Johan Wiktorin: Regeringen väljer kartan framför verkligheten

Rysslands pågående anfallskrig och hybridattacker mot Europa borde leda till maximal skärpa i svensk underrättelsetjänst – inte till organisatoriska experiment. När regeringen nu driver igenom den största omstöpningen av underrättelseverksamheten sedan andra världskriget, mitt under ett europeiskt storkrig och med en oberäknelig amerikansk president som underminerar Nato avskräckning, riskerar man att försvaga just de förmågor Sverige och våra allierade mest behöver.

2026 har fortsatt i samma riktning som under 2025. Otroliga lidanden för civilbefolkningen i Ukraina när Ryssland försöker förstöra landets energisystem för att betvinga det. Fortsatta spänningar i Mellanöstern som letar sig in bland våra gator och torg. Nya överraskningar som räden mot Venezuela och olika utspel.

Vita husets maktanspråk över Grönland undergräver avskräckningen mot Ryssland och dess partner Kina. Det innebär att krigsrisken ökar i vårt närområde. En amerikansk president som rullar ut röda mattan för Putin i Alaska och som öppet planerar att samarbeta i Arktis med Kreml för att utvinna fossila bränslen löper en allt större risk att inte tas på allvar.

Det kan gå fort också. Efter tyskarnas anfall på Polen 1939 i ett förrädiskt samarbete med Sovjetunionen, så lyckades deras styrkor att fortbilda sig, ta Danmark och Norge samt slå delar av den franska armén och driva ut den brittiska expeditionskåren inom loppet av drygt sju månader. Krigserfarenhet och en rustningsindustri på högvarv ger handlingsfrihet och möjligheter till överraskning för totalitära länder.

Sverige har inte använt tiden optimalt, trots att det redan från början stod klart att Trumpadministrationen hade nya spelregler och deklarerade sitt förakt för Europa.

Regeringen Kristersson har nämligen under 2025 lyckats att dels misskreditera sin egen underrättelsetjänst, dels att destabilisera den genom att i dessa allvarstider påbörja genomförandet av en stor omorganisation med hänvisning till vad utredaren Carl Bildt beskriver som ett underrättelsemisslyckande[1] från den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) avseende Rysslands eventuella storanfall mot Ukraina. En bedömning som dessutom FRA och Säpo delade, utan att bli föremål för någon omorganisation.

Det är beklämmande att varken regering eller riksdag kan sina egna beslut. I förarbetena till regeringen Reinfeldts proposition till den rådande Försvarsunderrättelselagen 2006/2007[2] framgår det tydligt att de olika försvarsunderrättelsemyndigheterna ska lämna underrättelser och bedömningar, men att det är mottagaren som gör den slutliga analysen. ”I stället bör den information som har framkommit rapporteras i form av underrättelser. Den slutliga och samlade analysen bör följaktligen göras hos ansvariga myndigheter, där den kan anpassas efter myndigheternas specifika behov. Underrättelser som omfattas av den aktuella lagen bör i detta sammanhang ses som ett komplement till annan tillgänglig information.”

I fallet med Rysslands storinvasion av Ukraina var det alltså regeringen Andersson med myndigheten Regeringskansliet som hade helhetssynen och ansvaret, bland annat med stöd av 1300 personer anställda vid UD och utlandsmyndigheterna.

Den nuvarande regeringen verkar inte heller förstå vad den gör. Utrikesminister Malmer Stenergard var irriterad för att försvarsutskottet ville kalla försvarsministern till sig, eftersom det är hennes departement som bereder frågan. Hon verkade inte förstå att ledamöterna i försvarsutskottet är bekymrade över konsekvenserna för försvarsförmågan. Själv ville hon inte komma, utan skickade kabinettsekreteraren i stället. Formellt kan statsråd avstå, men trovärdigt är det inte.

Likaså sade utrikesministern i höstas i SVT Agenda att omorganisationen skulle ske snabbt för att det finns ett ”fönster”[3]. Har vi verkligen tid med det? Sverige pressas dagligen av hänsynslösa stormakter, terroristhot och grov organiserad brottslighet. Verksamheter som Must idag tillsammans med Säpo och FRA lämnar värdefulla underlag kring och måste jaga med högsta koncentration.

