Karl-Peter Schwarz: Fyra år av krig i Ukraina

Kriget i Ukraina har nu pågått längre än första världskriget, som avslutades efter 52 månader. Sedan Ukraina lyckades slå tillbaka angreppet mot Kiev rör det sig ur militär synvinkel om ett utnötningskrig. Det strider mot folkrätten inte bara som anfallskrig, utan också därför att förstörelsen av bostäder, sjukhus, skolor samt kraftverk och energiförsörjning i syfte att terrorisera civilbefolkningen utgör krigsförbrytelser som begås med folkmordsavsikt.

Med folkmord avses enligt relevanta konventioner inte bara dödande av civila, utan också ”orsakande av svår kroppslig eller själslig skada” samt ”avsiktligt åstadkommande av levnadsvillkor som är ägnade att medföra fysisk förstörelse helt eller delvis”, vilket i Ukraina uppenbart är fallet genom bortfall av uppvärmning, medicinsk vård eller livsmedelskedjor. För herr Guterres och hans tredje världen-följe i Förenta nationerna står dock folkmord bara på dagordningen när de anser sig kunna tillskriva Israel det.

Ett utbrett argument från vänster- och högerorienterade ”fredsvänner” är att Nato skulle ha tvingat Ryssland till ett preventivkrig mot Ukraina. Det är motsatsen som är sann: Nato-länderna, inklusive USA och i synnerhet Tyskland under Angela Merkel, har i hög grad bidragit till att gynna den ryska expansionen.

Förhistorien till invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 kan delas in i två etapper: hoppet om ett fredligt och demokratiskt Ryssland (1991–2000) följdes av toleransen gentemot den neoimperialistiska expansionen under president Vladimir Putin.

Utgångsläget

Sovjetunionens implosion hade ingen förutsett – varken de ryska eliterna eller västliga observatörer. Plötsligt uppstod ett maktvakuum. Ryssland var nu bara en nationalstat med omkring 150 miljoner invånare, medan tidigare sovjetrepubliker med ytterligare 150 miljoner invånare (bland dem omkring 20 miljoner ryssar) förklarade sig självständiga.

Av Ukrainas 53 miljoner invånare, den näst största sovjetrepubliken, röstade 92 procent i december 1991 för självständighet. I mer än 300 år hade ryssar och ukrainare tillsammans upprätthållit, utvidgat och försvarat det ryska imperiet. Ur rysk synvinkel hade Putin rätt när han kallade Sovjetunionens sammanbrott för en geopolitisk katastrof.

Så länge Boris Jeltsin (president 1991–1999) regerade hoppades många politiker i väst att Ryssland skulle demokratiseras och infogas som partner i den nya unipolära världsordningen. Men redan under Jeltsin stod det klart att landet inte ville finna sig i USA:s dominans som supermakt. Ekonomiskt var Ryssland dock inte tillräckligt attraktivt och politiskt ännu inte tillräckligt starkt för att påtvinga de tidigare sovjetrepublikerna sin vilja. Särskilt ihärdigt motsatte sig Kiev detta – utan dess stöd kunde den ryska hegemonin inte återupprättas.

Samtidigt kunde de tidigare sovjetiska satellitstaterna i Östeuropa för första gången fritt bestämma över sin framtid. Efter Warszawapaktens upplösning (1991) sökte de, av rädsla för en rysk återkomst, medlemskap i Nato. I augusti 1993 ansåg Jeltsin ännu att ett polskt medlemskap var förenligt med ”Rysslands intressen”. Men Bill Clinton (USA:s president 1993–2001) missade detta historiska tillfälle och godkände östutvidgningen först när hårdförarna i Moskva redan hade fått övertaget.

Varför Putin ville ha kriget

En närmare anknytning mellan Ukraina och väst var otänkbar för Ryssland – och det inte enbart av geopolitiska skäl. De öst- och centraleuropeiska Nato-länderna återhämtade sig ekonomiskt snabbt. Rumänien, tidigare Europas fattighus, lockade investeringar och gick om Ukraina, som 1990 stod betydligt bättre rustat.

Ryssland var fortfarande ett ”Övre Volta med atomraketer” (Helmut Schmidt). En förbättrad levnadsstandard i Ukraina skulle ha misskrediterat det egna regimens anseende i ryssarnas ögon – ryssarna har långt mer gemensamt med ukrainarna än med polacker, tjecker och slovaker. När Viktor Janukovytj 2013, under ryskt tryck, sade upp associationsavtalet med EU eskalerade motståndet (”Maidan”).

