv som vi har att vårda och förvalta och lämna vidare till nästa generation, förhoppningsvis förbättrat och förfinat.

Roger Scruton har beskrivit skolans uppgift som att föra mänsklighetens samlade kunskap vidare från generation till generation. Ur detta perspektiv finns inte skolan primärt till för elevernas förkovran, utan eleverna blir de kärl i vilka kunskapen transporteras in i framtiden. Varje enskild elev kommer inte att bära all kunskap, men tillsammans blir de, om skolan gör sitt jobb, en garant för att mänsklighetens landvinningar inte går förlorade. Att eleverna själva också gynnas av att vara bärare av denna kunskap är naturligtvis också viktigt.

På samma sätt kan man betrakta konst, kultur och traditioner. Vi har var och en ett ansvar för att förvalta detta arv, utveckla det och förfina det innan vi lämnar det vidare till nästa generation.

Tillbaka till grundfrågan om det är politiken eller marknaden som är bäst ägnad åt att skapa förutsättningar för kulturlivet. Det beror på vilken del av kulturlivet som åsyftas. Politiken har varit bra på att säkra kontinuitet för kulturinstitutioner så länge som det funnits något slags konsensus kring att dessa institutioner har ett allmänt värde. Samtidigt har politiken gång på gång visat att den trygghet som vissa upplever i det offentligas hägn är en schimär: finansieringen kan strykas med ett pennstreck. Ett exempel på detta var när den rödgröna regeringen efter valet 2014 föreslog att finansieringen till de svenska kultur- och forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul skulle strypas. En blygsam budgetpost i den statliga budgeten, men en enorm kapitalförstörelse om förslaget blivit verklighet.

Marknaden har visat sig bra på att skapa förutsättningar för ett vitalt och nyskapande kulturliv. Från den holländska guldåldern på 1600-talet via 1800-talets borgerliga kulturella blomstring till våra dagars kommersiella populärkultur har kapitalismen visat sig vara ett effektivt system för allokering av resurser mellan producenter och publik. Detta har beskrivits av ekonomen Tyler Cowen i boken In praise of commercial culture. Genom marknadens finansiering kunde författare och konstnärer frigöra sig från beroendet av den politiska och religiösa makten och skapa konst och litteratur som stod på egna ben.

Men marknaden är som tidigare nämnts ingen garant eller måttstock för kvalitet, dessa kriterier måste skapas och förfinas av kulturlivet självt. Sociologen Pierre Bourdieu beskriver i boken Konstens regler tre typer av kapital: ekonomiskt, kulturellt och socialt. Under den kulturella blomstring som följde på industrialiseringen samverkade dessa tre typer av kapital i ett system av symbolisk byteshandel, där de rika industrialisterna kunde åtnjuta status i form av kulturellt och socialt kapital i utbyte mot mecenatskap.

Denna typ av byteshandel förutsätter dock ett kulturliv där mekanismerna för bedömning av konstnärlig kvalitet fungerar. Under 1900-talets politisering av kulturlivet och kulturdebatten har dessa mekanismer undergrävts och i stor utsträckning försvunnit helt. Kritiken har mer eller mindre försvunnit från kultursidorna och kulturlivets funktion som estetisk och etisk normgivare i samhället har mer eller mindre upphört. Istället bedöms konstnärliga verk utifrån måttstockar hämtade från andra samhällsområden, framförallt marknadens och politikens. Det märks inte minst på de kriterier som finns för offentligt stöd till kulturen.

När kulturlivet inte längre fyller denna funktion förlorar också det kulturella kapitalet sitt värde. Återstår gör då det ekonomiska kapitalet i form av reda pengar och det sociala kapitalet i form av familj och nätverk. Därför är nepotismen i det svenska kulturlivet värre än någonsin.

Från ett konservativt perspektiv, där konst och kultur har ett egenvärde, är politikens inflytande över kulturlivet ett större problem än marknadskrafternas, eftersom politiska agendor riktar sig mot det konstnärliga skapandets själva kärna och essens. Därmed inte sagt att marknaden av sig självt kommer att lösa problemen som politiken skapar. Om politiken är agendadriven är marknaden i princip värdeneutral. Marknaden är ett system för distribution av resurser, inte en måttstock för etiska och konstnärliga värden.

Kulturlivet behöver således räddas från politikens negativa verkningar, men det är inte marknaden som kommer att lösa detta. Kulturlivet måste skapa sig egen logik och ges förutsättningar att vara både dynamisk och nyskapande, och vila på stabilitet och kontinuitet. För detta krävs en mångfald av institutioner med olika syften och olika tidshorisonter, från enskilda konstnärer till stora museer, teatrar och operahus. En mångfald av finansieringskällor är också nödvändigt för att garantera såväl den konstnärliga friheten som kontinuiteten och långsiktigheten.

Först då kan kulturlivet återhämta sig från politikens härjningar, bjuda motstånd och utmejsla en egen sfär som följer sin egen logik. Först då kan det kulturella kapitalet återfå sitt värde och konsten återta den centrala position i samhället och våra liv som den förtjänar.

Lars Anders Johansson är författare och journalist och driver podcasten Budoarstämning: http://budoarstamning.substack.com

Läs övriga delar i Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden här.