Kremls misslyckande med att nå sina strategiska mål och ukrainska motattacker på det den ryska petrokemiska industrin innebär faror för den ryska regimens överlevnad. Ryssland lever i en krigsekonomi och införde nyligen lagar som medger en smygmobilisering. I detta läge, när varje beståndsdel av totalförsvaret borde fokusera på att vässa sina klor, väljer man att gå vidare med förslaget som riskerar att försätta svensk underrättelseförmåga i en djup organisatorisk svacka.

Det som nu pågår är förberedelser för att flytta bort huvuddelen av de inhämtningsförmågor som Försvarsmakten direkt kontrollerar – däribland Kontoret för särskild inhämtning (KSI) – för att bilda stommen i en ny myndighet under Utrikesdepartementet. Intressant nog bedriver KSI bland annat den kvalificerade personbaserade inhämtningen[4], det vill säga den inhämtningsmetod som har bäst möjligheter att avtäcka aktörers avsikter. Varken KSI eller FRA lyckades uppenbarligen inte verifiera amerikanernas eller britternas bedömningar, om vi utgår från den rimliga hypotesen att de hade den uppgiften.

Ingen skugga ska dock falla över dem för detta. Enligt en välunderbyggd artikel i The Guardian i veckan[5] var det bara ett fåtal personer utanför den ryska generalstabens planeringsavdelning som kände till Putins intention att verkligen anfalla. Ryssland vaktar sina hemligheter noga och vi har inte heller USA eller Storbritanniens resurser eller räckvidd. Inte för att resurser är en garanti för framgång. Under sommaren 2021 hade samma länder misslyckats med att förutsäga skeendet i Afghanistan, där man själva verkat i nästan 20 års tid. Det, och deras försök att manipulera omvärlden 2003 om Irak, påverkade i sin tur allas bedömningar av deras underrättelser avseende Putins avsikter.

Att flytta en så komplex verksamhet som KSI är inget man gör med ett enkelt penndrag. Det kan innebära fysiska, tekniska och organisatoriska utmaningar beroende på hur man går tillväga. Det kan handla om allt från signalskydd och fysisk säkerhet till de rent mänskliga riskerna med infiltrationshot under en sårbar övergångsfas. Dessutom är det tveksamt om KSI:s militära rötter överlever en kulturkrock med Utrikesdepartementet. En mindre grad av risktagning ligger i korten till men för vår lägesbild.

Konsekvenserna för försvarsförmågan från en överföring av Must inhämtningsförmågor till en ny myndighet riskerar att bli allvarliga. Överbefälhavaren har ett ansvar att försvara landet ytterst. För att göra det krävs direkt tillgång till kvalificerad inhämtning, vare sig det gäller satellitbilder för att se ryska angreppsförberedelser eller för att förbereda egna cyberattacker. Om dessa resurser ska gå omvägen via en civil myndighet skapas ledtider och nya sårbarheter som vi inte har råd med i ett skymningsläge eller under krig. ÖB berättade tydligt i sitt första remissvar[6] att denne måste återskapa förlorade förmågor som Försvarsmakten måste ha nära sig. Även vårt civila försvar är beroende av snabb och korrekt information för befolkningsskyddet. Det är bokstavligen en fråga om liv och död om Hesa Fredrik ljuder fyra eller nio minuter före ballistiska robotar slår ned vid ett angrepp.

Dessa behov är nu också med vårt medlemskap i Nato dessutom utsträckta till våra allierade. Svensk underrättelsetjänst ska kunna komma allierade till del i det som Nato kallar multidomäna operationer, där alla typer av stridskrafter och civila resurser som infrastruktur ska samordnas för att kunna besegra en antagonist.

En bärande tanke i regeringens hållning är att man kan, och bör, separera militära och civila hot. Detta är en villfarelse. Det vi kallar hybridkrigföring – där desinformation, cyberattacker, sabotage och militära medel vävs samman – sker inte i ett vakuum. Dessa operationer orkestreras av motståndarens militära ledning eller underrättelsetjänster, även om det är ombud som genomför dem. I Ryssland är gränsen mellan stat, militär och underrättelsetjänst flytande. Att då tro att vi ska möta detta genom att skapa stuprör där ”civila” hot hanteras på ett ställe och militära på ett annat är att bortse från verkligheten. Must är idag organiserat just för att hantera den integrerade hotbilden, där civila och militära aspekter analyseras i ett sammanhang. Att slå sönder den fungerande strukturen är inte bara onödigt, det är oklokt.