Putin insåg att moroten i form av ryskledd ekonomisk integration inte lockade ukrainarna – och han ställde i stället piskan i fönstret. Huvuddelen av oljeexportens vinster gick till upprustning. Mellan 2010 och 2015 ökade försvarsutgifterna realt från 3,6 till 5,5 procent av BNP. Enligt en studie från Rand Corporation hade Nato då inte ens varit kapabelt att försvara de baltiska staterna.

Europa fortsatte dock att drömma om ”förändring genom handel”, fyllde den ryska krigskassan genom import av rysk olja och gas och ignorerade den växande faran i Putins revisionistiska strategi. I stället för att följa den beprövade principen ”Si vis pacem, para bellum” (”Vill du ha fred, förbered krig”) rustade de europeiska Nato-staterna – särskilt Tyskland – ner utan betänkligheter.

Falska signaler

Senast när Putin 2007 på säkerhetskonferensen i München (med mottot ”Fred genom dialog”) utlyste ett nytt kallt krig borde väst ha reagerat. Putin kallade östutvidgningen en provokation och fördömde uppbyggnaden av ett missilförsvar i Europa. Tyskland och Frankrike vek sig. På Nato-toppmötet i Bukarest avvisade Merkel och Nicolas Sarkozy USA:s förslag att öppna Nato för Georgien och Ukraina.

Tre månader senare marscherade ryska trupper in i Georgien – och väst nöjde sig med att uttrycka djup bestörtning.

I Putins strategi för att återupprätta det ryska imperiet var Georgienkriget generalrepetition för interventionerna 2014 på Krim och i Donbass. Samtidigt levererade Nord Stream 1 sedan 2011 rysk gas till Tyskland, och 2015 inleddes arbetet med Nord Stream 2. Merkel stängde tyska kärnkraftverk och fyllde Putins krigskassa. ”Hon har blod på sina händer”, kommenterade en polsk parlamentariker.

När Putin för fyra år sedan invaderade Ukraina var man i Tyskland överraskad. I oktober 2025 anklagade Angela Merkel Polen och de baltiska staterna för att ha förhindrat dialog med Putin. Men den 20 augusti 2021 hade Merkel mottagits med blommor i Kreml – samtalet varade nästan tre timmar och var lika lite ”hjälpsamt” som Putins telefonsamtal med Macron, Scholz, Draghi och Orbán.

Samtal i Istanbul mellan Kiev och Moskva ägde rum. Ukraina förklarade sig berett att avstå från Nato-medlemskap under förutsättning att man fick säkerhetsgarantier från USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike. Ryssland krävde dock en drastisk nedskärning av den ukrainska armén och vetorätt vid militärövningar. Något färdigt avtal som skulle ha torpederats av Boris Johnson fanns inte – och inga internationella säkerhetsgarantier gavs.

Ukrainas offensiv

Ukraina har lyckats slå tillbaka ryska trupper på den sydöstra fronten. Mellan den 11 och 15 februari återtog man mer än 200 kvadratkilometer territorium – den första större landvinningen på två år. En avgörande faktor tycks ha varit Elon Musks beslut att stänga av Starlink för ryska styrkor. Det kommer att gå till historien att en modig privat entreprenör uppnådde mer än västvärldens valda toppolitiker.

Ingen kan i dag säga hur kriget kommer att sluta. Men det vore ett allvarligt misstag att överskatta Putins resurser. Trump har inget att frukta av honom; hans mål är att lugna och neutralisera Ryssland för att få fria händer gentemot Kina. Om han lyckas driva in en kil mellan Peking och Moskva genom en uppgörelse Ukraina mot Taiwan återstår att se.

Europa tolererar såväl islamiseringen som hotet från Ryssland. Visst finns försök att skydda gränser och utvisa illegala migranter, och vissa stater stöder Ukraina med vapen. Men det sker sent, halvhjärtat och i otillräcklig omfattning. I den tyska valkampanjen lovade Friedrich Merz leverans av de tysk-svenska Taurus-kryssningsrobotarna. Sedan han blev förbundskansler talas det inte längre om det. Ukraina behöver dem – liksom betydligt fler Patriot-robotar för att avvärja flygplan, taktiska ballistiska robotar och kryssningsrobotar.

På säkerhetskonferensen i München har europeiska politiker lovat Ukraina sitt stöd. Det är hög tid att de låter handling följa på ord.

Karl-Peter Schwarz är österrikisk journalist bosatt i Wien och på Istrien