Janerik Larsson: Perspektiv på Donald Trump
Jag har skrivit en hel del om Donald Trump – mest på Svenska Dagbladets ledarsida men inte så sällan här i Svensk Tidskrift – sedan han 2015 lanserade sig som republikansk kandidat inför presidentvalet 2016.
Mitt intresse för amerikansk politik går tillbaka till 60-talet. Jag skrev här i Svensk ´Tidskrift 2018 bland annat detta om denna bakgrund:
Mitt intresse för amerikansk politik väcktes när jag som gymnasist fängslades av valet av John F Kennedy till president 1960. Mordet på JFK den 22 november 1963 markerade början på en mycket mörk period i USA:s historia.
Martin Luther King mördades den 4 april 1968 och Robert Kennedy den 6 juni samma år. När jag kom till USA för första gången 1970 som den amerikanska regeringens gäst – en fyra veckors rundresa i USA för en liten grupp europeiska journalister – fanns spåren kvar av de mycket omfattande upploppen och förstörelsen bland annat i Washington DC.
Våldet i amerikanskt liv pågår än idag och det finns inget som säger att upplopp av samma slag inte skulle kunna inträffa igen i framtiden.
Det dröjde till den 6 januari 2021 innan det riktades en våldsam attack mot kongressen för att Donald Trump förlorat presidentvalet. Men under decennierna har det varit många våldsamma upplopp även om medierna ofta tonat ner omfattningen när man ansett att det funnits skäl för våldsamheterna tex efter polismordet på George Floyd i Minneapolis i maj 2020.
Under dessa tio år med Donald Trump har jag då och då fått kritik av goda vänner med god USA-kunskap för att jag hela tiden tagit honom på allvar.
Varför har jag gjort det?
Det finns några förklaringar.
En viktig förklaring var det enorma TV-genomslag Trump fick i presidentvalrörelsen 2016.
POLITICO skrev i februari 2016 i början av presidentvalrörelsen om hur nöjd CBS-chefen var:
Donald Trump’s candidacy might not be making America great, CBS Chairman Les Moonves said Monday, but it’s great for his company.
”It may not be good for America, but it’s damn good for CBS,” Moonves said at the Morgan Stanley Technology, Media & Telecom Conference in San Francisco, according to The Hollywood Reporter — perfectly distilling what media critics have long suspected was motivating the round-the-clock coverage of Trump’s presidential bid.
”Most of the ads are not about issues. They’re sort of like the debates,” Moonves said, noting, ”[t]here’s a lot of money in the marketplace.”
The 2016 campaign is a ”circus,” he remarked, but ”Donald’s place in this election is a good thing.”
”Man, who would have expected the ride we’re all having right now? … The money’s rolling in and this is fun,” Moonves went on. ”I’ve never seen anything like this, and this going to be a very good year for us. Sorry. It’s a terrible thing to say. But, bring it on, Donald. Keep going.”
En annan förklaring är att man bara genom att läsa in sig 2015 på Trump insåg att han hade en oräddhet, en drivkraft som gjorde hans narcissism till en potentiell vinnare i amerikansk TV-dominerad politik.
Jag fängslades när jag läste om Trumps framgång som reality-TV-stjärna med de många åren med ”The Apprentice”. Jag har en känsla av att den delen av hans karriär fortfarande är underskattad på den här sidan av Atlanten.
New Yorker skrev i en längre essä 2018 om just den fasen i Trumps karriär: ”How Mark Burnett Resurrected Donald Trump as an Icon of American Success.”
Burnett var TV-producenten på NBC som skapade ”The Apprentice”. Utan honom hade Trump inte varit president idag.
Om juni 2015 heter det i essän: After starring in fourteen seasons of “The Apprentice,” all executive-produced by Burnett, Trump appeared in the gilded atrium of Trump Tower, on Fifth Avenue, to announce that he was running for President. Only someone “really rich,” Trump declared, could “take the brand of the United States and make it great again.” He also made racist remarks about Mexicans, prompting NBC, which had broadcast “The Apprentice,” to fire him. Burnett, however, did not sever his relationship with his star. He and Trump had been equal partners in “The Apprentice,” and the show had made each of them hundreds of millions of dollars. They were also close friends: Burnett liked to tell people that when Trump married Knauss, in 2005, Burnett’s son Cameron was the ring bearer. (- – -)
“The Apprentice” portrayed Trump not as a skeezy hustler who huddles with local mobsters but as a plutocrat with impeccable business instincts and unparalleled wealth—a titan who always seemed to be climbing out of helicopters or into limousines. “Most of us knew he was a fake,” Braun told me. “He had just gone through I don’t know how many bankruptcies. But we made him out to be the most important person in the world. It was like making the court jester the king.” Bill Pruitt, another producer, recalled, “We walked through the offices and saw chipped furniture. We saw a crumbling empire at every turn. Our job was to make it seem otherwise.”
En tredje aspekt på Trump skrev jag om i Svenska Dagbladet kort efter att Trump installerats som president första gången (7 februari 2017).
Jag skriver där bland annat om en Politico-essä av Thomas Wright från den 20 januari 2016 (dvs långt innan den republikanska primärvalsstriden börjat på allvar, långt innan Donald Trump sågs som en sannolik presidentkandidat). Den texten och en annan text av Jessica T Mathews i New York Reviet of Books (9 februari 2017) behandlar inte, skrev jag, Trump ”som en löjlig figur vars tweets och osammanhängande politiska uttalanden mest är värda att skrattas åt”.
Thomas Wright var då chef för Project on International Order and Strategy vid The Brookings Institution, den mest etablerade av de amerikanska tankesmedjorna. Under Biden-administrationen övergick han till en senior befattning i United States National Security Council.
Wright sammanfattade 2016 sitt perspektiv så här:
Trump has thought long and hard about America’s global role and he knows what he wants to do. There is virtually no chance that he would “tack back to the center” and embrace a conservative internationalist foreign policy. If he did get elected president, he would do his utmost to liquidate the U.S.-led liberal order by ending America’s alliances, closing the open global economy, and cutting deals with Russia and China.
Att läsa om essän 2025 gör att den ter sig som närmast osannolikt insiktsfull. Den tecknar ett perspektiv som funnits tillgängligt hela tiden Trump varit en ledande amerikansk politiker.
Trumps förakt för ”träsket” i den amerikanska huvudstaden var ett stående tema under hans valkamp 2016 och det budskapet vann tillräckligt gehör i delstater mellan kusterna för att elektorsförsamlingen skulle göra honom till president.
I valet 2024 fick han också majoritet av väljarna bakom sig.
Så den viktiga frågan är inte, skrev jag 2017, om man ska ta Donald Trump på allvar. Det ska man.
Frågan är vad man ska göra sen, skrev jag och citerade David Frum som i The Atlantic i mars 2017 och i en intervju vid samma tid i Der Spiegel skrev att han trodde att Trump kunde komma förvandla USA till ett envälde.
Men där är vi ännu inte, skrev jag 2017.
2025 pågår den diskussionen för fullt i ett USA där det politiska systemet håller på att rasa samman främst beroende på att den tredje delen av den amerikanska författningens maktdelning, kongressen, inte fungerar så som författningsfäderna hade tänkt sig.
Men det är en annan historia.
Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv.