Jonas Grafström: Inga fler regementen!

Det finns helt klart färre regementen än kommuner som vill ha dem. I Hässleholm har det politiska styret (S&M) nyligen krävt att staden åter ska få ett regemente, och för Gävleborg driver riksdagsledamöter (SD) från länet frågan om nytt regemente i en motion. I vilken stad och typ av regemente blir upp till regeringen att föreslå enligt motionärerna, storsint. Argumenten handlar ofta om lokal tillväxt och historisk tradition snarare än faktisk försvarsförmåga. Korrelationen mellan nya regementen och viktiga politikers hemort är sällan låg.

Argumentet är ofta att fler orter med militär närvaro stärker tryggheten, gynnar den lokala ekonomin och bygger nationell beredskap. Om försvarsbudgeten varit obegränsad så varför inte, men nu är den inte det.

Att etablera nya regementen innebär enorma initiala investeringar i infrastruktur, byggnader, utbildningsanläggningar och logistik.  Skjutbanor ska tillståndsprövas, verkstäder och gymnastikhallar ska upp, utöver sovplatser för hundratals människor. Stängsel och säkerhet ska på plats, stora landområden inhängas och vill man ha det någorlunda nära en stad är det inte helt enkelt att hitta färdiga sådana plaster. Attraktiviteten på arbetsplatsen och därmed möjligheten att locka anställda beror på närhet till staden och dess utbud av bostäder.

Dessa kostnader är fasta och långsiktiga – oavsett om regementet används fullt ut eller inte. Alternativkostnaden är central: varje krona som binds i nya kaserner och övningsfält är en krona som inte kan användas till moderna vapensystem, cyberförsvar eller internationella samarbeten där den militära nyttan är betydligt högre eller för den delen utbildning.

Eller låt oss ta ett enkelt exempel. Den första utbildade soldaten på ett nytt regemente kostar flera miljarder. På en etablerad ort är kostnaden en tusendel för den extra soldaten. En säng till och lite utrustning, varken ny sporthall eller restaurang behöver byggas för att en till ska få plats, eller i vissa fall ett par hundra. Ingen ny regementschef eller infartsvakt behöver anställas för att klara en till soldat.

Låt oss konkretisera. Att bygga upp ett nytt regemente kan kosta 5–10 miljarder kronor i investeringar innan en enda soldat är utbildad: markköp, byggnader, skjutbanor, matsal, idrottshall, vägar, stängsel, bostäder för officerare, säkerhetsanpassningar. Delar man upp den kostnaden på de första tusen rekryterna innebär det en kapitalkostnad på uppemot 5–10 miljoner kronor per soldat. På ett redan existerande regemente, med infrastruktur och logistik på plats, kan en ny soldat i praktiken integreras för en bråkdel – kanske 50 000–100 000 kronor i extra säng, uniform och utrustning. Skillnaden i marginalkostnad är med andra ord flera hundra gånger större.

Utöver det finns det milda problem i att få hundratals officerare att flytta till en ny ort med en respektive. Ofta är inte heller den lokala bostadsmarknaden rustad för en plötslig chock. Brister i bostadsmarknaden kan givetvis drabba etablerade orter också men med lite framsynthet kan en bataljon spridas ut på mer än en ort, antingen initialt eller temporärt.

Det är så klart inte smärtfritt att växa på etablerade orter men smärtan torde vara mindre. Och på en del regementsorter finns oanvända lokaler från en tid då betydligt mer hände där som med lite upprustning kan tas i bruk. Det ska absolut inte uteslutas att stora investeringar behöver göras för att anpassa för behov och nya vapensystem men det blir troligen ändå billigare att hålla till på orter med tidigare fungerande militär infrastruktur.

Mycket av debatten om fler regementen drivs av kommuner som hoppas på regional tillväxt, detta är inget som vi bör klandra dem för. Men det skiljer sig mellan samhällsekonomisk effektivitet och lokal fördelningspolitik. Att skapa jobb via regementen är i praktiken en form av regional industripolitik med låg produktivitetstillväxt.

Försvaret mäts inte i antalet orter utan i förmågan att försvara landet. Moderna konflikter avgörs med teknologi, underrättelser och mobilitet – inte med spridda regementsorter som ofta blir symbolpolitik snarare än operativ styrka. En rationell resursfördelning bör fokusera på var varje krona ger störst marginalnytta. Det är ineffektivt att sprida resurser tunt över landet i stället för att koncentrera investeringarna där de gör störst skillnad.

Sverige behöver ett starkt försvar, hur starkt är bortom min kunskap. Men styrkan byggs inte genom att varje region ska ha sin egen fana och kasern. Låt oss skilja mellan försvarspolitik och regionalpolitik. Om målet är tillväxt i glesbygden bör vi kanske använda riktade näringslivsinsatser, inte militär upprustning som svepskäl. Om målet är säkerhet bör resurserna gå dit de ger mest effekt. Fler regementsorter är inte svaret – starkare försvarsförmåga är det.

Jonas Grafström är doktor i nationalekonomi och vice VD för Ratio