Korewa & Szulc: Polen – Europas Tigerekonomi

Många har säkert hört talas om ”Tigerekonomierna”. Benämningen syftade på ett antal länder i östra Asien som med hjälp av en exportorienterad marknadsmodell, rivig industrialisering och välutbildad arbetskraft uppnådde en snabb och långvarig ekonomisk tillväxt.

Få associerar kanske Polen med denna benämning, men faktum är att vårt södra grannland har genomgått en liknade raketutveckling sedan kommunismens fall 1989. Idag har Polen en fyra gånger så stor BNP vilket gör det till EU:s sjätte största ekonomi. Sverige gick polackerna om redan 2017. Bortsett från ett par mindre svackor 2008 och 2023 har Polen aldrig haft en riktig recession sedan 1990.

Det polska ekonomiska undret kan härledas till en slags paradox – trots ett oerhört polariserat politiskt klimat fanns länge en konsensus kring de stora frågorna, framför allt gällande behovet av en ekonomisk omvandling. Det kommunistiska vanstyret krävde förvisso chockterapi på 1990-talet men till skillnad från i exempelvis Ryssland var nyckelordet i Polen ”terapi”, inte ”chock” även om det upplevdes så av vanligt folk.

I åtgärderna som vidtogs av Leszek Balcerowicz, Polens finansminister 1989–1991, finns kvardröjande effekter som har betydelse än idag. Den så kallade Balcerowicz-planen hade tre stora målsättningar: röja upp i statens finanser, implementera marknadsekonomi och omdana näringslivets ägandeförhållanden. Tanken var att riva av plåstret snabbt men kontrollerat. Likväl innebar reformerna ett stålbad för nationen, samhället och folket. Priser på allting rusade utan att lönerna följde med för dem som ändå fick behålla sina arbeten. För att motverka lönehöjningar infördes till och med en särskild skatt. Samtidigt började statliga företag att säljas ut, ofta till utländskt kapital, eller läggas ned vilket fick arbetslösheten att öka kraftigt.

Det fanns dock dämpande effekter. Riktad socialhjälp, om än begränsad, etablerades. Fackföreningsrörelsen sprungen ur Solidaritet, ett arv från 1980-talet, var alltjämt stark och kunde ställa motkrav.

Samtidigt underlättade staten fri företagsamhet som började att blomstra och inom loppet av ett år hade flera hundratusen enskilda firmor bildats. Polackerna, som lärt sig betydelsen av fixande och trixande under kommunismen för att någorlunda kunna tillgodose sina vardagliga behov, blev ett handelsfolk som drevs av en sällan skådad entreprenörsvilja. Fröna till en polsk medelklass såddes under de hårda åren.

Under den här tiden fanns det risk för uppkomsten av oligarker. Men det fanns omständigheter som motverkade en sådan utveckling. En var att det hade skett ett skifte i styrelserna i de stora statliga företagen runt 1989/1990. Den nya kadern av yngre förmågor hade formats under Solidaritetstiden och influerats av dess värderingsbas. Därtill såg staten till att det fanns mekanismer på plats som förhindrade ackumulation av kapital i ett fåtal händer.

Staten hade vetorätt vid privatiseringar och man krävde ordentlig insyn i uppköp vilket förhindrade bulvaner. Därtill genomfördes privatiseringarna av små- och medelstora företag metodiskt. Framväxten av en oligarki omöjliggjordes av en rad olika mått och steg vilket gjorde att Polen undvek alla de problem som plågar vissa länder efter 1989.

Detta tog man med sig från stålbadet: lagstiftning som gör det enkelt att starta företag och förhållandevis låga skatter; ingen oligarki att bekämpa och en makalös driftighet hos folket.

Medlemskapet i EU 2004 hjälpte även till med korruptionsbekämpningen och reformerna som krävdes inför anslutningen resulterade i att flera kontroll- och antikorruptionsinstanser etablerades. Sedan 2006 finns exempelvis den Centrala antikorruptionsbyrån. Utöver det tillkom ett folkligt tryck underifrån. De polacker som reste utomlands för att arbeta tog med sig hem en längtan om att Polen skulle bli ett ”normalt europeiskt land”. Landets styrande kunde inte ignorera kraven från EU och de tydliga signalerna från vanliga människor. En sista orsak till den radikala minskningen av bestickning är ganska enkel: stigande löner och levnadsstandard. Förändringen har således berott på politiska, kulturella och ekonomiska orsaker.

Likaså har EU-stödet använts klokt till omfattande infrastrukturinvesteringar. Även om Polens byggande av moderna vägar, broar och tunnlar har finansierats främst med statliga medel så har stödet givetvis underlättat upprustningen.

Trots framgångarna finns det fortfarande idag finns en slags hunger bland polackerna. Kanske är detta föga förvånande med tanke på att det bara är 35 år sedan man lämnade bakom sig ett totalitärt system som innebar stagnation och fattigdom. Landets kommunistiska förflutna gör att en reaganistisk syn på tillvaron, där man kombinerar social konservatism, patriotism och kapitalism, fortfarande är tämligen utbredd.

Rysslands krig i Ukraina har återigen väckt den polska entreprenörsandan. Det vimlar av startups inom försvarsindustrin med fokus på exempelvis drönare och satelliter. Här ser man också ett annat typiskt polskt drag – ett slags ”sunt förnuft”. Försvarsindustrin ses inte alls som något fult, tvärtom. Kriget är nära och inget man kan blunda för. Samma sunda förnuft hjälpte Polen under finanskrisen 2008 – polska bankchefer förstod att en bank måste ha egen likviditet. Alla vet att man inte kan låna ut pengar som man inte har.