I ett nytt remissvar[7] till regeringen den 30. januari i år skriver nu ÖB ”Försvarsmakten vill även framhålla vikten av att den samlade förmågan bibehålls under hela genomförandet och att tidsförhållandena hanteras utifrån denna princip. Så långt det är möjlig bör en operativ förmåga bibehållas medan en ny förmåga parallellt (och med stöd av den redan befintliga) byggs upp. Överföring till ny myndighet bör därefter ske när förutsättningarna finns på plats, exempelvis avseende säkerhetsskydd. På så vis kan tempo, säkerhet och operativ effekt säkerställas utan att någon del sker på en bekostnad av en annan.”

Det innebär att det som nyss skulle ske till utgången av 2026[8], nu skjuts framåt om vi inte ska ta huvudlösa risker. Försvarsmakten uppger i sitt svar att den ekonomiska omfattningen för de delar som ska övergå till den nya myndigheten från den 1. januari 2027 uppgår till 40 miljoner kronor[9]. Det utgör ungefär 2 % av Must anslagna budget för 2025[10]. Så mycket för regeringens tidsfönster. Lokaler, IT-system och säkerhetsskydd tar tid. Precis det som kritiker påtalade, men som trosvisst avfärdades.

Erfarna underrättelseofficerare och analytiker växer heller inte på träd. Genom att skapa denna nya myndighet under UD riskerar vi en dränering av kompetens från Must, Säkerhetspolisen (Säpo) och Försvarets radioanstalt (FRA). Vi kommer dammsuga fungerande myndigheter på deras medarbetare för att bemanna helt nya befattningar för utökad koordinering. Resultatet blir att vi under en lång tid framöver kommer att ha en försvagad förmåga över hela linjen, just när vi behöver vara som starkast.

Det bästa alternativet är att gräva där man står, något som Bildt inte jämförde med i sin utredning[11]. I stället för att riva ner och bygga nytt bör regeringen investera i den nuvarande strukturen. Ge Must, FRA och Säpo de resurser de behöver för att möta det försämrade säkerhetsläget. Om behovet är en bättre analys av politiska avsikter – vilket är en legitim ambition – så lös det genom att komplettera med en självständig, kvalificerad analysavdelning vid UD. De behöver verkligen hjälp. Regeringen ska ha bästa möjliga stöd, men låt försvaret behålla sina ögon och öron.

Att under flera år genomföra den största omorganisationen av svensk underrättelsetjänst sedan andra världskriget, när kriget kryper inpå oss, är ett felaktigt val av de vägar som står till buds. Regeringen, med oppositionens tysta medgivande, är på väg att välja kartan framför verkligheten. Vi måste höja våra röstar för att höras.

Johan Wiktorin är partner Intil och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademin

[1] En reformerad underrättelseverksamhet, SOU 2025:78, s 23
[2] Regeringens proposition 2006/07:63 En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet, s 54-55
[3] SVT Agenda 23. november 2025, Behövs ett svenskt CIA?
[4] Regeringens proposition 2006/07:63 En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet, s 56
[5] https://www.theguardian.com/world/video/2026/feb/24/how-the-cia-and-mi6-uncovered-putins-war-plans-and-why-many-did-not-believe-them-video
[6] Försvarsmaktens remissvar över En reformerad underrättelseverksamhet, FM2025-21670:2, bilaga 1, s 1
[7] Försvarsmaktens svar på uppdrag Fö2025/01543, FM2026-4403:2, s 18
[8] En reformerad underrättelseverksamhet, SOU 2025:78, s 190
[9] Försvarsmaktens svar på uppdrag Fö2025/01543, FM2026-4403:2, s 19
[10] Försvarsmaktens årsredovisning för 2025, s 89
[11] En reformerad underrättelseverksamhet, SOU 2025:78