Jacob Rudenstrand: Teologisk cherry picking fördummar debatten

Att det bland kristna väljare finns de som anser att Kristdemokraternas politik inte är tillräcklig kristen är inget nytt. När partiet distanserade sig från en abortrestriktiv hållning ledde det till avhopp och missnöjda sympatisörer inom kyrkorna som startade ett nytt parti. Att Bibeln talar tydligt om det mänskliga livets början och om värnandet av de ofödda tycks dock inte generera lika många upprop idag, trots att det i stort sett råder politisk konsensus kring den progressiva linjen i riksdagen. I dessa frågor hörs det heller inte några krav på att Bibeln borde utgöra policyunderlag eller att Kristdemokraterna borde ta bort prefixet ”Krist”.

Givetvis har KD:s kritiker rätt i att gästfrihet och solidaritet med migranter är ett genomgående tema i Bibeln och den kristna traditionen. Kyrkliga företrädare kan inte undvika att ha synpunkter på politiken – särskilt när det är människor i deras närhet som drabbas. Det är därtill ingen hemlighet att många frikyrkliga och väckelsekristna av tradition röstar på KD. Därmed står partiet inför en pedagogisk utmaning. Varför är det exempelvis välintegrerade som utvisas medan kriminella och våldsbejakande element får stanna när integrationsskulden ska betalas av? Varför inte tydligare tillstå att ömmande fall finns och att brister i lagen behöver åtgärdas? Det tog som bekant inte mer än ett halvår efter att den nya könslagen trädde i kraft förrän Moderaterna meddelade en översyn. Varför skulle inte samma sak kunna ske i migrationspolitiken?

I vissa frågor borde man också kunna vara proaktiva: Varför inte tillsätta en konvertitsamordnare, som pingstpastorn Christian Mölk har föreslagit? En sådan kan granska konvertitärenden och ta fram ”riktlinjer för mer rättssäkra bedömningar av genuin tro och apostasi-risker”. Det finns föregångare i form av Migrationsverkets HBTQ-samordnare.

Men samtidigt som Bibeln ger en tydlig uppmaning om att vi ska visa gästfrihet och solidaritet med migranter, säger den inte hur en modern demokrati ska utforma sin migrationspolitik. Om hjälp ska ges här eller på plats, hur reglerad invandringen ska vara, om det ska ges permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd, om nyanlända ska kvalificera sig för välfärden osv. Den som vill dra en rak linje från det gammaltestamentliga Israel till det moderna Sverige behöver av trovärdighetsskäl argumentera för en strikt assimilationspolitik om man inte ska anklagas för politisk-teologisk cherry picking. Särskilt som samma bibeltext som talar om att välkomna främlingen (Tredje Moseboken), förbjuder avgudadyrkan och samkönat sex. Jesus var också flykting, ja, men innebär det faktum att han återvände till Josefs och Marias hemstad när läget var säkrare att det också ska påverka migrationslagstiftningen?

Frågan är också hur långt Stockholmsbiskopen Andreas Holmberg, som i Aktuellt argumenterade starkt för gästfrihetsprincipen, själv är villig att tillämpa denna. De prästkandidater som av teologiska skäl inte vill viga samkönade par är nämligen inte välkomna i hans stift. Vad hände med gästfriheten då?

Bibeln säger heller inte att gästfrihet allena ska vara den normerande principen för en stat. Den även om andra principer. Genomgående i debatten talade biskopen om gästfrihetsprincipen som ett kristet kärnvärde, en dygd, medan den restriktiva migrationspolitiken beskrevs som inhuman och som ett urholkande av människovärdet. Och jag kan själv instämma i kritiken mot de fall där lagen tillämpas på ett alltför fyrkantigt sätt. Samtidigt handlar politik inte sällan om målkonflikter och kompromisser. Ansvarsfulla politiker, oavsett religiös övertygelse, måste föra en politik utifrån en helhetsbedömning av samhällsutmaningar. Det är knappast tecken på kristen gästfrihet om man inte har några svar att ge på frågor som var man kan bo, arbeta, gå i skola, hur mycket välfärdssystemet klarar av och hur många vi klarar av att integrera. För att inte tala om ett framväxande parallellsamhällen.

En präst eller pastor behöver även tänka på administration och hantera begränsade resurser. Det bör således inte komma som en överraskning att politiker behöver prioritera och ta i tu med målkonflikter – ”ställa grupp mot grupp” – de fina principerna och idealen till trots. Fortfarande lever vi i svallvågorna av den stora flyktingkrisen och det är ingen hemlighet att våra politiker behöver hantera dess konsekvenser. Och det innebär att i viss mån just nu föra restriktiv politik. Även om man kan diskutera vilken gräns som är mest rimlig – nuvarande migrationslag är trots allt inte skriven av sten – kan man inte bortse från det i sin kritik av den nuvarande migrationspolitik.

I slutändan måste politiska beslut bygga på en helhetsbedömning av samhällets behov och utmaningar. Kristen tro kan ge vägledning och inspiration, men ansvarsfull politik kräver att ideal balanseras mot verklighet. Kristen tro handlar i grunden om bekännelsen till Jesus Kristus inte om att avkräva rätt politisk bekännelse i frågor där även hängivna kristna kan landa i olika slutsatser.

Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare på Svenska Evangeliska Alliansen