En annan nyckel till vinden i seglen idag är att ekonomin är diversifierad. Servicesektorn är störst och exportens andel av BNP går fortsatt upp. Det gör landet motståndskraftigt mot ekonomiska kriser. Men det också en baksida. Då ingen sektor dominerar finns ingen stark grupp privata industrier som kan påverka politiska makthavare. I Tyskland har exempelvis bilindustrin den rollen, på gott och ont. I Polen är det möjligen kolgruvorna (mest ont).

Frågan är varför Polen inte är allmänt känt som det ekonomiska under det faktiskt är. Det finns tre möjliga förklaringar. En anledning är att medieintresset för landet har dominerats av synen på den föregående regeringen under det socialkonservativa partiet Lag och rättvisa. Ett annat skäl är bristande självförtroende gentemot väst vilket grumlar synen på egna framgångar. Detta utgör grunden till en tredje orsak: polackerna är dåliga på att marknadsföra sitt land. Det är ganska vanligt att folk klagar på sakernas tillstånd, oavsett vad verkligheten visar, istället för att bejaka utvecklingen. Ofta beklagas det över makthavare och statsapparaten. Men i detta går det även att urskilja delar av vad som ligger bakom framgången – en insikt om att staten inte kommer att leverera och därför är det lika bra att ta initiativet själv. Välstånd betraktas inte som en skänk ovanifrån, utan är produkten av hårt arbete. Polackerna, med sina starka individualistiska drag, har en tendens att se den egna – inte grannens – arbetsinsats som viktigast. Förmågan att förenas och erkänna varandras bidrag bör inte komma fram enbart i svåra tider, utan även i goda.

Tiderna är goda men Polen står inför betydande ekonomiska utmaningar. De statliga jättarna inom energi (frånsett kolgruvor varav en del övergick i privat ägo), transport och försvar privatiserades aldrig och utgör idag stora, trögrörliga koncerner som inte är anpassade till den globala ekonomins snabba omvandlingar. Försvarskonglomeratet Polska Grupa Zbrojeniowa (PGZ), som grundades 2013, var till exempel tänkt att samla alla statliga försvarsindustrier och därmed göra dessa starkare tillsammans. Trots att det är ett av Europas största försvarskoncerner har det utvecklats till en ganska dunkel organisation som är för stor för tänkbara utländska investerare att förstå sig på, samtidigt som dess enskilda delar inte på allvar kan konkurrera med firmor i väst. PGZ nya VD, Adam Leszkiewicz, har därför annonserat ett förbättrings- och moderniseringsprogram som ska omfatta såväl koncernens förvaltning, modernisering inom vissa firmor och export.

Allt eftersom har Polens normalisering, enligt vissa, inneburit att en del av den laissez faire-anda som drev på utvecklingen på 1990- och 2000-talet gått förlorad. Dagens företagare klagar inte så mycket på skatter utan snarare på att regleringarna är för många och oförutsägbara. Bristen på en tydlig fungerande kommunikationskanal mellan den privata sektorn och politiken gör att ett system av remissinstanser saknas. Lagar utvärderas ofta efter att de har införts. Detta förklarar framväxten av partiet Konfederacja (Konfederationen), en slags polsk variant av ”Tea Party”-rörelsen i USA.

Polen har vissa tydliga likheter med de asiatiska tigerekonomierna – Sydkorea, Hongkong, Singapore och Taiwan. Det är etiskt och kulturellt homogent vilket underlättade nationell samling kring svåra beslut som 1990-talets ekonomiska stålbad. Nu håller det på att omvandlas i takt med alla flyktingar från Ukraina. Det är dock trots allt ett grannland med likande språk och kultur. Närvaron av tydliga fiender – kommunismen då, Ryssland nu – blev och är avgörande pådrivande krafter till förändring när överlevnaden står på spel.

En väsentlig skillnad är att de asiatiska tigrarna i huvudsak var små länder. Polens storlek (cirka 40 miljoner) är dock en del av framgångssagan – det fanns en stor inhemsk marknad som gjorde att ekonomin slapp beroende av enbart exportindustrier.

Finns det något som gör Polen unikt? Det finns ingen enskild faktor utan svaret måste sökas i en kombination av flera förutsättningar, allt från ekonomiska motiv till mentala, kulturella och politiska trådar. Här återfinns en blandning av:

• låga bolagsskatter för internationella företag,
• låga skatter för innovationsföretag,
• stabil banksektor,
• krismedvetenhet från 1989,
• välutbildad arbetskraft,
• låg belåning hos hushållen,
• förmåga att skilja på stora och små frågor,
• ett tydligt mål i form av medlemskap i EU och NATO,
• arbetsmoral.

Vidare finns en insikt om att man inte kan frälsa världen förrän man har sett om sitt eget hus och närområde. Denna inställning återspeglas i allt från behovet av att militärt stödja Ukraina till prioriteringen av säkerhet i människors vardag i storstäderna.

Avslutningsvis bör det konstateras att det fanns en tid då Polen såg upp till Sverige för inspiration. Nu är det kanske snarare tvärtom.

Aaron Korewa är direktör för Atlantic Councils kontor i Warszawa och Artur Szulc är historiker och författare

Läs övriga delar i Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden här.