Klas Hjort: Våga vara Anna Tenje

Nyligen lanserade socialförsäkringsminister Anna Tenje en bidragsreform. Det är en efterlängtad reform som bland annat sätter ett tak för bidrag, så att det inte längre går att stapla bidrag på hög.

Det är en reform som tydligt markerar en skillnad mellan blocken. Genom att skapa en klar ekonomisk skillnad mellan att arbeta och att leva på bidrag skapas incitament för arbete. Men kanske viktigare är att det skapas en rättvisa för alla dem som går till jobbet och försörjer inte bara sig själva utan också dem som lever på bidrag. Det finns alltid en moralisk skillnad men den ska också vara ekonomisk.

Tenje hade kunnat få en bra diskussion där. Hon är duktig, vass och ideologisk. Dessutom är hon modig och beredd att ta en smäll för det hon tror på. Det hade kunnat bli en väldigt intressant diskussion mot Socialdemokraterna.

Hade kunnat bli.

För mycket av diskussionen om en viktig fråga försvann i stället kring något helt annat. När Tenje höll sin presentation bar hon en davidsstjärna som halssmycke. Det kan tyckas oskyldigt.

Men för P4 Kronoberg var det en större nyhet än att rättvisan mellan dem som arbetar och dem som lever på bidrag skulle stärkas. För radion var det ett ställningstagande i Israels krig mot Hamas.

P4 Kronoberg ställde den mycket märkliga frågan:

– Det kan ju tolkas som att du tar ställning i konflikten mellan Palestina och Israel, gör du det med den här symbolen?

Tenje svarade:

– Poängen med att jag bär stjärnan är just att visa mitt stöd för judar i Sverige. Hade det varit så att muslimer i vårt land var förföljda och tvingades plocka av sig sina religiösa symboler, då hade jag inte haft några som helst problem med att stå upp för deras rätt.

Frågan till Tenje är grotesk och förklarar väl varför svenska judar är så utsatta i dag. Svenska judar är just svenska och bär inget ansvar för ett krig i Mellanöstern. Att knyta svenska judar till Israel är en klassisk antisemitisk trop.

Det är möjligen naivt att begära att demokratins ryggrad, public service, ska ha en grundläggande förståelse för en svensk minoritet. Men där radion inte förstod problemet gjorde folket det.

När ilskan över att en davidsstjärna uppfattades som ett ställningstagande i ett krig, och inte som ett stöd för en minoritet, växte, backade radion. Men i stället för att hantera problemet raderades inlägget.

Det fanns då ungefär 1 500 kommentarer, där de flesta uttryckte stöd för Tenje. Det lyftes fram att Tenje visade mod.

Och det gjorde hon. De flesta svenska manifestationer för utsatta grupper handlar i huvudsak om självbild – att ha på sig udda strumpor, dansa en dag i ett pridetåg och liknande manifestationer. Kanske till och med en kippavandring. Det är några timmar, och sedan har man gjort sitt och är en reko person.

Svenska judar lever i en absurd situation i dag. Hatbrotten har exploderat efter pogromen den 7 oktober, och väldigt många judar är inte bara otrygga utan känner sig ensamma och övergivna.

Det är en liten minoritet med få röster som dessutom inte söker konflikt, och därför lämnas den i hög grad åt sitt öde.

När Daniel Eisenberg skrev i Aftonbladet om hur svenska judar glöms bort blev det en orgie av hat i kommentarsfälten. Hans familj hängdes ut på nätet. Trots att hatet sker öppet är stödet till honom i huvudsak en fråga för vänner, familj och bekanta. Politiken höll sig borta.

Men även med Eisenbergs artikel borde det ha klargjorts att det finns gott om odjur i Sverige.

Det som skrämmer Eisenberg och andra är tystnaden – hur folk tittar bort, tiger eller kanske säger något snällt när ingen hör. Osäkerheten: om något händer, får man hjälp, eller kommer människor att skynda vidare och titta bort?

Återkommande när man talar med judar i Sverige är just den där känslan. Man är inte alltid bara en granne, en kompis, en kollega eller någon man tränar med. Man blir juden som kan lämnas åt sitt öde. När man som P4 blandar ihop judar och Israel påför man också offer skuld för sin situation.

Situationen för svenska judar är alarmerande. Samtidigt som Sverige firar 250 år av judiskt liv överväger väldigt många att lämna landet. I en undersökning av Judiska Centralrådet hade varannan svensk jude övervägt att lämna Sverige. Judiska aktiviteter och institutioner behöver alltid skydd – oavsett om det är ett dagis, ett sommarläger för barn eller firandet av en högtid. Hotet finns alltid där, liksom känslan av att vara ensam och inte bli sedd.

Men där finns personer som Tenje – någon som sätter på sig davidsstjärnan för alla dem som inte kan. För att ge stöd till dem som är hotade. Det kan ses som en liten gest.

Det skulle kunna bli en större rörelse. Om fler och fler bär davidsstjärnan och visar stöd för den judiska minoriteten kan saker börja förändras. Fler skulle se hoten och hatet och kunna vittna. Men fler skulle också kunna säga ifrån.

Vi behöver fler Anna Tenje. Fler som vågar visa mod och stå upp för dem som behöver det.

På jiddisch har ordet mensch inte bara betydelsen människa utan också en djupare innebörd. Det handlar om att behandla andra med respekt, medkänsla och att stå upp för det som är rätt.

Oavsett om det handlar om bidrag eller att värna en minoritet.

Var som Tenje – var en mensch!

Klas Hjort är ledarskribent på Bulletin